You were my sweetest downfall, and yes, I loved you first.
Det är först nu jag inser att jag aldrig slutade hoppas. Inte för en sekund, inte ett ögonblick av de 7 månader som gått. På något sätt trodde jag alltid att det skulle lösa sig. Det var alldeles nyss som det slog mig för första gången. Det faktum att det aldrig någonsin kommer att göra det. Jag vet det nu med all säkerhet. Det är bra. Att jag äntligen förstår.
Jag visste det inte när jag skapade den, men den här bloggen var menad för just det här kapitlet i mitt liv. My downfall. Det kommer alltid att finnas dokumenterat, vad jag gick igenom. Det finns för världen att beskåda. Men det är över nu. Allt jag egentligen behöver är att du ska behöva mig. Men det kommer du aldrig mer att göra. Någonsin. Då spelar det ingen roll att jag finns här om du någonsin skulle göra det. Det är ingen idé att jag fortsätter vänta på den dagen, för den kommer inte att komma. Att hoppas är bara att försena mitt eget tillfrisknande. Hope is the denial of reality. Jag måste släppa taget om dig. Fullkomligt och slutgiltigt. Det är skönt att äntligen veta vad som är rätt sak att göra. Jag vill inte göra det, men det var väl egentligen aldrig något val. Du valde. För längesen. 7 månader försent avslutar jag nu det här kapitlet. Jag kommer att byta blogg, och jag vill inte att Du läser den. Just därför kommer jag inte ge ut adressen här. Leta inte efter mig. Ni övriga är välkomna att maila till
[email protected] för att få min nya adress. Ni är bra läsare och jag vill inte förlora er.<3
/The One In Blue
Vänner
Tillslut har jag bara tre vänner som aldrig lämnar mig. Ni känner dem säkert. Det gör alla. Den första är Gin. Två flaskor med av Mishakal välsignad glömska. Den ena är tom. Den andra är halvfull. Halvtom. De står bredvid mig på bänken. Den andra är musiken. Att vara en del av någonting. Som om man inte är ensam. Som om det man går igenom vore något vackert. Den tredje är Marlboro. Eufori. Som att vara förälskad. 5 minuters kärlek till livet. 5 minuter förgiftat, förkortat liv. Röken stiger mot natthimlen. Sommarregn. Jag ser en nattfjärill. Den kommer närmare, dras mot ljuset från fönstret. Den är vacker på sitt eget mystiska sätt. Det som hör natten till. Jag tar upp tändaren. Jag kan skymta reklamtexten. Den kommer från Biltema. Med en snabb rörelse sätter jag eld på fjärillen. Befriar den från den här världen. Den flammar upp och faller tyst mot marken. Den skulle ha skrikit om den kunnat. Jag trampar vårdslöst på den för att släcka lågan. Dess sista skrik dör bort. Skriket bara jag kan höra. Jag tänder nästa cigg. Dricker några klunkar direkt ur flaskan intill. Just nu känns det bra. Jag vet inte hur länge jag sitter där ute, men tillslut går jag in. Raka vägen in till TV:n, slår på den. Då kommer du. Försiktigt lägger du dig intill mig, kryper så nära du kan. Jag ser ner på dig. Bärnstensfärgade ögon som ser rakt in i mina. Jag ser att du på något sjukt sätt förstår vad jag går igenom. Du lägger huvudet mot mitt bröst. Jag tror du tycker om ljudet av mina hjärtslag. Jag blir med ens helt lugn. Äkta, oförgiftat lugn. Jag har trots allt en vän till. Du kommer aldrig lämna mig, och det vet jag med säkerhet.
Initiativagande
Ska börja med att svara på Tildahs kommentar. Bli inte arger! Det funkade ju just, eftersom du just gjorde det. :P Någon mer som haft problem med att kommentera min blogg lately?
För att komma till saken då. Jag vill berätta om en sak jag verkligen älskar, och som får mig att känna trygghet i vetskapen att jag är önskad. Det jag pratar om är initiativtagande. Som när den där speciella personen som kan få dig att tappa andan bara genom att vara i samma rum frågar dig om du vill träffas imorgon. Snacka om att göra min dag.<3 Det är de där små sakerna som verkligen betyder något. De som bevisar att han faktiskt vill ha dig around. Speciellt om du träffat någon som i allmänhet har svårt att ta initiativ, men gör det ändå.
Det är dessa människor man ska lägga sin energi på. De som verkligen vill ha dig nära no matter what. De som inte uthärdar ditt sällskap, utan uppskattar det. De som får dig att flyga mycket oftare än de får dig att bli ledsen. De som behandlar dig som den värdefulla människa du faktiskt är. Jag har hittat någon som verkligen tycker om mig, och som jag faktiskt känner likadant för, och jag kommer inte släppa taget om honom i första taget.<3
Farväl min nästan-älskling!
Slitsam dag idag. Vi flyttade råttorna och en hel massa andra grejer från Hökarängen, och Sofies mamma är på besök. Vi har ätit på pizzerian i Bro Centrum också, och det var gott. Längesen jag åt pizza.
Igår köpte jag min nya dator. Det blev ingen rekonditionerad från El Green som planerat, utan en sprillans ny Compaq från NetOnNet. Jag är riktigt nöjd. Majvor (en dator jag hade tidigare) var Compaq, och henne gillade jag. Dessutom har Nisse Windows 7. Han heter så min dator. Det var Sofie som döpte honom, Hon har även döpt sin egen dator till Bellman. Vackert va? Det är hur som helst skönt att ha en dator som fungerar nu. Vi har dessutom fått en TV till lägenheten och det gillar jag. Då kan jag titta på skräckfilmer när jag ska sova så jag får mardrömmar. ;) Vi har också storhandlat en massa mat så både frysen, kylen och skafferiet är överfulla. Då behöver man inte tänka på det ett bra tag framöver. :) Imorgon åker Sofie ner till Skåne och jag får lov att roa mig själv. Kan passa på att träffa mina andra vänner. Variation är bra har jag hört. Det här var nog ett av de tråkigaste inlägg jag skrivit på länge. Kanske för att jag känner mig allmänt känslokall idag. Inte ledsen, inte glad, inte tom bara neutral. Det är ganska skönt måste jag säga. Sofie sitter bredvid mig och skjuter sin chef på hennes mammas iPhone och sjunger Almost Lover. Han dör ju aldrig, tydligen. Chefen alltså. Inte hennes nästan-älskling. Någon sådan har hon nog inte. Nu ska jag sluta skriva och gå och ta mig en lång, skön dusch.
Egentligen skulle vi tunnelbaneluffa...
Igår hade vi egentligen planerat en myskväll med någon film, men sedan blev Sofie ivägbjuden på middag hos sin pojkväns familj, så det blev inte av. När hon väl var klar där fram mot 9 ringde hon mig och frågade om jag ville följa med och tunnelbaneluffa. Säg mig, när säger Hannah Ryding nej till att göra något? Förutom idag när jag skulle gå pride-paraden dårå. Men annars! Så Jocke och Sofie mötte mig i Hökarängen och vi begav oss mot stan med ett snabbt stopp i Gullmarsplan för att införskaffa cola till Sofie och tuggummi till mig. Där lämnade Jocke oss, och vi bytte ut honom mot Tommy i Fruängen. Inget illa mot Jocke, men det hade jag inget emot. ^^ Vi åkte till Skanstull, men sedan kom vi inte längre, eftersom Läckerbiten hade öppet och vi ville ta en drink. Eller jag mest, tror jag. Sofie drack cola och Tommy päroncider. Jag däremot hinkade i mig en 6a med Rom&cola och ytterligare en 6a med Gin&tonic. Smaskens! Vet inte vad klockan var när vi begav oss därifrån, men sedan gick vi till Donken eftersom Sofie var hungrig. Sedan åkte vi till Hökarängen, och Tommy tog t-banan därifrån när han hälsat på Lita. Det var en riktigt awesome kväll och natt även om det inte blev så mycket tunnelbaneluffa av.
Idag har varit en lugn dag. Sofie har varit lite depp så vi har mest varit hemma. Jag åkte dock en snabbis till Farsta och fixade med sånt som fixas bör. Sedan åkte jag hem och tittade på Jag Saknar Dig, och sedan åkte vi till grillen och åt för att muntra upp Sofie lite. Själv tyckte jag det var skönt att vila. Imorgon kommer Denneth hem (<3333) och på måndag ska jag åka och köpa en ny dator. Känns som att Macen är lite av ett hopplöst företag tyvärr. Ska nog träffa Litas föredetta ägare på måndag också om jag hinner. Sedan ska jag njuta av min sista vecka av sommarlov. Efter det blir det tre veckors praktik innan skolan drar igång.
Ju mera de spottar på mig desto snabbare kommer jag blomma.
Jag kan ha nämnt det förut, men jag har kommit fram till att alla i min omgivning har väldigt starka känslor för mig. Antingen tycker de väldigt mycket om mig, eller så hatar de mig med en förvånande passion. Jag gillar det. Faktiskt. Det innebär att jag givit intryck. Förut tyckte jag att det var fruktansvärt såfort någon tyckte illa om mig. Jag ville (behövde snarare) att alla skulle älska mig, och när de inte gjorde det kände jag mig dålig. Det är först nyligen jag har insett att deras "hat" bevisar motsatsen. Hde jag varit dålig hade de inte lagt energin på att hata. De hade undvikit mig. Istället kan jag sitta och le överlägset medan de letar fel. Jag skulle inte kunna ta dem på allvar även om jag velat. Deras argument är så tragiska att jag nästan tycker synd om dem ibland. Och varför lägger jag energi på så tragiska påhopp då? Jo, för att jag inte alls har något emot dem. Visst blir jag irriterad. Till en början. På det sätt man blir irriterad på ett barn som försöker retas. "Jag har godis, det har inte du! Haha!" Man vill bara ta godiset och köra upp det i näsan på dem. Inte för vad de säger, utan för att de faktiskt tror att jag ska bry mig. Men sedan blir det ändå värt det, eftersom det är så hejdlöst underhållande att luta sig tillbaka och se vad de kommer säga härnäst. Se hur mycket de är villiga att skämma ut sig själva. Tror aldrig jag har varit med om en sådan här konversation när jag inte fått sista ordet, och detta tan att ens försöka speciellt mycket. Man märker när de börjar få slut på sina såkallade argument också, för då börjar de alltid, utan något som helst undantag, med personliga påhopp istället. De säger saker som inte har något som helst med saken att göra. T.ex "Du är ful." Det här är så genombarnsligt att man knappt vet vad man ska svara. Jag begränsas här något av att jag automatisk tar för givet att de har en otroligt låg IQ, och därför måste formulera mig mycket enkelt. Då blir det svårt. Men det är nog den enda svårigheten också. Det jag vill komma till med det här blogginlägget är att jag faktiskt gillar att vara hatad. Usch vad tråkigt det hade varit om alla tyckte om en. Jag är tillräckligt älskad av de jag älskar, och kan därför unna mig att njuta av underhållning. Vilken tur att jag går i en sån bitchklass! :D
Pride-yra
Hej kära blogg som får lyssna på alla mina problem!
igår var en rolig dag. Jag var på Pride med Felicia och Amanda. Över 10 timmar var vi där. Först stället på Sergels och sedan Pride Park. Det var sjukt roligt. Vi skulle dit idag också, men vi är helt slut och behövde idag för att hämta krafterna inför Pride-paraden på lördag. Jag har en känsla att det kommer bli minst lika krävande som gårdagen. Idag har jag mest sovit, samt försökt fixa Macen, utan resultat, trots att jag provat allt. Har även fixat praktikplats. Det blir väldigt nära Hökarängen, vilket morgontrötta jag kommer att uppskatta. Ligger typ på gränsen mellan Hökarängen och Gubbängen. Jag kan gå dit på ca 10 min max. Score!
Nu ska jag fortsätta min matlagning. Jag älskar tomatsoppa!
Mitt rum i ditt hjärta
Jag minns mitt rum i ditt hjärta
En gång var det bara mitt eget
Men medan tiden gick
Blev rummet som jag fick
Någon annans än mitt
Det hann aldrig bli ledigt
Har han flyttat in förevigt
Har alla lås bytts ut?
Känslan hänger sig kvar...
Mår skit. Saknar. Mår sämre än på riktigt länge. Twilight gjorde inte saken bättre. Minnen. Måste nog tunnelbaneluffa bort till Alvik. Samla mig. Bli stark igen. Bli rätt igen.
Så går det när man säger att man har tråkigt...
I förmiddags vaknade jag, fast besluten om att jag inte ska ha tråkigt idag. Jag anade inte hur fullkomoligt otråkigt jag skulle ha det, men dit kommer vi sen. Jag tar det från början.
När vi ätit frukost begav vi oss på Sofies initiativ iväg med pendeltåget från Farsta Strand till Nynäshamn. Jag har i princip bara varit i hamnen och inte i Centrum (med undantaget när jag var där med Ronja och hennes föräldrar) och Sofie har aldrig satt sin fot i Nynäs, så det blev spännande. Efter att ha åkt tåg hysteriskt länge genom de mest öde landskap man kan tänka sig var vi framme, och vi gick på upptäcktsfärd genom Centrum. Vi stannade på Lindex, och som den klänningsfanatiker jag är hittade jag en underbar klänning som jag egentligen inte hade råt med men köpte ändå. Hoppsan. xD Sedan ringde Denneth och vi pratade med honom en stund medan vi fortsatte utforska, och sedan begav vi oss tillbaka. I hissen upp till våning 3 (vi bor där. Eller, Denneth bor där) var vi allt för många. Förutom jag, Lita och Sofie så var det ytterligare en tjej och två killar. Dessa skulle upp till 2an och köpa en crosstrainer, och de brukade alltså inte hålla till på Linvägen. Vi kände dem med andra ord inte alls. Mellan plan 1 och 2 gav hissen upp fullkomligt och tvärdog. I ungefär 40 minuter fick vi sitta där, och under den tiden hann jag gå från fylld av spänning inför "fritigandet" till aningen irriterad till uttråkad bortom alla gränser. Men det var rätt roligt emellanåt att lära känna de andra. Man hade liksom inte så mycket val därinne. Men Brolund och Per hörde när vi alarmerade och tillkallade hissjouren, i form av en mycket trevlig gubbe som låste upp dörren till plan 1. Eftersom vi stod mellan båda planen var vi inte i höjd med golvet, men vi fick hoppa ner och det var inte allt för dramatiskt. Men det hela var verkligen ett äventyr. Nu sitter jag här och bloggar medan Sofie steker köttbullar och kokar makaroner. Vi ska äta och sedan ska vi titta på Twilight av alla filmer.
Jag vill ta upp en sak till. Eller en fundering snarare. Varför uppbringar vissa saker så mycket saknad? Helt random saker som egentligen inte borde uppbringa någon känsla överhuvudtaget. En facebookuppdatering som egentligen inte handlar om något särskilt. Iallafall inget som borde frambringa saknad. Och så sitter man där med knutnäven prässad mot hjärtat och känner sig inte så lite patetisk. Visst har man associerat till något, men det är långsökt och inte alls lika konkret som det rimligtvis borde vara med tanke på vad det medför. Visst gör de konkreta sakerna också ont, men det är iallafall logiskt. Förövrigt är det inte mycket som gör såhär ont längre. Jag vet inte vad det beror på, vet inte var det kommer ifrån, men snälla, kom och vila hos mig.
Uttråkad som få.
Jag bloggar nu, och det inte för att jag har något att säga, utan för att jag är mitt uppe i ett av de hysteriskt ovanliga tillfällen då jag är riktigt uttråkad. Det händer då inte alls ofta. Jag har alltid något att göra, och har jag inte det har jag något jag borde göra som jag kan ta tag i, alldeles för sent oftast. Idag postade jag brev som jag borde postat för minst 2 veckor sedan. Eftersom jag inte gjort något speciellt kommer det här inlägget helt sakna informativt värde, och bara vara en massa ord som skrivs i brist på annat. Nu har jag varnat er.
Jag kan väl börja med att berätta om min dag iallafall, även om det som sagt inte finns mycket att säga. Sov lite för länge med tanke på min nyvunna dygnsrytm, gick upp och åkte till Farsta med Sofie där vi åt och uträttade lite ärenden. Sedan gick vi hem och tittade på film bland annat. Sedan kom Brolund förbi, och senare även Jocke som stannade betydligt längre än förstnämnda. Men han tog sig iallafall tid att försöka fixa min tillkommande Mac. Brolund alltså, inte Jocke. Det gick dock inte så bra för honom, men han försökte ju iallafall. Han är verkligen trevlig när han inte jobbar, för då är han ganska..ja, hård. Han skällde på mig som bara den när jag stod med min dricka utanför baren där han jobbar. Inte kunde väl jag veta att man inte får göra så. ;) Sedan åkte jag, Sofie och jocke och fikade i Farsta Strand på Milenco's, och sedan kom Daniel och försökte fixa min Mac. Han lyckades inte heller. Men jag tror han ska komma tillbaka senare inatt och försöka igen. Han sa iallafall det. Men han är iväg och super med Brolund så jag kan inte låta bli att tvivla lite. Nu har jag berättat klart.
För att fortsätta blogga trots en uppenbar brist på något att säga kan jag tala om att jag lyssnar på Navid Modiri. Utan Gudarna bör tilläggas. Hans soloplattor är också rätt bra, även om de skiljer sig från resten endel. Det är nästan (med betoning på nästan) normalt, och drar åt Hiphop-hållet. Intressant va? Möjligen bara för er som hört Navid tidigare. Det är det faktiskt fler än jag först trodde som har. Jag hör helatiden om människor som lyssnar på dem, och jag blir lika förvånad varje gång. Palm har till och me sett dem live, har jag hört genom Sandra. Nu lyssnar jag på Just Can't Get Enough med Depeche Mode. Riktigt irriterande låt och den sätter sig på hjärnan som ett plåster. Alla som nyligen tecknat abonomang hos Tele2 eller ofta ringer till någon som har gjort det vet vad jag pratar om. Till er andra kan jag tala om att den spelas i bakgrunden när man ringer till dessa. Både Sarah och Liz har detta, och varje gång jag ringer till någon av dem får jag den på hjärnan. Jaja, den är iallafall bättre än 3-låten. Nu lyssnar jag på Haunted med Taylor Swift. Den är faktiskt riktigt bra. Jag älskar Taylor's texter, de är hemskt dramatiska. Jag känner dessutom igen mig i den här låttexten. "You and I walk a fragile line. I have known i all this time. But I never thought I'd live to see it break." Usch. Inte tänka. Tänka är aldrig bra. I think I think too much, som det står på mitt skrivarblock. Jag måste alltid ha ett skrivarblock. Skrivarblocket är Skrivarens bästa vän. När man vaknar mitt i natten och bara måste skriva upp någon idé som man just kom på. Någon perfekt mening. En sammansättning av lånade ord som förmedlar något. Oj, så poetisk man blev. Sofie skrattade just till över något därborta. Kan vara låten jag hoppade förbi. Skulle inte förvåna mig. Nu lyssnar jag iallafall på Phoenix's låt If I Ever Feel Better. Det är en bra låt. Det vore konstigt om jag lyssnat på en dålig låt. Nu bläddrade jag vidare till Sam Tsui's cover (better than orginal) av If I Die Young. Sofie tar en fin stämma från bäddsoffan. Hon provar både över och understämma. Jag fyller i med orginal..vad säger man? Sjungandet. Jag lyckas aldrig sjunga "The sharp knife of a short life" utan råkar alltid sjunga "The short knife of a sharp life." Det stör mig. Fast jag är i allmänhet dålig på att blogga och sjunga samtidigt. Bra Sofie, precis där går stämman ja! Nu tog den slut, och jag sjunger andrastämman på Mika's Happy Ending. Jag har ont i nacken och behöver Denneths massage. Sofie ger ifrån sig gurturala ljud. Detta fenomen är inte ovanligt. Jag undrar en sak, på tal om Sofie? Finns det uttryck som är väldigt skånska, eller tänker jag på skåningar bara för att Sofie pratar skånska? Det här händer helatiden, och det skrämmer mig något fruktansvärt. Ett av dessa uttryck är "Kom inte här och kom!" Är det allmänt antaget i uttrycksboken hos oss Stockholmare? Någon som vet? Jag vet inte varför jag assosierar, och det stör mig. Har nämligen bara hört uttrycket från två personer, och båda är skåningar och känner inte varanda. Men det kan ju vara en slump också. Jag hade fler exempel, och det stör mig att jag inte kommer ihåg dem. Nu lyssnar jag på She Thinks My Tractor's Sexy, och nu vet jag säkert att hon skrattade åt låtvalet. Nej, vet ni vad. Nu ska jag avsluta detta inlägg tror jag. Det blev ju ganska bra ändå. Jag fick plats för lite funderingar. Hejdå älsklingar!<3
And the angels sang their Whiskey lullaby
Rubriken kommer från en otroligt sorglig och fantastisk vacker låt som absolut inte har någonting med någonting som jag ska skriva om att göra. Nu vet ni det.
Jag känner att jag passar på att blogga medan Andrew tillåter mig att använda webbläsaren. Ibland kan han bekämpa viruset, och jag är så stolt över honom. Seriöst, jag kommer aldrig slänga den här datorn. Jag älskar den. Men nu ska jag inte prata om Andrew utan om vad jag har gjort den senaste veckan. I måndags åkte jag till Uppsala, och det var ingen rolig dag. Jag hade feber och var ett riktigt nervvrak. Jag bröt ihop flera gånger, till exempel för att jag inte kunde hitta min jacka. Ungefär så stabil var jag. Stackars Christoffer som fyllde år och allt. Men jag lyckades iallafall fira honom ordentligt med marsipantårta och present (jag köpte talrikar till hono, Det behövde han) innan jag åkte iväg. Tillslut lyckades jag ta mig till Uppsala genom att först ta tunnelbana till centralen (den var fruktansvärt försenad) pendeltåg till Upplands-väsby och sedan Upptåget till Uppsala Centralstation. Tror jag var typ 1,5 timme efter avsatt tid, men det löste sig. Felicia kom och mötte en utmattad och febrig Hannah på perrongen, och jag fick träffa hennes nya valp. Hon är väldigt söt och väldigt busig. Fick också träffa deras andra två hundar, samt två katter som bor där tillfälligt.Jag älskar katter. Jag däckade rätt tidigt, men det gjorde Felicia också så det gjorde ingenting. Dagen efter var det ju tänkt att jag skulle åka till Robin och få honom att formatera Andrew på tisdagen, men min feber gjorde att jag försov mig kraftigt, och det blev inte av. Vänta här nu... Jag har bloggat om det här tidigare va? Helvete. Jaja. På onsdagen jobbade ag ju i affären, vilket jag också bloggat om. Det jag dock inte bloggat om var att vi sen åkte och badade med hundarna. Lita simmade, något oväntat, som en riktig fisk.Innan vi nådde fram till vattnet höll vi på att virra runt i skogen i hundra år, eftersom vi inte hittade stranden. Tillslut gav jag och Felicia upp och simmade över hela sjön till stranden, och det gick betydligt bättre. Sedan gick vi tillbaka genom skogen, vilket också tog tid. Under den tiden hann Felicias fantastiska fantasi få övertaget, och hon började babbla om att myggorna och bromssarna konspirerade mot oss. Eller var det så att de skulle skydda oss från den kollosala myggan som skulle äta upp oss alla? Jag minns inte. Roligt var det iallafall, trots att Felicia var fullkomligt seriös. :D
På torsdagmorgonen åkte jag tillbaka till Stockholm eftersom jag bestämt träff med mamma och Gudrun. Vi möttes på Östermalmstorg, och gick sedan och åt på resturang. Sedan var vi härligt kulturella och gick på nationalmuseét. Jag kom fram till att jag är väldigt förtjust i nationaldramatisk konst. I alla fall den typoen som har med naturfenomen att göra. Men det är inget nytt att jag älskar stormar. Sedan fikade vi, och sedan drog jag hem till Hökarängen och Sofie, och vi åkte och åt i Skanstull.
På fredagen begav jag mig till Gotland med Gotlandsfärjan, och pappa mötte upp mig vid båten. Vi åkte till Lärbro och jag umgicks med dem tills det var dags att sova. På lördagen var det stor bröloppsfest mellan pappa och Jenna, och det började med att vi åkte till en ödekyrka (låter väldigt kul tycker jag) och hade sermonin utomhus i solen. Jag måste erkänna att jag grät en skvätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är blödig. Jag vill inte veta hur jag kommer vara på mitt eget brölopp. Jag hällde också i mig alldeles för mycket champange på fastande mage, som sedan kompletterades med en hel massa bål på kvällsfesten. Tyvärr kan jag inte stoltsera med att ha varit nykter på min pappas bröloppsfest. Tvärtom gick jag runt och sa "jordgubbar" på gotländksa till alla som ville lyssna. Men så mycket drack jag ändå inte, och det var faktiskt pappas idé att bota min migrän med dricka. Så jag skyller på honom. :D Efter middagen (helgrillat lamm, mums) började jag må väldigt dåligt. Jag antar att det blev för mycket. Att jag ansträngt mig för mycket alldeles för länge. Så jag gick hem, och min fina syster gjorde mig sällskap nästan hela vägen. Hon är verkligen fin, och hon förstår mig på ett sätt hon aldrig gjorde när vi var yngre. Vi kramades och jag grät lite till, och sedan gick jag hem och la mig med en bok.
På söndagmorgonen skämde Adelina bort mig med fin frukost. Var tog den jobbiga systern vägen liksom? xD Sedan åkte jag iväg till Visby för att träffa Jacob. Han är en barndomsvän till mig som jag verkligen tycker om, och jag försöke träffa honom när jag väl är på Gotland, vilket inte är ofta. Först satt vi och drack te som ett par pensionärer, fast med lite för vulgär humor. Sedan drog vi ut på stan eftersom jag ville gå på en nostalgitrip. Vi gick till Stora torget (oh memories) och jag pekade ut Lägenheten med stort L där jag bott. Sedan gick vi ner till hamnen förbi almedalen och upp till andra sidan. Det blev en lång och väldigt rolig promenad i regnet. Sedan gick vi hem till honom igen och tittade på Jonas Gardells film. Vi dyrkar båda Jonas Gardell. Jag blev kvar där till kl 10, fast jag egentligen inte tänkt stanna längre än till ca 6. Sedan blv det hem och umgås med familjen samt Johan, Helen, Elara och Estelle. Ja, Estelle i egen hög person. Jag kan väl inte säga att vi någonsin var riktiga kompisar, men hon gick i samma skola (några klasser under) som jag, och vi spelade i samma band på musiktillvalet. Gotland är läskigt litet, och hon är numera tillsammans med min platsbrorsa Lucas. Det har jag inget alls emot, för jag har alltid tyckt om henne, och det är inte enbart för att hon är väldigt musikalisk.
Idag har inte hänt så mycket. Jag åkte tillbaka till Stockholm och det var underbart. Först åkte jag ut till min lägenhet och lämpade av lite grejer samt skrev på en jäkla massa papper. Sedan sov jag en stund, duschade och drog iväg till Hökarängen där jag och Sofie ivrigt lapade i oss det senaste avsnittet av True Blood. Sedan har jag inte kommit ängre. :D
Rapporterar från den cool sidan av the bardisk i en djuraffär
Hejsvejs!
Jag sitter nu i kassan på Hund och Kattboden i Knivsta, och tänkte passa på att blogga när jag använder mig av en dator som faktiskt fungerar. Sedan jag kom hit har jag tagit det väldigt lungt, eftersom jag haft feber i flera år. Eller flera dagar snarare. I går sov jag nästan hela förmiddagen, och sedan låg jag och läste resten av dagen. Skulle ju egentligen åkt till Robin och formaterat min dator, men jag försov mig på grund av febern och sen hade han inte tid. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den faktiskt Idag har jag bara lindrig feber och har varit uppe sedan nio. Här är det väldigt lungt, då vi inte har några kunder just nu. Felicia och Jenny trimmar Chelsea och jag lyssnar på radion. Jag har ingenting att säga och är allmänt off eftersom jag umgås med Felicia samtidigt, så nu sa jag sluta blogga. Imorgon ska jag åka tillbaka till Hkarängen.
PS. Kollade besöksloggen för den här bloggen bara för skojs skull. Shit vad jag har läsare! :D Jag tycker ni kan kommentera också så man vet om er. Ni behöver ju inte nödvändigtvis ha något att säga.^^
sammanfattning
Jag skriver detta blogginlägg i ett word-dokument, vilket känns rätt konstigt. Skulle vilja gissa (kvalificerat) att det var ett par år sedan jag gjorde det sist. Anledningen till det är att jag har ett virus som leker virusprogram och stänger ner webbläsaren för mig. Vänlgit värre. Jag hoppas att jag kommer hinna publicera det här inlägget, men annars får jag publicera det i efterhand. Om så är fallet kan jag tala om att det skrevs natten till den 23 juli, så ingen förvirring uppstår eller så.
I torsdags (längesen ju) gjorde jag inte så mycket, förutom att åka till Farsta med Sofie och Sandra. Vi shoppade (jag köpte Alyssa Ashley-parfym) och åt på Subway. Jag älskar Subway. Subway är gåvan till folket, och att jag växt upp utan det (Gotland = lame) är en katastrof. Inte heller har jag haft tillgång till Burger King, men det är ingen större förlust. Dock Seven Eleven. Jag menar..hur lever man utan Seven Eleven?
Fredagen var lite smått awesome. Tog bussen till Högdalen och träffade Tommy vid 5, och vi gick hem till honom där han lagade fläskfilé med pommes och bea till mig. Någon vet vad Hannah gillar, eller vad? Vi tittade också klart på Sagan Om Ringen, och sedan drog vi iväg till Liljeholmen efter att snabbt ha hällt i oss varsin 7,2% päroncider. Vi tog bussen till Ekensdal där Sarah och Adam bjöd oss på bra musik, goda drinkar och fint sällskap. Pizza fick vi också. Pizza á la Sarah. Vid halv ett fick vi vingla oss hemåt för att inte missa sista tunnelbanan. Tror vi gjorde någon typ av smartdrag för att slippa vänta på tunnelbanan till Farsta Strand från Liljeholmen, men minns inte var. Kan hända att vi åkte till Gullmarsplan och bytte där. Är inte säker. ^^ Jaja. Vi gick båda av i Hökarängen. Minns inte varför han valde att följa mig hela vägen. Tommy har inte så stor erfarenhet av alkohol, så han var ganska lost. Dock tillräckligt nykter för att klara den halvtimmeslånga promenaden hem till sig från Hökarängen, vilket bara var rakt fram. Jag skickade efter många om och men iväg honom i rätt riktning då jag försäkrat mig om att han skulle klara det, med den stränga uppmaningen att hålla sig på trottoaren. Sedan gick jag hem till Denneth och sov.
På lördagen tog jag mig upp vid halv 12 för att göra mig i ordning och i sällskap med Sofie och Jocke återien ge mig iväg till Högdalen. Det var riktigt trevligt. Vi tittae på Sagan Om Ändringen och Puff! The Magic Dragon, som förövrigt är det sjukaste jag någonsin har sett. Låten handlar om knark och skrevs när de var höga, men det verkar som hela skiten är producerad av höga människor. Det är helt enkelt för random. Sedan åkte Jocke och Sofie he till Jockes familj för middag, och jag åkte till Hökarängen och vilade hela eftermiddagen och kvällen eftersom baksmälla och kraftig förkylning inte går ihop värst bra. På natten blev jag lätt överdeppig, och detta ledde till rastlöshet, och ett ganska fint vemod. När Sofie gick och la sig (runt halv 3) begav jag mig ut på tågluff till Alvik och tillbaka. Mitt favoritsätt att samla energi på. Musik och tunnelbana. På perrongen i Hökarängen träffade jag dessutom en mycket trevlig fransman. Han kunde inte ett ord svenska eller engelska, och jag kan ungefär ”Merci” och ”bonjour” så det blev mycket prata med sig själv, teckenspråk och gissningar. Det är intressant att vi båda pratade livligt på respektive morsmål (han franska, jag..svengelska) fast vi båda visste att den andra inte förstod. Men teckenspråket gav effekt och jag lyckades tala om att jag ser dåligt, att jag bor i Hökarängen (förenklat, men ändå) och att jag inte är förlovad eller gift. Han sa att han bor i Frankrike med sin hustru/trolovade, (han bar ringen i en kedja runt halsen som värsta Frodo-kopian) samt att han tyckte att jag var vacker. Sedan skiljdes vi åt och jag utförde min tågluff, vilket fick mig att må ännu lite bättre. På väg tillbaka ringde Sandra som sett på Facebook att jag var uppe och igång, och hon frågade om jag ville följa med henne och Cissi till McDonald’s och äta frukost. Vid det här laget var klockan ca 04:30. Jag gick ivrigt med på detta, och jag och Sandra (Cissi valde att sova istället) gav oss iväg till Farsta för att utföra vad vi åtagit oss. När vi kom dit var klockan 6, och de hade givetvis stängt, vilket vi borde vetat. Söndag och allt. Vi åkte till Farsta Strand för att se om grillen hade öppet, och där väntade vi till 7. Men ingen Milenko kom för att göra våran morgon. Tillslut gav vi upp och åkte till Hökarängen där vi köpte frukost på Matdax och åt den i morgonsolen på Hökarängstorget. Sedan gick vi hem och la oss.
Imorse gick jag upp i tid (trött såklart) för att städa lite och packa inför avresa mot Bro tillsammans med Sofie. Jocke kom förbi en sväng och han följde med oss till Farsta Strand där vi handlade lite och sedan åkte vi hit. Här har vi varit sedan dess, och jag har försökt få mitt Internet att funka på Sofies Mac som jag kanske ska köpa, eftersom min älskade Andrew verkar behöva pensionera sig innan han dör. Tänk att han har klarat sig så länge. Det är ju trots allt jag som har honom. Jag, och ni vet hur jag är. Allt i min omgivning glappar. Inte för att Andrew inte glappar i varenda uttag, men i alla fall! Imorgon ska vi hur som helst tillbaka till Hökarängen för att fira Denneths födelsedag och inte alls tänka på att det gick rätt så überdåligt för honom i Milano. Sedan ska jag åka till Uppsala, till min älskade Felicia, där jag ska vara fram till torsdag, med ett kort avbrott för påhälsning hos Robin på tisdag. Han ska få hjälpa mig att formatera och ominstallera Andrew, så får vi se hur det går. Jag älskar honom verkligen. Andrew alltså. Inte Robin. Eller jag älskar väl honom med, men det låter så fel. Jävla stereotypiska samhälle. På fredag ska jag åka till Gotland efter ett kort mellanstopp i Hökarängen, och sedan får jag äääntligen återse mitt älskade Stockholm.<3 Jag kommer nog bo här tills jag dör tror jag.
På tunnelbanan mot Alvik
Jag tar mig igenom spärrarna vid Hökarängens tunnelbana, och det är så rutinmässigt att jag gör det på autopilot. Jag stoppar undan SL-kortet och kastar en blick mot avgångstavlan. Det är natt och vardag, men jag har tur. Nästa tåg mot Alvik ankommer om 6 minuter. Jag tar upp en cigarett av märket Pall Mall, tänder den. Jag tar ett halsbloss medan jag funderar på hur lågt jag egentligen sjunkit. Jag skulle väl aldrig ha rökt något annat än Marlboro. Nu är Pall Mall och Level allt jag unnar mig. Det är konstigt hur långt man är villig att gå, hur villig man är att kompromissa med sig själv. För bara ett halvår sedan hade jag inte kunnat tänka mig ett liv utan dig. Jag låter röken stiga mot den nattsvarta himlen som dimma medan jag tänker på den tid vi hade. Så mycket turbulens. Så mycket perfektion. Nu träffar jag någon annan, och du är långt borta. Det är inte det att jag inte skulle ta dig tillbaka i ett hjärtslag. Men jag funktionerar riktigt bra utan dig. Måste ju. Jag hör tåget komma in från Farsta, och den mekaniska rösten bekräftar att tåget mot Alvik nu kommer in. Jag reser mig upp från bänken jag suttit på medan jag fimpar cigaretten på perrongen, och går på närmaste vagn. Vid den här tiden är det inte många som åker, och jag får min sektion på 4 stolar för mig själv. Jag kopplar mitt headset till min mobiltelefon och sätter på musik. Jag spelar en låt med You Me At Six, vet inte vilken. Träden sveper förbi utanför och varvas med ett fåtal hus, men vi befinner oss i Stockholms utkant. ”Nästa, Gubbängen.” Jag undrar vem jag är egentligen. Jag är så olik mig själv och har tagit fram en helt ny version av mig de senaste månaderna. Vet inte om det är en uppgradering eller om jag gått tillbaka på något sätt. Jag är inte lika välborstad längre. Inte lika kontrollerad. Fast jo, men på ett annat sätt. Jag har lyckats bli så mycket mer stabil, men ändå mycket vildare. Det hela handlar väl egentligen om att jag blivit starkare. Inte lika känslig, men minst lika känslosam. Jag är återigen den vilda hästen, nu när jag inte fick chansen att bära dig i en och en halv evighet. Visst låter jag andra rida på min rygg, men aldrig med tyglar. Jag bär dem så länge jag vill, så länge det känns bra. Sedan galopperar jag vidare, inte bunden till någon. ”Nästa, Tallkrogen.” Jag tror att många finner min vildhet spännande. Det är därför jag har så lätt att få vänner nuförtiden. Men jag har på nytt någon slags murar på plats runt mig. På gott och ont. Det ska väl vara lagom av allt antar jag. Vissa murar varken kan eller vill jag bygga upp igen. Det viktigaste är att jag har lärt mig att bära mig själv, samt att älska mer här i världen. Nu när du är borta finns det så mycket kärlek att sprida ut. Så jag älskar, och jag älskar allt omkring mig. Jag älskar solen, molnen, regnet, vinden och musiken. Jag älskar hur jag kan ta tunnelbanan hela vägen till Alvik och bara finnas tills det inte gör ont längre. Inte på väg någonstans, bara på väg. Så jag antar att jag är uppgraderad. Jag antar att allt som hänt gjort mig starkare, trots all smärta. ”Nästa, Skogskyrkogården.” Jag slappnar av lite. Det känns redan mycket bättre, och jag har fortfarande många stationer kvar innan jag är tillbaka där jag började. Bättre till mods och redo att möta de andra. Ännu lite starkare än jag var när jag åkte.
