Hej på er!
Kort skoldag idag - bara en mattelektion. Vi håller fortfarande på med grafer och det är fortfarande lätt. Vi skulle haft prov imorgon, men det blir nästa vecka istället. Det var hela skoldagen. Gick sedan och la mig för jag kände för det. Alltså..i The Fray's låt Vienna..sjunger han då "This is my careface!" det känns inte så likt honom precis, det är ju ett ganska så lite smått superdperseriöst band. Nu slutade min mus fungera, what the fuck! Iallafall så gick jag upp vid halv et-tiden igen och satte mig vid datorn, där jag blev kvar till tre. Sen tog jag tag i städningen, för jag trodde det skulle vara husmöte idag. Det var det alltså inte, och jag hatar den här fuckade musen, och nu knackar Jacob på min skrärm! Jävla ohyfsat alltså. Och innan ni börjar undra, nej han är inte här. Det var en blinkning på msn. När jag hade städat tog jag med mig Lita, hämtade upp Katja på vägen och gick och åt middag. Det var kött och en broccoligrattäng jag inte rörde. Men som tur var för mig fanns en hel massa coktailtomater som jag åt av. Efter maten bakade vi, för vi hade blivit erbjudna att göra det av Stefan inför höstmarknaden som vår skola har. Jag hade redan förutspått att det skulle vara ett misstag att låta oss baka, och jag hade rätt. Katja såg till att vi hade i 4 LITER (!!) för mycket vetemjöl, och det tog ett bra tag att fixa till. Jag har en teori om att Katja måste föts med för få hjärnceller, de kanske blev uppätna av någon mask därinne. Efter bakningen skulle jag gå hem, men jag fångades upp av Zatsu (stavning) utanför Skoga. Hon är världens sötaste chihuahua, och det slutade med att jag joinade Liz födelsedagsfest tillsammans med Sarah och Felicia. Vi åt kladdkaka, dansade, pyntade och umgicks, och det var väldigt trevligt om jag fick säga det själv. Lita och Nellie (en annan hund) bråkade i säkert 10 minuter, bland annat. Sen vid åtta drog jag Lita och hämtade upp Katja igen på Vika (där hon numera bor) och vi gick till matsalen för att äta kvällsfika och titta på Idol. Jag blev kär i kebabmannen som var med, han var duktig. Det trodde man inte om honom när han stod där på sin kebabbar och sjöng "Lite lök, och så lite sallad!" men han hade talang. Sen hamnade jag här och här är jag nu. Jag vill att älskling ska svara i sin telefon! Det var allt. Hejdå och så!

Det värsta är när man slits åt tre olika håll. En tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad, en är din. Väldigt sann låtrad det där egentligen. En tredjedel av mig vill lägga på och vara ifred. Det är den egoistiska delen, den självbevarande delen som jag förmodligen borde lyssna till men som aldrig vinner. Sen har vi den del som är krossad. Den del som bara vill lyda, som gör vad som helst. Den har varit stor på sistone. Väldigt stor, och ofta tar den över helt. Jag tycker inte det är bra, iallafall inte ibland. Men jag vet inte. Sen har vi den del som är din, den som hoppas på att allt ska lösa sig. Som stannar kvar i telefonen för att den hoppas att det på något magiskt sätt ska bli bra igen. Det är inte lätt att hinna med själv när det skiftar mellan dessa tre. Speciellt inte som du inte heller verkar veta vad du vill. Du ville lämna mig för att jag är som jag är, och när jag försöker ändra mig är det också fel. Min slutsats är att jag är fel vad jag än gör. Så varför göra något alls? Säg bara hur du ska ha det är du snäll.