I could really use a wish right now..
Lyssnar på Tyler Ward. Finast.<3 Idag har jag mest tagit hand om mig själv, och det har resulterat i ett ganska bra humör. Har inte ens velat ringa Henne. Sov till 10, duschade, sjöng en hel massa och pratat med kurratorn har jag också gjort. Nu ska jag plugga och känna mig meningsfull. Nu lyssnar jag på en cover av Lady Antebellum's låt American Honey. Tyler sjunger med en trevlig brud vid namn Julia Sheer. Min american honey måste vara finaste John. Fast han är bög. Detta beklagar jag. Varför måste alla söta killar antingen vara idioter, bögar eller i ett förhållande? Jag hatar det. Jag skulle förfan gifta mig med denna Oregon-bo! Det sa jag förövrigt till honom när han gjorde sin bekännelse. "I was planning to marry you god damn it!" Han tyckte att jag ar roande. Vad är det här för skitlåt? Åh, fint piano iallafall. Oj, han låter som en bättre version av Ryan Cabrera. Det var typ en sån låt. Oj, nu blev han ännu ett snäpp mer awesome. Aww, hur fan kan han göra en Justin Bieber-låt bra? Nu ringde mamma här. Nu la vi på, för det ringde på hennes dörr. Var var jag? Just det, Justin Bieber. Hans låt "Baby" kan bli väldigt bra med rätt artist.
Igårkväll blev också ganska mysig. Låg och läste med Lita och Felicias jättestora gosedjurshaj, och sen knackade de två Skogabor som finns kvar på min dörr och ville att jag skulle vara med och titta på TV med dem. Jag blev jätteglad och gjrode detta ett tag. Skönt med lite socialt utbyte. Alltså, Tyler, gift dig med mig! Du är sötast och bäst och har underbara pianon och stämmor i dina låtar. Eller andras låtar. Eller nåt. Din röst är dessutom precis lagom Hannah-grabbig. Namnamnam.<3
Ja..mitt rum blev fint iallafall!
Har äntligen fått komma tillbaka till skolan. Känns superhärligt! Hade inte väntat mig att få träffa Felicia och de andra som i detta nu är påväg upp till fjällen och överger mig, men jag fick träffa både Felicia, Liz, några Häst2or och ett par andra Skogabor. Det var mer än jag räknat med och det gjorde min dag lite smått. Nåt annat som känns rätt bra är att jag nu har fått hit min radio, så nu är här aldrig tyst. Speciellt som jag har fått superdupa högtalare till datorn i julklapp också. Har också tagit hit mina tre posters, - två med Paramore och en My Chemical Romance, och med dem uppe är mitt rum faktiskt skitsnyggt. Det är mest det jag har fixat med idag förutom att vara med Felicia i ett par timmar. Har också ätit middag (eller tittat på när de andra gjorde det) med Katja och några andra i hennes klass. Det är bara treor kvar här nämligen förutom jag. Katja var som hon brukar och det var kul att säga hej till henne lite.
Vet ni nåt bra? Det ser åtminstone ut som att jag har börjat leva lite smått igen, även om det kanske inte är så sant som det verkar när jag skriver här. Men om det ser bättre ut är det iallafall någon sorts förbättring, eller hur? Jag mår inte ett dugg bättre men jag fumktionerar och jag kan tänka på andra saker lite då och då. Inte för att det hjälper så mycket. Inte alls faktiskt. Det gör ingen större skillnad. Ingen skillnad alls faktiskt. Det gör ingenting lättare och det hjälper inte. Inte för mig iallafall. Men det är nog rejält mycket lättare för de omkring att stå ut med mig kan jag tänka. Nu knackar det på dörren! Det var Stefan Bjud-in-mig Bjurinder som ville kolla läget. Gulligt värre. Imorgon funderar jag allvarligt på att ta med mig Lita och dra iväg till Gården en sväng. Skulle lätt kunna säga att det skulle göra mig gott. Åtminstone hoppas jag det. Risken finns också att jag deppar ihop och förstör för alla som råkar vilja lyssna. Vi får helt enkelt se hur det går. Man måste ju iallafall säga hejdå till Nina som slutar jobba för Uss. Hon är fin och grejer. Nej, nu ska jag nog lägga mig och läsa för första gången sen..sen..ja. Ni vet. Vet inte om Stjärnor Utan Svindel är det smartaste valet, men nu får det bli så iallafall. Det är ju en bra bok!
What the fuck am I doing??
What the fuck am I doing? Huh?? I will tell you what I am doing. I am lying here crying, all the time, over and over again, longing for that one person. But I don't call her. Why? Because she told me not to. I actually let her distance herself from me. I let her push me away. I help her. Why the freaking fuck do I do that when it's killing me? Why???!!! Do I WANT to die? Really?! Well. It doesn't matter now anyway I guess. I have made my decision, so it doesn't really matter does it now? But I'm just so scared you know. Scared of the unknown. It feels like I'm rushing into it, but really I couldn't be more prepared. I couldn't be more ready. And it feels good. In some sick way...
Att få perspektiv är intressant..åtminstone
Iris ringde mig igår. Hon var arg. Arg på mig, arg på världen och mest av allt arg på..ja, gissa vem. På den människa jag tänkt på oavbrutet den senaste veckan. Sjukt arg var hon iallafall. Iris alltså. Vi pratade först i en halvtimme ungefär, och sen i typ en och en halv timme. Hon är arg på mig för att jag låter mig själv falla sönder. Hon är verkligen söt ibland den där Iris. "I will fucking collect your remains and carry them around if I have to!" Hon svär inte ofta, ska jag tillägga, så ni inser att hon var aningen upprörd. Ni nu igen. Well, whatever. Hon pratade också världens bredaste brittiska, vilket hon också gör när hon på något sätt är i väldigt kraftig sinnesrörelse. För att gå vidare så var hon främst arg på..ja. Ni vet vem. Hon tycker att hon har kastat mig åt helvete på ett sätt man inte gör med någon människa. Vet inte vad jag ska tycka om det. Allt jag vet är att jag har flugit åt helvete. Längre än så tänker inte jag eftersom jag faktiskt inte har någon ilska att tillgå. Jag berättade det där med att hon hade sagt att hon borde skälla ut mig efter noter eftersom jag kommenterat hennes blogg. Iris reaktion på detta var..stark. Först en lång tystnad, och sen utropet: "Biiiiiiiaaaaattcchhhh!!" så högt att jag hoppade till. Herregud, den flickan har temperament. Jag blev helt förstummad, och hon utnyttjade tillfället att gå på om att det här är ett fritt land (länder) basically, och att jag förfan får kommentera vilka bloggar jag vill, speciellt som jag bara så snälla saker. När hon sa "You're not allowed to post comments on my blog" kan till och med jag erkänna att jag tyckte att det lät sjukt absurt. Men jag är fortfarande inte ett dugg upprörd. Har som sagt inga sånna känslor, de får inte plats. Jag tycker bara att det är bitchigt. Något annat Iris var arg över var at hn tydligen pratat med "Ni vet vem" och att hon glatt hade babblat om at börja dejta killen hon varit kär i nu ett tag. "Biiiiiiiaaatch and plaaayaaaah!!!" Jaja. Lilla Iris. Du behöver nog ett eget liv att vara upprörd över. Men ja, hon har väl rätt antar jag och det är kanske bra för mig att se det. Inte för att jag mår bättre, men jag tror det kan vara bra ändå på nåt sätt. Det är lättare att "försvinna" om man vet att man inte lämnar en ängel bakom sig.
Idag har jag varit in till stan och träffat min barndomskompis Jacob, som jag känt sen jag var 7 år, alltså ungefär 11 år. Det var nog hälsosamt för mig på många sätt. Han skällde på mig när jag tänkte på henne och vi pratade om många fina barndomsminnen.
Nu ska jag gå. Och nej, jag mår inte speciellt dåligt just nu. Jag är mest..peaceful. Jag har bestämt mig, you see.
Vill inte mer
Varför finns inte villkorslös kärlek? Varför kan man inte luta sig mot och överlämna sig helt åt någon annan? Varför går inte det i den här äckliga världen? Jag vill inte vara med längre.
Making an effort
Nu ska jag försöka glömma det jobbiga en stund. Har köpt glass (med ischoklad-smak. She loves ischoklad...) och ska titta på Lots på youtube. (senast jag tittade på lots på youtube låg hon och sov intill mig) Ja, ni ser. Assosiationerna förstör en hel del. Men de går inte att undvika bättre än såhär och försöka duger.
Sjukt stolt
Jag åt just en hel halv talrik yoghurt! Så mycket har jag inte ätit sen i söndags, och jag är sjukt stolt. Har även druckit lite mer vatten, och är tragiskt stolt över det med. Yoghurt kan nog funka bra till vissa gränser, det känns liksom smältbart även om jag mådde sjukt illa efteråt. Jag vill ju trots allt inte sluta som Nina i Stjärnor Utan Svindel. Ugh. Onna blev förövrigt rejält arg på mig för att jag inte förvarnade mig om henne. Förståeligt. Jag tänkte faktiskt göra det, men sen...ja. Det blev till att jag pratade en massa om de bristfälliga sex-scenerna istället. Omg, jag pratade just om något annat! Såg ni det? Vilka nu ni är. Ni är ju med största sannolikhet ingen annan än jag själv, men ändå! I may be a completely ruined..case, but I'm a damn cool completely ruined case! Det ser ut som att jag mår sjukt bra. Det gör jag inte. Men jag dör inte just för tillfället iallafall. Sådanna stunder har börjat komma lite smått nu, och det är skönt. Det är nätterna och morgnarna som är värst förövrigt. Speciellt morgnarna om jag får säga det. Då har jag sovit och varit borta så länge att det är som att jag måste komma ifatt. Då får jag hjärtklappning som bara satan och panikångest. Tycker förövrigt fortfarande att alla kastar runt med ord som "ångest" i fullständigt ovetande. Det stör mig. Liksom..söndagsångest? Vadfan är det för nån löjlig överdrivt. Den lätta nedstämdhet man kan känna på söndagar (och andra dagar också ofc) kan inte jämföras med riktig ångest. Söndagsnedstämdhet, möjligen. Moll-dagar. Inte ångest. Inte någonstans.
Hurting-reason of the day: Jag kan inte trösta henne
Detta är sjukt jobbigt. När jag ser på Facebook att hon har haft en dålig dag, till exempel. Först och främst kan jag inte veta om hon faktiskt mår skit eller om hon bara har haft insane känslor, vilket inte är så ovanligt. Men även om jag utgår från att hon mår skit så kan jag inte veta av vad. Även om jag visste vad så skulle jag inte kunna trösta henne. För jag får inte. Hon vill inte ha min törst. Hon vill inte att jag frågar vad som är fel, hon vill inte att jag hushar henne. Och även om jag fick det skulle det bara göra saker och ting värre. Hur tröstar man någon man älskar utan att ösa kärlek över dem? Kärlek de faktiskt inte uppskattar. Jag tror jag ska bli alkis eller drogmissbrukare eller åt. Det verkar hjälpa för alla i låtarna. Utom The Script-grabben i låten Nothing då. Han skriker hennes namn över hela stan. Det skulle jag dock tycka om. Fast, det hade givit sådanna där fina konsekvenser igen. Man får inte vara dramatisk i Sverige. Det är mycket intressant. Alla blir rädda och skickar in mig på psyket. Det är nog inte bara det självdestruktiva faktiskt. De är bara rädd för den mängd av känslor jag har. Jag har ju själv inte sett något liknande. Det är väldigt intressant faktiskt. Var fick jag det ifrån liksom? Allt jag vet är att jag inte är psykiskt sjuk. Inte heller behöver jag någon beteendeterapi. Min känslighet är en tillgång, för säg vad ni vill men jag gillar sättet jag blir glad på. Däremot behöver jag psykiatrisk hjälp med mitt självdestruktiva beteende, samt dela upp min livsglädje på ett antal olika personer/andra saker i livet, och..jag vill trösta! Jag får försöka ta in att jag är oönskad helt enkelt. Vi får tacka gudarna för att jag bryr mig så mycket om hur hon mår, för annars hade jag tvingat mig på henne. Men å andra sidan, hade jag inte brytt mig om att jag bara gör henne illa så hade jag nog inte älskat henne, och då hade där inte funnits nåt problem. Då hade det bara varit konstigt att tvinga mig på henne. Men vissa säger ju "love is selfish." Det är bara skit. Med tanke på hur desperat jag faktiskt egentligen är så skulle jag klänga på henne som en jävla igel. Men det gör jag inte. Trots att jag egentligen inte klarar det. Suck on that one! Får mig åtminstone att känna mig en smula mer värd, även om det inte är mycket. Jag kom på ytterligare ett par bra minnen igår förresten. Jag vet inte varför jag skriver dem här egentligen. Men jag tror att jag behöver ha något att läsa när jag är självdestruktiv. Eller vill ha fin smärta. Eller vill må bra. Vem vet, det kanske kan göra mig lycklig i framtiden. Anyway, jag tänkte på alla fina gruppbesök. Fattar inte hur jag kunde glömma dem, för det var ju trots allt där vi träffades. Sen tänkte jag även på alla högar vi haft med Onna, och när jag skrev om en massa låtar att handla om hennes grabbar. Imorse när jag bäddade ner Wolfie (min gosedjursvarg som jag fick av henne. Den har blivit läskigt värdefull för mig) så kom jag och tänka på alla gånger jag har bäddat ner henne i min eller hennes säng. Kom också att tänka på den gång jag sjöng henne till sömns, och sen kröp ner i sängen intill henne och hon var sådär härligt sovvarm. That was perfection.
En sak till som gör ont: Efter två år av kärleksrelation, tre år av jävligt nära relation, 10 år av..någon typ av relation, så blir hon arg på mig för att jag kommenterar hennes blogg, eftersom jag inte får kontakta henne. Är det bara jag som tycker att det inte är att kontakta någon? Är det bara jag som aldrig trodde att det skulle göra någon fucking skada att tacka för något? Är det bara jag som tycker att världen är sjuk? Är det bara jag som har insett att vad som helst kan hända, och att man inte kan lita på någonting det minsta? Allt det här är bara sjukt. Med tanke på vilken stor del av mitt liv hon är så är jag jävligt chockad och stolt över mig själv för att jag faktiskt inte sms:ar och ringer helatiden, utan ger henne utrymmet hon ber om. Hon av någon borde inse vad jag gör för henne. Ändå är det enda hon reagerar på att ag kommenterar ett av hennes blogginlägg. Liksom..vad fan väntar hon sig egentligen? Det ser ut som att jag är sjukt arg. Det är jag inte. Jag har ingen ilska kvar i mig. Jag är bara kraftigt förvånad. Jag går konstant runt i en lätt förvåning utöver smärtan, och sen då och då händer något som gör mig närmast mållös av chock. Liksom..jag trodde att om någon kände mig så var det hon. Hon borde förstå att hon nollställer mig när hon lämnar mig. Ändå förväntar hon sig hjälp från min sida i det här, och det är väldigt intressant. Speciellt som hon sa att hon inte förväntade sig nån hjälp och att hon var medveten om att jag inte skulle släppa henne. Jag ger henne tid nu, vilket jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Det är en rätt intressant sak att lägga min energi på, om jag får säga det själv. Sen om det kanske hjälper oss båda i slutendan är en annan sak. Jag lägger ändå energi jag knappt har. Det är ett heltidsprojekt. Hon förstår inte det alls. Det är det som orsakar min förvåning. Inte arg, inte irriterad, inte det minsta. Jag har inget sånt. Bara sjukt förvånad.
Exit Wounds
My hands are cold
My body's numb
I'm still in shock
What have you done
My head is pounding
My vision's blurred
Your mouth is moving
I don't hear a word
And it hurts so bad
That I search my skin
For the entry point
Where love went in
And ricocheted
And bounced around
And left a hole when you walked out yeah
I'm falling through the doors of the emergency room
Can anybody help me with these exit wounds
I don't know how much more love, this heart can lose
And I'm dying, dying from these exit wounds
Wooooounds, where they're leaving, the scars you're keeping
Exit wooounds, where they're leaving, the scars you're keeping
Marks of battle
They still feel raw
A million pieces of me
On the floor
I'm damaged goods
For all to see
Now who would ever want to be with me
I've got all the baggage
The drink and the pills
Yeah this is living but without the will
I'm blacking out
I'm shutting down
You've left a hole
When you walked out yeah
I'm falling through the doors of the emergency room
Can anybody help me with these exit wounds
I don't know how much more love, this heart can lose
And I'm dying, dying from these exit wounds
Wooooounds, where they're leaving, the scars you're keeping
Exit wooooounds
Where they're leaving, the scars you're keeping
Lose your clothes and show your scars
That's who you are
Lose your clothes and show your scars
That's who you are
Lose your clothes and show your scars
That's who you are
Lose your clothes and show your scars
Marks of battle
They still feel raw
A million pieces of me
On the floor
I'm falling through the doors of the emergency room
Can anybody help me with these exit wounds
I don't know how much more love this, heart can lose
And I'm dying, dying from these exit wounds
Wooooounds, where they're leaving, the scars you're keeping
Exit wooooounds
Where they're leaving, the scars you're keeping
Hurting-reason of the day: assosiationer
Det är intressant hur jävla mycket saker man kan assosiera till en person om man väl fastnar där. Tro mig, jag vet. Inte ens att titta på antikrundan var tryggt. Det var Lund hit och skånska dit. Seriöst, jag skulle kunna bryta ihop för att någon nämnde ordet "kylskåp", och vråla "hon har ett kylskååååp!" Jag älskar galjhumor. Den är fett underhållande när man inte har någon annan humor. Jag sitter just nu och ler bistert eller bittert eller vadfan det heter. Jag trodde aldrig jag skulle gå runt att vara bitter. Det är inte likt mig. Ett annat exempel på en sjuk assosiation jag har haft idag var när jag hade problem att öppna grinden, och fick tårar i ögonen när jag tänkte på att grinden in till hennes hus ocskå var skitjobbig. Usch. Hannah lilla, du är ett emotionellt vrak och du behöver vård. Aj! Gitarrer. Jag har också en ovana att ta föremål jag vet att hon har rört vid och typ hålla om dem en stund. Jag vet att jag är psykiskt sjuk, men just det hjälper faktiskt lite. Åtminstone tror jag det. Eller så är det bara liksom fin smärta. Jag vet inte längre, för smärtan börjar bli så naturlig att det bara är det där "fin" som når fram. Hade stora problem att somna igår. Först var det när jag var ute med Lita precis innan jag skulle sova. Då kom jag och tänka på morgnarna när jag gick upp för att ta ut henne och det var så kallt. Men det var inte ens jobbigt, för helatiden gick jag och tänkte på att hon låg och sov därinne och att jag snart skulle få krypa ner hos henne. Och sen när jag gjorde det, så slog hon alltid armarna om mig och värmde mig, och jag visste aldrig om hon var vaken eller sov eftersom hon brukade göra så i båda tillstånden. Det minnet var väldigt fin smärta, men det var också väldigt mycket smärta om ni förstår. Sen skakade jag av mig det så gott jag kunde och gick in och la mig. Jag kunde inte sova, så jag försökte komma på något bra att tänka på tills jag kunde somna. Detta var dock inte smart, för av ren vana halkade jag in på metoden att krypa ihop i sängen och låtsas att hon låg bakom min rygg och höll om mig. Det brukade jag alltid göra och det funkade hur bra som helst. Men det gjorde mest ont nu. Speciellt som detk änns som att jagi nte har rätt att tänka så längre. Det är en annan skitjobbig sak. Eftersom hon inte älskar mig längre känner jag mig respektlös/dum/konstig/jag vet inte som föreställer mig att jag är med henne på ett så kärleksfullt sätt. Det känns som att jag inte har någon som helst rätt till det. Det har jag kanske inte heller. Det måste vara sjukt awkward för henne, jag vet inte. Hur som helst så ska jag sluta blogga nu och..vad ska jag göra? Ehm. Well, vi lämnar det där.
My downfall
I måndags (eller egentligen i söndags) den 15-16 januari lämnade min flickvän mig. R.I.P Hannah Ryding säger jag bara. Må du vila i frid och slippa känna något överhuvudtaget. Må du slippa inse att hon faktiskt inte älskar dig längre, må du slippa ha hennes ord ekande i ditt huvud. När era vänner frågar "vad har hänt" och hon svarar "inget särskilt" eller när hon skriver de där orden i sin blogg som gör så ont. "
Avslutat ett nästan tvåårigt förhållande, har jag gjort. Detta är sanningen och det känns helt sjukt bra! Jag har släppt så oerhörda mängder panik, stress, klaustrofobi och hispighet och då har jag ändå bara börjat med uppbyggnadsarbetet av mig själv. Mår så sjukt bra så det är helt patetiskt!:D" Kul för dig liksom. Jävligt kul. Unnar dig alltihop osv osv men jag då? Hur kan det kännas så sjukt bra när man vet att man kastar sitt ex (aj) i väggen. Jag förstår inte, och kommer inte göra det. Hur kan det vara inget särskilt? Det var ju förfan helt jävla underbart också. Men det nämner hon inte ens. Ingenstans. Det hade varit härligt med ett "tack för den här tiden" iallafall, men det är det kanske inte värt. Jag älskade (och älskar än) den här människan helt besinningslöst, och det har varit ett problem. Jag har gjort många misstag. Men jag är människa. Jag måste ju utgå från att jag kunnat ge henne någonting iallafall eftersom hon faktiskt var hos mig i två år. Men det var tydligen inte ens värt att nämna för världen. Inte ens för att göra min smärta lite mer uthärdlig. Jag borde nog ta till mig lite mer av den här bitterheten. Den skulle kanske hjälpa mig att läka. Men ändå vill jag bara ha min flicka tillbaka. Fuck this shit.
Mitt läge nu: Åkte in på psyket förra veckan. Detta till och med innan hon faktiskt gjort slut med mig. Hon brydde sig inte så värst mycket och jag borde nog ha reagerat mer på det. Var på psyket över natten och åkte sedan tillbaka till skolan, för att sedan bli hämtad av pappa dagen därpå. Vi åkte till Gotland och Felicia följde med. Det var riktigt kul. På söndagen åkte vi tillbaka, och jag var helt säker på att jag skulle kunna ta nya tag. Jag var fylld av ork och kärlek till min flickvän. Men redan i taxin till skolan brister det lite. Hon stöter bort mig på ett sätt hon aldrig brukade göra. Detta efter att jag skrivit rätt gulliga sms om jag får säga det själv. Jag vill trösta henne, men hon vill inte. Senare på kvällen ringer jag henne för att ta reda på vad som är fel. Då gör hon slut med mig. Givetvis blir jag galen av sorg och sen hände allt väldigt snabbt och som i en dröm. Polisen var där för Felicia oroade sig för min säkerhet, och kanske även sin egen. Psykvraket kan ju vara våldsamt liksom. Dagen efter fick jag åka hem till Gotland igen. Här sitter jag nu sen i förrgår. Har varit hos psykologen idag och igår och vill dö oftast. Har känt mig okej vid ett tillfälle hitills, och det var för någon timme sen när jag fick veta att jag kanske ska få gå kvar på skolan. Detta sprack dock ganska snabbt när pappa och Jenna nämnde fenomenet kärleksfilm. Jag hatar kärlek. Jag hatar filmer, musik och jag hatar alla som är kära omkring mig. Försvinn bara. Ska nog tillbaka till skolan på måndag verkar det som. Känner ingen glädje över det just nu. Gör för ont att hon bryr sig så lite. Jag liksom switchar mellan olika anledningar att må dåligt, men allt rör henne givetvis. Hennes framtida partners, att jag har gjort henne så illa, att hon inte älskar mig, att "senast jag gjorde detta var ajg med henne" osv. Just nu är det hennes likgiltighet som gör ondast. Det är inte det att jag vill att hon ska ha ont. Men jag skulle ha önskat att hon givit något typ av erkännande jämtemot världen att jag faktiskt har betytt något för henne. Inte "det känns sjukt bra." Inte bara iallafall. Hon kunde ha lagt till "men jag kommer sakna det fina." För det fanns där, det fina. Annars hade jag inte älskat henne på det här sättet. Annars hade hon fanemig inte stannat i två års tid. Det fina fanns där, och det var underbart. Det tänker då iallafall jag erkänna. När du somnade till ljudet av mina hjärtslag, eller när vi höll om varandra, eller när vi kom ut på facebook och visade att det var vi. När vi sjöng tillsammans i bilen, när vi tog olika oktaver, när vi läste dragolance och vampyrböckerna tillsammans, när vi tittade på Sleepless in Seattle på nyårsafton, när vi såg premiärerna av Breaking Dawn och sista HP-filmen på bio, när vi sa att vi älskade varandra tusen gånger om, alla ömmhetsbetygelser, alla godnatt-sms, sättet du höll om mig även när du sov, våra deeptalks, våra morgnar när du gick upp och jag saknade dig intill mig men var för trött för att reagera, när vi träffades efter lång tid isär och det kändes som elektrisitet, sättet du strök mig över armarna och ryggen och fick mig att rysa, våran komunikation som trots allt var fantastisk och helt otrolig, all musik jag fick dig att upptäcka, låten du skrev till mig, våra nattmail, sättet du en gång nämnde mig i varenda blogginlägg du skrev, alla smeknamn vi gav varandra, när jag slog armarna om dig bakifrån när du diskade på Skoga, när jag gick ut med Lita på morgnarna för att sedan komma in och värma mig intill dig medan du halvsovande höll om mig, hur allt alltid blev bra tillslut, sättet du kallade mig älskling inför våra gemensamma vänner innan vi ens var tillsammans, sättet vi ville visa upp varandra för hela världen, sättet alla såg hur jag lyste upp när jag pratade om eller tänkte på dig, när vi pratade om våra framtida barn och hur det skulle vara att bo tillsammans, när du kom hem från skolan och jag satt på ditt rum och spelade musik och du slog armarn om mig och sa att du saknat mig, våra enstaka kyssar in public, alla andra kyssar, sättet du kopplade låtar till mig som Miss You med Marit Bergman och Wish you were here med The Sounds, hur jag lärde mig att prata engelska ordentligt bara för att du nämnt att du gillar att prata engelska med folk, hur vi låg i varsin säng på Sikar mitt första år och du sträckte dig upp efter min hand när vi skulle sova, sättet jag sprang iväg för att umgås med folk på Sikar för att sedan komma och hålla om det en stund, hur jag låg på golvet i flera timmar i hopp om att du skulle be mig att komma upp i din säng och sova hos dig, sista året på Sikar när jag var så förälskad i dig att jag inte umgicks med någon annan på hela veckan, sättet du döpte om min hund till Kitty, forbidden ice cream, filmen jag gjorde när du sov, hejdåfilmen du gjorde när du skulle åka hem, sättet jag kallade dig sågspånshög, alla fina julklappar och födelsedagspressenter vi utväxlat, de gånger du lät mig bära dig, när jag smörjde in dig med solkräm, när jag sa att du var söt i långt hår och du sparade ut det delvis för min skull, alla gånger mitt hår var i vägen, röret, sättet jag brukade slå armarna om dig när vi borstade tänderna tillsammans, hur du såg mig som en del av familjen, När vi tänkte på mig som Hannah Rävås, alla gånger du tagit hand om mig när jag mår dåligt, alla gånger du tagit hand om mig när jag varit trött och helt borta, alla gånger du tröstat mig och jag tröstat dig, när vi döpte alla våra sov-positioner till saker som Hannahs sovställning och Emmas sovställning, när du spelade in vår skiva, när vi blev tillsammans, HER, när du bad mig att hålla dig så hårt jag kunde, när jag fick höra alla låtar du skrev när du var liten, hur du tillägnade failboken till mig, när jag var i din skola och höll din hand under bänken, när jag bloggade i din skola om att jag såg dig sitta och skriva prov, när jag hämtade dig vid tåget och flyget, våran sista kyss, sista gången jag såg dig, sista gången du lät mig trösta dig, våran sista natt, våran kärlek och allt annat. Jag ångrar inte de här två åren någonstans, och jag önskar att du ville kännas vid att du inte heller gör det. Hur som helst så älskar jag dig fortfarande mer än någonting annat. Jag finns här, alltid.
Visby's so much colder than I thought, and I miss you
I miss the way the corner of your mouth lookes when you smile, I miss the way that only you can hold me through the night. I dedicate my songs to you and then I miss you even more...
Det är natt. Eller morgon. Klockan är 4. It's 4 o'clock in the morning, conversation (with Jessie) got boring. I think I'm going to bed soon, but I want you in my bedroom! Yay, omskrivningsskills, verkligen. Men seriöst kom hem någon gång. Och kom hit när du väl håller på. Kom hit och gå ingenstans. Aldrig mer. Jag är ensam här. Bortsett från Pontus och hans flickvän, men räknas det verkligen? Låste jag dörren när jag var ute med Lita? 4 a.m, did I lock the door? I always miss you, but I'm never sure how you feel. Hoppas du saknar mig också.
Vet ni vad jag har glömt att säga? När jag åkte båten här om veckan satt jag bredvid Vincent. Ni vet han som sjunger Miss Blue. Det var rätt awesome, men jag pratade bara med hans son ironiskt nog. Fan också. Visste inte att det var Vincent förrän efteråt. Böhöhö! Jaja, en annan cool grej var att jag på tillbakavägen på båten träffade Katta. Det var väldigt fint. Hon verkade ha brottom, men lyckades ändå vara söt. "Hej Hannah du vet snart kommer Limoncello på posten." Det var typ det hon sa. Att hon kommer ihåg det där. Jag undrar då iallafall vad mina föräldrar säger när de hittar en italiensk likör på lådan adresserad till mig. Hmmm... Hoppas jag får behålla den. xD
"Did you hear that love? It's playing our song..."
Den här dagen har varit..jag vet inte. Kan inte säga dålig, för jag har inte mått dåligt hela dagen. Kan inte säga bra heller, för just nu mår jag skit. Kan inte säga händelserik, för inget har hänt. Kan inte säga känslomässig bergochdalbana, för det är alldeles för..händelserikt. Kan inte säga intetsägande, för jag har för ont. Jag vet inte. Den här dagen har varit, helt enkelt. Den har varit dålig men inte enbart. Men mest. Jaja, jag försöker förklara något som varken går att förklara eller är värt en förklaring. Nu går vi vidare.
Jag lyssnar på en rätt söt låt med Valencia som heter Still Need You Around. Nu var den slut, dock. Vad trevligt det var att blogga, det drog genast upp mitt humör lite. Åh! Hej söt brittisk grabb i reklamen. Jag älskar dig. Nu lyssnar jag på All About Us med He Is We och Owl City. He Is We är en ny synth-tjej i stil med LIGHTS (fast mycket bättre) som pappa lyssnade på idag. Han vägrade först berätta vad hon hette. Det var tydligen hemligt. Men tillslut fick jag ur honom det, och det var värt henne. Jag älskar henne. Det är något väldigt intressant med henne röst. Hon låter lite som en kille, men samtidigt inte alls. Hon har ingen maskulin röst, men jag tror att det är något med hennes sångteknik som får mig att tänka på en kille. Jag vet inte. Jag ägnar mig visst åt många förvirrande och motsägelsefulla analyser idag. Nu lyssnar jag på ovan nämnda sångerskas vackra cover av Replay.
Idag har jag inte gjort mycket. Jag dedikerade denna dag till att ta hand om mig själv på ett väldigt latmaskigt sätt. Jag har tittat på City Of Angels, som förövrigt är en otroligt vacker film, ätit glass, gått på hundprommenad och badat. Det är nog det jag har gjort tror jag. Skulle egentligen ha gymmat idag, men det orkade jag inte. Har jag tur blir det gymmet med far imorgon istället. Det behöver jag efter all glass. Imorgon blir det även packa inför avresan mot fastlandet tidigt söndag morgon. Båten går redan 08:05. Men det ska bli mysigt att spendera dagen på skolan, jag har saknat det. Ska dessutom stanna på Willys och köpa en ny boll till Lita, hundmat samt häftmassa så jag kan sätta upp mina posters. Sen blir det nog en mysig hundprommenad på skolan och sen sova några timmar. Jag kommer vara sjukt trött efter att få gå upp vid 6.
Mamma mailade mig idag också. Vi har bestämt att ta en ridtur bara hon och jag någon dag för att prata ut lite. Blir förmodligen nästnästa helg när jag kommer till ön nästa gång. Vet inte hur jag känner inför det. Har inte hunnit oroa mig än, och det ska bli kul att rida. Det var åratal sen sist! Hon förklarade också varför det blev som det blev senast, så jag tror jag förstår lite bättre. Vi får väl se hur hon hanterar situationen nästa gång. Jag saknar älskling skitmycket. Hon är i Egypten är det är otroligt jobbigt. Blir lite rädd för mina egna reaktioner ibland faktiskt. Jag inser inte hur dåligt jag faktiskt mår tills jag gör något extremt, som typ slockna i badkaret i flera timmar fast jag sovit en massa inatt och idag redan. För att inte nämna alla sjuka tankar jag tänker. Har iallafall försökt distrahera mig så mycket jag kan. Har läst en hel del de senaste dagarna. Håller på att läsa om Stjärnor Utan Svindel, en bok som jag älskar. Dessutom har jag laddat ner och lekt med en hel del appar till telefonen idag. Det var rätt kul. Har skaffat en app som heter Soundhound som är skithäftig. Man kan sjunga, nynna på eller spela en låt i bakgrunden, och den talar genast om vilken låt och artist det är. Inget mer googlande på lyrics när jag vill veta vad en låt heter alltså. Ibland undrar man hur sånt där fungerar. Datorer är så läskigt smarta. Det känns nästan övernaturligt. Snart utvecklas väl datorer med medvetanden, och då kommer de ta över världen. Några andra appar jag laddade hem var MicDroid, (en android-version av Songify som är 100x sämre) MSN och Skype. Skaffade dessutom SVT Play-appen, och en ficklampa. Nu behöver jag inte använda filmljuset när jag glömmer ficklampan på kvällsprommenaderna. Det är bra. Jag vill inte sluta blogga. Då måste jag hitta något anat att fokusera på, eller så måste jag tänka. Jag hatar att tänka. Det gör ont. Otroligt ont. Jag vill bara ha min älskling här så jag kan hålla fast henne och aldrig låta henne lämna mig, och..hur fan kan man höra kärlek? Intressant. Min hund drömmer. Hon ger ifrån sg minst lika intressanta ljud som kärlek måste ge ifrån sig. Tänk om alla hjärtan i ett rum skulle smälta. Då får man liksom bada i hjärt..supstans. Jävlar, det vore..givande. Eller något. Undrar om man har badvakter i hjärtsupstansbadhus. Jag skulle inte vilja bada där hursomhelst, så jag får väl fråga någon annan. Fast om hjärtanen/hjärtana/vad sjutton det heter fortfarande skulle dunka då? Då blir det någon slags dunkande vätska i poolen. Det måste vara som massage. Då kanske jag skulle kunna bada där. Fast..nää. Det är fortfarande smälta hjärtan, och det är ju inte så bra. Om det inte är chokladhjärtan då. Då badar jag otroligt gärna där. Det är ju som på spa! Undrar om det går att simma i smält choklad. Det borde ju gå, men jag har aldrig simmat i något annat än vatten. Det kanske är för trögflytande, vad vet jag. Jag skulle då iallafall inte vilja drunkna i choklad, även om det råkade vara smälta chokladhjärtan. Det var nästan något vackert i det där. Vackert på ett otroligt mystiskt sätt. Om jag någon gång skriver en låt som blir superduperkänd (haha) så ska jag göra en musikvideo där jag drunknar i smält choklad. Eller nej, smälta chokladhjärtan. Mycket viktig detalj! Sen ser säkert smält choklad ut på samma sätt oavsett vilken form den hade när den inte var smält, men det är ändå viktigt för mig. Är man superstjärna kan man vara petig med sånt där. Fast jag skulle säkert inte få bada i riktig choklad ändå. Fan också! Nu ska jag inte skriva någon låt bara för det. Nu fick jag en inpuls/impuls/vadfan det heter att lyssna på Nightwish's version av Over The Hills And Far Away. Gud vet hur den assosiationen gick. Just det! Från en sjuk assosiation till en annan..idag pratade jag med en kille på msn som ville gifta sig med Sarah. Det var rätt underhållande. Han trodde att hon skulle bli en god mor till hans barn. Dock blev han mycket upprörd när han fick veta att hon inte är oskuld. Big failure. Tänk att spendera sin sista natt av frihet i säng med sin bästa väns fru. Då skulle jag spendera natten med..Felicias fru. Intressant tanke. Undrar vem Felicias fru skulle vara om hon haft en. Den första människa jag kom och tänka på var Lydia. det var ju..udda. Lydia är Felicias kompis som förövrigt är väldigt awesome. Hon var nästan räddare än jag när vi tittade på Paranormal Activity. Nej vet ni vad, nu ska jag sluta skriva! Tjo på er!
Förlåt för min rädsla, förlåt för min godhet. Jag borde satt gränser, det vet jag så väl
I should still do that I guess. Tell you to make a choice. But what is there to choose between, really? Me or..what? You have already made that choice. Still. I should tell you to make up your mind, push you away til you're over it. I know I should. Or sometimes I do. Other times I just wanna fight til I fall apart. Fall to pieces. Fall dead. I'm not overreacting this time. I'm not seeing things that aren't there. When I say wors like "broken" and "dying", I'm not just throwing them around. You wanna know how I know that? Because I desperately wish I was throwing them around. I desperately wish it's all in my head. That I'd be fine no matter what. I make myself believe that sometimes. But not often. Reality is too obvious. To me atleast. And to the others. They see it happening. They see every part of me as it falls to the floor. You don't. You always think it's allright until I cry. That's the way you work. It scares me a little. It's not that I don't want you to be happy. I do. I really do. But I'm so scared that you'll forget how important this is. That you will not know what you're doing to the girl you call your girlfriend. Not that it matters, really. You can't stop feeling even if you want to. But there is this little voice in my head that goes like: "It wouldn't be this way if she knew. She wouldn't love him in the first place if she loved you. This is not gonna pass. If it does, she'll just find someone else to crush on because she's so unsatisfied with you. You're not good enough, in any way." But she would've left if she didn't love me, wouldn't she? "It's just a matter of time." But she said it was gonna be okay... "She also said that it wasn't gonna get worse, and look at her now." She loves me. "Oh really? She won't even stop being with him. She knows that she's killing you but she wouldn't even sacrifise oe friend for your survival." It might be so, but she doesn't believe in sacrifising anything, and she really doesn't nderstand what she does to me. At all. I'll just have to fight. No matter what she does. I'd rather die fighting (and die I probabbly will) than live hurting like that. It would kill me eventually anyway. Right now, I might as well enjoy her company...
