Utveckling
Jag har spenderat de första timmarna av den nya dagen med att läsa min egen blogg. Jag läste inläggen från december, januari och februari. Med andra ord den tiden då det var som värst med Emma. Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag tror att det var bra. Jag tror att det var mitt sätt att bearbeta, för det kändes riktigt bra och jag mådde inte dåligt av det. För jag inser hur långt jag har kommit. Men jag iner också något sorgligt. Att jag visste. Jag var så oförberedd när hon lämnade mig, men ändå kände jag det på mig. Följande utdrag skrev jag i december. Alltså någon månad innan.
"There is this little voice in my head that goes like: "It wouldn't be this way if she knew. She wouldn't love him in the first place if she loved you. This is not gonna pass. If it does, she'll just find someone else to crush on because she's so unsatisfied with you. You're not good enough, in any way." But she would've left if she didn't love me, wouldn't she? "It's just a matter of time." But she said it was gonna be okay... "She also said that it wasn't gonna get worse, and look at her now." She loves me. "Oh really? She won't even stop being with him. She knows that she's killing you but she wouldn't even sacrifise one friend for your survival." It might be so, but she doesn't believe in sacrifising anything, and she really doesn't understand what she does to me. At all. I'll just have to fight. No matter what she does. I'd rather die fighting (and die I probabbly will) than live hurting like that. It would kill me eventually anyway. Right now, I might as well enjoy her company..."
Det är så sorgligt att jag såg det. Men kanske bra också. Det innebär förmodligen att jag redan höll på att bearbeta det. Något annat jag verkligen tycker om med den här texten är att jag verkligen kämpade in i det sista. Och att jag verkligen uppskattade det jag hade och njöt av det så länge det varade. Jag kan aldrig ångra att jag inte la min själi det här, och det är bra. Utdraget jag kommer bifoga nu är ifrån januari, efter att hon lämade mig. Med det vill jag visa hur långt jag faktiskt kommit sen dess. Jag är långt ifrån såhär samhällskritisk nu.
"Livet är en sorglig, sadistisk, smärtsam och fullständigt meningslös företeelse. Först föds man, och det första man gör i livet är att skrika. Är inte det intressant? Vi kommer ut i den här världen, drar vårat första andetag och..skriker. På så sätt tycker jag att spädbarn är så mycket smartare än oss andra principtyngda, normbundna och fördomsfyllda människor. De nyfödda barnen skriker. Rakt ut. Om de inte gör det är det något fel på dem. Sen spenderar vi de kommande 80 åren med att matas av skit och information om motsatsen. Släpper man taget och skriker rakt ut är det något fel på en. Den här världen är motbjudande, men vi ska vara tysta. Le, och kämpa vidare. Sedan, vid 80-90-års åldern blir många människor cenila och tappar förståndet något. Med andra ord, de blir som spädbarn igen. De tappar gräppet om vad som är "Okej" och hur man "ska" bete sig. Enligt mig blir de intelligentare. De är de människor de var från början, innan den här sjuka världen formade, bröt ner och kuvade dem. Men innan dess ska de "leva." Vad är det egenligen? Folk gör det på olika sätt. Vissa kämpar som idioter, andra bara flyter. Vad är resultatet i slutendan? Smärta. Alltid smärta. Den går inte att undvika, oavsett hur man lever. De säger att alla människor i någon tidpunkt av livet har velat dö. Säger det er ingenting? Livet gör ont och är fruktansvärt meningslöst. Vad är meningen? Meningen är att vi ska leva. Leva, gå runt och andas och ha ont. Och när vi inte har ont är det grått. Allting. Helatiden. Det är svart, grått och lite lite fint. Sen försvinner det fina. Det gör det alltid. Förr eller senare. You know what happens to all good things. They come to an end. Alltid. Utan några undantag överhuvudtaget. Sen, när vi har levt klart våra liv som består av gråskala, svärta och fina saker som försvinner ska vi dö. Pangbom. End of story. Vad har vi då uppnått med våra liv? Några storverk? Har vi gjort någon skillnad. Självklart. Vi har sprutat ut avgaser och slagit hål på Ozonlagret. Vi har dödat oresonligt många djur, huggit ner träd och gjort allt annat man kan komma på för att förstöra planeten vi lever på. Så varför är det då så lätt att vara ledsen och så svårt att vara glad? Därför att världen är en ledsam plats."
Efter det här kan jag bara säga att jag inte håller med mig själv. Jag har fortfarande samma åsikter när det gäller fördomar, men inte samma värderingar när det gäller livet som sådant. Visst innehåller livet mycket smärta, men det är värt det. Alla gånger. Jag skulle vilja avsluta med att berätta om en annan sak som fick mig att må bra när jag läste mina inlägg från början av det här året. Jag insåg hur mycket livsglädje det trots allt fanns där, någonstans. Man märkte det. I min galjhumor främst. Ska bifoga några exempel där.
"Jag gör verkligen sjuka associationer. Jag skulle kunna se ett kylskåp, och bryta ihop, vrålandes "Hon har ett kylskåååp!"
"I may be a completely ruined case, but I'm a damn cool completely ruined case!"
"Tack och hej, piratebay!"
Det sista citatet (en bättre version av "tack och hej, leverpastej!") hade jag så roligt åt att jag tror att jag kommer anta det som ett av mina uttryck. Tack Hannah för det! :D
Sekundärångest
Det är natt. Jag är ensam. Så långt ifrån ensam. Klockan är 00:59, och jag vet att den inte alls är det. Hur kommer det sig att jag haft den här datorn sål änge, och ändå aldrig brytt mig om att ändra tiden. Den har alltid gått 8 minuter fel. Varför just 8? Varför inte 23? Eller 5? Jag lyssnar på glad gospel-pop. Jag sjunger, andas, saknar. Skulle egentligen varit ute på klubben nu. Men någon ställer in, och plötsligt har man en kväll med inget planerat. En kväll då man är ensam. Det ger mig panik, trots att jag levt större delen av mitt liv på det sättet. Vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte riktigt klarar det längre. Det är väl bra att jag oftast slipper. Jag hinner nästan höra den förintande tystnaden mellan orden. När Amy Lee drar efter andan, mellan pianotonerna. Jag dricker för mycket juice. Världen dricker för mycket stereotypisk tomhet. Stureplans ytlighet får mig att spy. Du kan vara bitter.
Var på IKEA igår. Hyllor. Fyllde en hel IKEA-påse, betalade 98:-. Sarah var med. Felicia ringde. De var bra. Jag var väldigt trött när jag kom hem. Mitt kök kommer gå väldigt mycket i rosa och lila. Mitt sovrum går i grönt. Mitt liv går i blått. Passande nog. Fast jag är nog mer röd. Blå är för odramatiskt för mig. Jag saknar. Alla vill hjälpa. Ingen kan. Klockan är 01:21. Egentligen är klockan 01:13. Jag ska åka till Gotland nästa vecka. Nån gång måste det göras. Jag ska vara valpvakt också. Jag ska sluta skriva.
Någonstans, i något universum
Vi är inne hos Carro's, och jag befinner mig i upplösningstillstånd. Det här är första gången. Första gången jag träffar dig efter att hela mitt liv förändrades. Du hade varit innom räckhåll för mig hela dagen nu. Fysiskt, inte psykiskt. Men det är inget jag verkar kunna vänja mig vid. Tvärtom känner jag hur mitt försvar bryts ner mer och mer för varje sekund. Jag borde ge mig av härifrån, och det fort. Jag är fullt medveten om det. Men jag stannar. Vet inte vem det gagnar egentligen. Det gör ju så fruktansvärt ont. Vi är givetvis inte ensamma. Våra vänner är här också. Mina vänner mest. Hade det inte varit för dem hade jag inte klarat mig igenom dagen. Eller jo, det hade jag visst. Men det hade inte varit något jag kunnat vara stolt över efteråt. De finns där nästan hela tiden. Vid min sida, ständigt skyddande mig från mig själv. De få stunder de måste lämna min sida viskar de alltid något tröstande till mig innan de går. "Jag finns här." "Ring såfort du behöver mig." "Vi är så stolta över dig." "Du är stark, du klarar det här." Jag känner mig inte stark. Inte det minsta. Jag är rädd. Rädd för tt tappa kontrollen, göra något dumt. Jag har druckit, och det är väl kanske inte det smartaste jag gjort. Men jag hade lagt av ganska snabbt när jag insåg vad det skulle kunna leda till. Däremot är jag trött bortom alla gränser. Jag hade inte insett hur hårt det hade tärt på mig att hålla mig borta, sköta mig. Hur det fortfarande tär på mig. Jag lägger mig ner, måste bara samla ihop mig lite. Men jag somnar uppenbarligen ganska omgående, för jag vaknar med ett ryck. Jag hade drömt igen. Givetvis. För det här är ju det perfekta tillfället att visa sig svag. Jag förbannar ödet och allt som har med det att göra, samtidigt som jag darrar i hela kroppen. Muntra konversationer hålls omkring mig. De flesta märker inte ens av mitt sorgliga tillstånd. Du märker det. Självklart gör du det. Jag har tappat räkningen på alla nätter du tagit mig igenom, vaggands mig i din famn. Du gjorde det nästan per automatik på slutet. Nu säger du ingenting. Du rör mig inte. Självklart gör du inte det. Det är inte så det funkar längre Det är inte vi längre. Jag kryper försiktigt närmare dig. Steg för steg. Så långsamt att jag inte ens märker det själv. Plötsligt ligger jag alldeles intill dig i sängen. Du är så nära, och det faktum att vi inte är ensamma i sängen verkar fullkomligt irrelevant. Du är vänd bort från mig, har varit det hela tiden. Vi pratar inte med varandra. Du pratar med de andra, jag är mest tyst. Tanken hade flugit genom mitt sinne hela dagen, men jag hade inte tänkt göra det. Fick inte göra det. Ändå griper jag plötsligt tag om din arm. Som om jag håller på att falla ner i ett svart hål, och du är min enda livboj till världen. Jag griper tag, och håller fast. Du vänder dig frågande mot mig, frågar vad jag vill. Jag svarar inte, griper bara hårdare om din arm. Vi har komunicerat på det här sättet förr, och jag vet att du kommer att förstå vad jag menar. Vad jag vill. Min ordlösa bön om hjälp tycks hänga i luften ett ögonblick, medan jag långsamt låter min hand glida ner längsmed din arm för at gripa tag i din. Du rycker till lite. "Are you sure about this? Jag säger ingenting, kramar bara din hand. Jag vet att du förstår. Men jag vet inte om du kommer gå med på det. De där milisekunderna känns som flera minuter. Sedan vänder du dig bort, accepterar. Du ger ingen respons, men du accepterar. Hela min kropp fylls omedelbart av lättnad. En lättnad så intensiv att den nästan inte lugnar mig, utan bara tar upp mig i varv ytterligare. Sofie kommer tillbaka efter att ha uträttat något jag inte haft uppmärksamhet över till att lägga på minne vad det var. Hon scannar genast av rummet efter potentiella hot mot mig och min självkontroll. Hon ser på min hand som hårt håller i din. Hon ser bekymrad ut, och tittar sedan på mitt ansikte. Jag möter hennes blick en kort sekund innan jag vänder den tillbaka till dig. Ronja börjar prata om att åka hem. Jag får panik. Åker hon åker du. Jag klamrar mig fast vid din hand, vill aldrig släppa den. Jag vill inte att det här ögonblicket ska ta slut. Aldrig någonsin. Plötsligt inser jag varför jag gör det här. Varför jag utsätter mig för den här smärtan. Varför jag inte bara går härifrån, gömmer mig från smärtan som ett skräckslaget barn. Jag inser att någonstans, i något universum är jag lycklig. Jag är fullkomligt nöjd med att bara ha dig här. Du behöver inte vara min. Behöver inte kyssa mig godnatt. Behöver inte hålla om mig varje natt. Behöver inte svara ja när jag friar till dig. Behöver inte spendera ditt liv med mig. Du behöver bara vara nära. Just nu. Det räcker.
Allt gott kommer till den som..tycker synd om sig själv? ;D
Midsommar. En av alla högtider då man ska umgås i familjens trygga krets. Splendid. Både Sofie och Christoffer är hemma hos sina familjer, och jag är ensam i Hökarängen. Eller Sandra var nog kanske här igår, men vi har gått igenom en bitchfight utan dess like, så det var inget sällskap att räkna med där. Jag firade alltså min midsommar genom att sova hela förmiddagen. Sedan gick jag upp och satte mig vid datorn för att chatta med alla som inte umgicks med sina familjer just då, vilket inte var många. Jag deppade ytterligare några timmar (fram till 18:15 på kvällen ungefär), men sen får jag ett väldigt oväntat SMS. Sarah skriver något i stil med: "Jag är i Hökarängen snart. Ska du med på fest? Skynda dig! Bussen går från Farsta 18:45." Jag, som gått runt i pyamas och depp-frisyr hela dagen får plötsligt brottom. På en halvtimme ska jag hinna välja kläder, klä på mig, fixa håret, ta ut hunden och ta mig till Farsta. Jag hann, även om det var knappt. I Farsta mötte jag Sarah och Adam, samt även Sharon, Anton och en tjej till som jag alltid glömmer namnet på. Jag har inte träffat någon av dem tidigare, så det var intressant. Vi begav oss iväg till Hökarängsbadet med buss, där vi satt och drack cider och öl på stranden. Det var riktigt mysigt. När det började bli kallt drog vi hem till Anton. Han bor nånstans mellan Blåsut och Sandsborg, i en rätt mysig etta. Där spelade vi hög musik, dansade och hade väldigt trevlig. Om jag säger såhär... Jag och Sarah hade en 1-litersflaska med vodka. Den är nu halvtom... Jaja, det var roligt som sjutton. Jag fick riktigt bra kontakt med Anton dessutom. Vi får se vad det leder till. Han stöttade mig hela vägen till tunnelbanan, och ajg tror det behövdes. Hans ex var dock också där, och hon sa att han bara utnyttjade mig. Själv anser jag att det var jag som utnyttjade honom som krycka, men det är väl bara jag. xD Det roliga var att Anton råkar vara ärkefiende med Sebbe - mitt föredetta fylleragg. Det är ganska roligt att se dem prata om varandra. Jaja, nu ska jag avsluta det här. Kan väl sluta med att låten Call Me Maybe har satt sig hos mig. Jag har alltid tyckt att den är väldigt intetsägande, men igår började jag älska den. Nu ska jag prata i telefon med Aamir. Ta hand om er!
Nattliga reflektioner
Jag sitter uppe inatt som så många andra nätter. Tror att min insomni är påväg tillbaka. Försökte använda lugnande tabletter (atarax) för att somna i tid igår och sedan gå upp i tid idag. Jag somnade visserligen i tid, men kom jag upp tidigare för det? Nej. Lita rör sig oroligt vid mina fötter, som om hon känner av min sinnesstämning. Annars är lägenheten tyst. Sofie la sig för väldigt många timmar sedan. Först trodde jag att jag bara vänt på dygnet, men jag sover inte bättre när jag inte sovit alls. Jag tror att det är det här som får mig att må så dåligt nuförtiden. Först är jag vaken på natten och på natten blir jag sentimental, och då tänker jag på saker som gör ont. Sådanna behöver jag ju inte precis leta efter. Sedan sover jag hela dagen, och det gör mig deprimerad. Hela min sömncykel är i obalans eom jag varvar sömnbrist med för mycket sömn och jag har ingenstans att göra av känslorna. Senast jag hade de här besvären blev jag också väldigt sentimental, men då hade jag någonstans att göra av det. Jag skrev mail. Det kan jag inte göra längre. Det går liksom inte, eftersom jag inte får. Istället skriver jag blogginlägg, och det är inte alls lika bra. Jag kan inte skriva allt jag vill skriva här. Ändå lämnar jag ut mig alldeles för mycket, och det vet jag om. Men jag kan inte riktigt bry mig känner jag. Jag föredrar helt klart den förra insomia-perioden. Den inspirerande Owl City-känslan. Den var glad, även när den var saknad. Den här är mer desperation. Lugn desperation, men ändå desperation. Vad är det med nätter som gör att de inbjuder till känslor på ett sätt dagar inte gör? Vad är skillnaden egentligen, förutom att det är mörkt och kallt och alla sover? Jag önskar att jag var som andra människor som kan lägga sig i sängen och bara somna innom en halvtimme. Det gör jag aldrig. Inte en normal natt iallafall. Är jag utmattad, visst. Annars, nej. Kan vara glad om jag somnar innom en timme. Och då anser jag mig ändå vara i en bra (normal) period. Nuförtiden kan jag inte sova alls. Sover jag drömmer jag mardrömmar och vaknar, och sen kan jag inte sova längre. Om det inte råkar vara dag. Varför sover jag så jävla bra på dagarna? Funderar på att börja köra varannan-natt-metoden igen. Den funkade när det var som värst. Alltså dygna varannat dygn och sedan sova på utmattningen och börja om igen. Men det är lite tidigt än. Det har inte varit såhär länge alls, även om det känns så. Jag får väl vänta ut det och sådär och herregud vad jag saknar dig. Jag ska gå nu tror jag. Det är nog bäst så...
Knowing somehow you won't ever leave...
Hittade den här dikten på min dator när jag säkerhetskopierade mina wordfiler. Det är den finaste dikt du nånsin skrev till mig. Tillsammans med drömmen inatt var det här en av de jobbigste sakerna jag gått igenom sedan du försvann.
Just a little
(skriven i augusti 09)
I woke up that morning
Feeling you sleeping next to me
And I died just a little
Knowing it was true
I turned to hold you tenderly
Felt you breathing and living
And I smiled just a little
Knowing how lucky I was
I remind myself to be gentle
Not to break you as I remember
And I cry just a little
Knowing you will be gone
You wake up again
You´re so cute when you´re tired
And I fly just a little
Knowing somehow you won´t ever leave.
Det var så längesen, men du hade fullkomligt rätt. Jag skulle aldrig ha lämnat dig. Aldrig i livet. Det blev istället du sm lämnade mig. Du som kastade bort det där. Jag skriver inte det här till dig. Du vet det redan, och läser dessutom inte. Det är väl bäst så. Men jag vill minnas. Veta vad som fanns, och att det inte var jag som kastade bort det.
Så nära ändå
Det är sen natt och så långt härifrån, men så nära ändå. Jag kliver av bussen på din hållplats, lokalicerar mig snabbt. Jag känner till de här kvarteren. Jag och Lita hade utforskat dem ordentligt i vintras. Jag minns hur det kändes. Varje morgon, yrvaken, stelfrusen och lycklig. Jag hade vetat att jag snart skulle få komma in i värmen igen. Att jag skulle få öppna din dörr, försiktigt för att inte väcka dig. Att jag skulle få krypa ner intill dig igen. Snart ett halvår sedan, så nära ändå. Jag fryser inte nu. Det är sommar och trots att det regnar lite kan jag njuta av promenaden. Inte för att den bekommer mig. Jag svänger ner på din gata, det är nästan bara rakt fram. Husen jag paserar stoltserar med stora trädgårdar och välmålade staket. Jag går försiktigt in på eran uppfart, vill inte dra någon uppmärksamhet till mig. De skulle inte förstå. Jag går förbi garaget och in på baksidan. Den lilla stigen mot växthuset, där man går när man ska till din mormor. Så nära ändå. Jag går in bakom huset och fram till ditt fönster. Jag tvekar inte, vet precis vilket av dem det är. Jag hade tänkt knacka, men fönstret står på glänt. Natten är väl allt för varm för att sova med fönstrena stängda. Försiktigt öppnar fönstret ytterligare. Jag står en stund i regnet och funderar över vad jag egentligen håller på med. Sedan släpper jag all moral och klättrar in. Jag har alltid varit bra på sådanna saker. Klättra in och hoppa ut genom fönster, och göra det tyst. Jag gjorde det mycket som barn av någon anledning. Din säng står precis vid fönstret, och jag får vara försiktig för att inte trampa på dig när jag klättrar över dig. Jag sätter mig intill sängen och ser på dig ordentligt för första gången sen jag kom. Så nära ändå. Du ser ut som du gjorde senast jag såg dig, kanske bara lite mer bekymmerslös. Jag vet att det är mig det beror på. Att jag inte längre finns i ditt liv. Du mår bättre utan mig, och jag kan inte förneka det. Jag hade egentligen bara tänkt titta på dig en stund, och sedan ge mig av. Men det är något hos dig som drar mig närmare. Försiktigt kryper jag ner intill dig, trots att jag vet att det är fel sida, och att jag inte får. Du lägger armarn om mig, rpecis som du alltid brukade göra. Jag blundar hårt, trycker mig närmare. Lyckas nästan glömma en stund. Så nära ändå. Jag har nästan somnat när jag känner hur du rycker till, och sedan är det slut. Du trycker mig kraftigt ifrån dig, drar snabbt efter andan. Jag försöker krypa närmare igen, men det är som att försöka tända en grill med Coca-cola som tändvätska. Du är kall, och jag är inte van vid att se dig så. Du säger ingenting, men hela du utstrålar ifrågasättande. Inte fientlighet, bara ifrågasättande. Jag har inget här att hämta, och det vet vi båda två. Jag slår armarna om mig själv för attt hålla bitarna samman, för att inte falla i bitar. Jag gör ett försök till att krypa närmare. Liten och undergiven som en hundvalp som just blivit slagen. Jag ber dig med liten röst. Inte att ta mig tillbaka. Inte att förlåta mig för allt jag utsatt dig för. Bara om en natt av glömska. Jag ber dig att hålla om mig och låta mig sova hos dig en sista natt. Låta mig vara lycklig fram till gryningen. Du säger ingenting. Det behövs inte. Jag vet redan svaret.
När jag vaknar är jag kallsvettig och skakar i hela kroppen. Jag kan inte göra annat än att tyst viska ditt namn. En gång. Det är allt jag klarar. Jag ligger där i chocktillstånd och försöker samla ihop mig själv. Lita ligger tryckt intill mig, som om hon vet vad som just hänt i mitt huvud. Hur jag just blivit bortstött ännu en gång. Jag ligger där i flera minuter, okapabel att röra mig alls. Sedan suckar jag, lämnar sängen för att gå fram till skrivbordet och slå på datorn. Jag ansluter mig till internet, loggar in på Blogg.se och öppnar ett nytt blogginlägg för att föreviga ett ögonblick jag ändå aldrig skulle glömma. Ett av de ögonblick som gör att jag inte kan komma över dig. Ett av de ögonblick som gör att jag inte kan höra ditt namn utan att rycka till. Ett av de ögonblick som gör att jag gråter när ingen ser. Ett av de ögonblick som gör att jag älskar dig.
Jag blir sentimental såfort det är morgon eller natt
Sitter i min lägenhet och lyssnar på Lullaby med Nickelback. Mina fötter är kalla, men annars är allt riktigt bra. Det känns riktigt ovant att vara ensam, trots att jag bara varit det i en och en halv timme. Kommer kännas rätt konstigt att sova själv, men det går nog bra. Om det inte blir alltför kallt imorgon ska jag gå ner och bada med hundarna. Kanske kommer Sofie med sitt flyttlass också. Eller kanske på tisdag. Lullaby ersattes just av Hush med Automatic Loveletter. Snacka om att förändra stämningen. Försöker komma fram till om den förändrades till det sämre. Det gör ont, men inte på fel sätt. Jag får nästan känslan av att du tänker på mig. Det känns bra. När jag lyfter blicken från min dator ser jag bilden från mina föräldrars bröllopp som står i fönstret. Ibland känns det som att de också tänker på mig. Jag och min syster är också med på bilden. Vi ser alla ganska glada ut. Vi ser ut som vilken familj som helst egentligen. Ibland anklagar jag mig själv för att det inte är dem jag saknar mest. Det borde det vara. Jag undrar vad det är för fel på mig. Eller världen. Eller vad det nu är fel på. Är fortfarande inte ledsen, inte nere. Bara lite vemodig, på ett ganska fint sätt. När jag tänker tillbaka på de senaste månaderna känns allt som en dröm. Allt har förändrats så mycket sen den där söndagsnatten när allt rasade. Jag kan inte säga att det förändrats till det sämre, bortsett från att du inte längre är hos mig. Jag har blivit en annan människa med andra värderingar, och jag har blivit starkare. Jag kommer ihåg en av de värsta nätterna efter att du lämnat mig. Jag kommer ihåg att jag låg i duschen (den var avstängd och jag har ingen aning om varför jag befann mig där) och grät tills jag kräktes och inte kunde andas överhuvudtaget. När jag tänker på det inser jag hur långt jag har kommit. Det slår mig också hur ensam jag faktiskt var just då. Jag hade vackraste Felicia, och hon har varit underbar. Men hon kunde inte vara hos mig 24/7. Mycket av det där var jag tvungen att ta mig igenom ensam på mitt rum. Och här sitter jag idag, i min helt egna lägenhet (en tvåa med egen uteplats) med två underbara hundar och känner mig lite bekymmrad för att jag ska få vara ensam en natt. På sin höjd två. Jag kan inte säga annat än att mina bekymmer reducerats en aning. Jag kommer ihåg när jag bodde hos min pappa, och han nästan aldrig var hemma. Jag sa till mig själv och alla andra att jag tyckte om det, att jag tyckte det var skönt att vara ensam. Skönt att vara ensam med dig kanske, men annars trivdes jag inte alls med ensamheten och det inser jag först nu. Jag är inte menad att vara ensam. Och det behöver jag nästan aldrig vara heller, trots att jag lever på socialen. Jag har vänner som värdesätter mig och som kommer sakna mig inatt precis lika mycket som jag kommer sakna dem. Jag vet inte om Gud finns, me ntack iallafall. Tack till någon. Vem som helst.
Jag älskar dig mer än jag behöver dig.
Egentligen ville jag skriva ett mail till någon. Någon jag inte får maila till. Men jag lät bli. Av just nämnda anledning. Men jag måste skriva det. Funderade på att skriva det i ett word-dokument eller något. Men jag vill skriva det här. Saken är den att jag längtar hem. Det gör jag alltid när detä r svårt. Inte hem som de flesta skulle definiera det. Kanske för att jag inte har något sådant hem, kanske för att jag inte är som de flesta andra. Faktum är att de flesta andra inte är som de flesta andra. Hur som helst så vill jag inte hem som i hem till där jag bor, eller hem till där jag växte upp. Jag vill hem till där jag började leva. Hem till Hemmah. Kanske för att jag var så trygg där. Så trasig, men ändå så trygg. Nu är jag inte alls trasig på samma sätt längre, och det får mig bara att längta ännu mer. För jag vet hur det skulle kunnat vara. Om inte saker var som de nu faktiskt är. Det är konstigt hur något som är så fel för en person kan vara så rätt för en annan. Det är konstigt vad längtan kan göra med en människa. Vad den kan förändra. Men vill ni veta något fantastiskt? Jag har blivit en bättre människa. Jag har lärt mig att bära mina egna bekymmer. Att bära mig själv. Jag har lärt mig att vårda och ta hand om relationer till andra människor. Jag har lärt mig att älska och värdesätta många saker och personer i livet. Men det finns en sak jag inte tycks kunna lära mig. Att släppa in människor som jag släppte in dig. Jag vet inte, jag kanske släppta in dig för mycket. Kanske är det såhär det ska vara. Men därinne nånstans finns det ett rum som förblir obebott. Som förblir ditt. Då spelar det egentligen ingen roll att du inte vill ha det, att du inte ens läser det här. Det enda som spelar roll är att det rummet alltid kommer vara ditt. Det enda som betyder något här är att jag finns. Om du någonsin skulle vilja ha med mig att göra, så finns det där. Det spelar ingen roll hur lång tid som paserar eller vad klockan är på dygnet. Den finns. Du skulle aldrig ta den, men vetskapen hjälper mig av någon anledning. För jag vet att du vet det, trots att du inte läser det här. Du vet att det finns någon som vill hjälpa dig. Som finns där. Alltid. Någon som skulle göra vad som helst för att få se dig le. Du vet om det, och du vet att det är dyrbart. Att inte många människor har samma tur. Det här beror inte på att jag är förälskad i dig. Det kommer att gå över, och det vet jag också. Det här är att jag faktiskt bryr mig om dig. Det kommer inte att gå över. Det är därför jag kan lova att jag alltid kommer finnas här, trots att jag blivit väldigt försiktig med ordet "alltid" på sistone. För att sammanfatta det hela och vara lite poetisk på samma gång kan man säga att jag behöver dig, men jag älskar dig mer än jag behöver dig. Jag skulle kunna ringa dig nu. Jag behöver ringa dig nu. Jag låter bli. För jag är stark, och jag älskar dig. Jag är stolt över mig själv, oxh jag kommer att klara det här.
"Ella, vad vart det för problem med mina strupar?!"
Saknade insipration till rubriken som vanligt, och då kom Denneth upp med rubriken. Nu stör han mig med flit fast han vet att jag bloggar. En sån elak jäkel han är.
Om Denneth nu tillåter tänkte jag berätta om min dag. Tog en redig sovmorgon, och Denneth sjöng just "Happy pancake!" mycket musikaliskt. När jag vaknade sov Denneth fortfarande, och jag satte mig vid datorn en stund. Sen åkte vi och åt på grillen, och sen tränade vi med Johnnie och Krister. Det var givande och utmattande måste jag säga.
Imorgon blir nog en bra dag. Ska försöka komma upp i tid (innan 11:20, 11:30 är för sent!) för att bege mig iväg och storhandla till lägenheten. Jag måste nämigen vara tillbaka innan halv 2, då Sandra anländer till Hökis. Sofie är på återträff med Ågesta-folket och jag vet inte när hon kommer hem. Vid 5 kommer jag ta mina hundar och bege mig hem till Bro och den nya lägenheten, som bör bebos lite tycker jag. På lördag flyttar Sofie och råttorna in. Det kommer bli hur bra som helst! Vet ni? Jag har huvudvärk. Intresseklubben antecknar. Det är till och med rätt antal ord. Aj... Jaja, hur som helst och hur som haver och by the way. Jag är offantligt miserabel jag. Bara så ni vet. Stavas miserabel med två s tro? Skitsamma. Jag vill ha biff. Jag vet inte varför jag skrev så, för jag vill inte ha biff. Jag är en köttälskare i allmänhet men just biff har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Orginalet av den här låten är mycket bättre än den här versionen. Tänkte att ni ville veta det. Nej, hejdå.
Uppdatering
Förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag. Det är inte det att det inte funnits saker att säga. Mer som att jag behövt bearberta det jag skrev om tidigare. Jag ville nte älta det, det har jag gjort tilräckligt i den här bloggen. Så istället valde jag att låta bli att skriva.
Redan i fredags hade jag skolavslutning. Det är tidigare än de flesta andra, men jag tyckte det var riktigt skönt. Det var verkligen välbehövligt. Kände verkligen hur energin tröt där på slutet. Jag hade en jättemysig avslutning med mina tjejer. Dagen innan (torsdag) hade vi våran egen avslutning med utgång på stan. Det var jag, Felicia, Liz, Sarah, Pedro, Viktor och Adam. Det var riktigt mysigt det med. Efter skolavslutningen på fredagen kom jag hem och överraskades genast av Sofie som kom med världens finaste godiskaktus till mig. Det var polly i botten av krukan som jord, och sen var själva växten en gurka med tandpetare med gelehallon. Den var väldigt fin! Senare kom Denneth hem och han bjöd mig på fin restaurang där jag åt grillat kött. Herregud vad de skämmer bort mig. Jag som inte ens tar studenten i år.
Sen har jag mest slappat. Förutom i söndags då jag storstädade Skoga och packade ihop allt inför flytten. Hela måndagen gick sedan åt till att flytta in i min nya lägenhet. Den är jättefin och väldigt stor. Sofie (som ska bli min inneboende över sommaren) får till och med eget sovrum. Dock inte lika stort som mitt. Jag har dessutom dörr till uteplats i mitt rum. Sen finns det badkar också, det gillas. På kvällen när jag fixat klart där åkte jag tillbaka till Hökarängen eftersom jag skulle titta på en hund idag som behövde ett jourhem tills han kan omplaceras. Det är en gårdshund som är 5 år gammal, väldigt stor och något överviktig. Han är ett riktigt energiknippe. Han tedde sig till mig direkt och han fick följa med mig hem idag. Han är jättemysig på alla vis, det enda som är lite jobbigt är att han är väldigt dryg att åka komunalt med, då han tycker det är tråkigt. Detta leder till att han skäller och gnäller en hel del. Men det ska förhoppningsvis gå att träna bort. Han heter Messi förresten, och kommer från spanien. Han har en något aggressiv historia (bet förra jourhussen i armen) så vi får väl se om det är något jag kan få bukt med. Just nu är han väldigt kär i mig. Han följer mig vart jag än går i lägenheten. Ska försöka få ner honom lite i vikt också, så det blir mycket simma i sommar.
Jag klarade det iallafall
Nu är det över. Jag klarade det. Även om det gjorde hur jävla ont som fan och även om jag var nära ett kraftigt sammanbrott flera gånger. Fram mot slutet kunde jag tyvärr inte dölja det längre. Men jag får väl vara glad för att jag ändå behöll kontrollen. Mina fantastiska vänner hjälpte mig något kopiöst, de lämnade nästan aldrig min sida. Hon hjälpte mig faktiskt också, något jag dock inte hade tänkt utsätta henne för. Men jaja, jag var hyfsat stark nästan helatiden så jag är ändå nöjd med min prestation. Nu ska jag bara försöka fortsätta vara stark för mina fina vänner som förtjänar så ycket bättre än det här. Nu ska vi åka till grillen, äta och vara glada..
PS. Sofie sa just: "Christoffer, vet du att jag har världens starkaste syster?" "Ja, det vet jag."
Så sjukt fina ni är.<3
It's too much to handle
Har nu varit på Sergels Torg med US. Det var svårt. Så sjukt svårt. Men jag var stark, och jag är faktiskt stolt över mig själv. Jag tror inte att det märktes hur jobbigt det var. Bortsett kanske från mina närmaste som såg hur jag stressade runt som en yr hönsmamma och försökte vara överallt och ingenstans. Men det gick förhållandevis bra. Mina vänner höll sig tätt intill helatiden och skyddade mig. De var helt fantastiska! Det är dock inte riktigt över än. En middag kvarstår, och jag är riktigt rädd. Men med deras hjälp kommer det nog gå bra. Jag ska inte visa det. Inte låta någon se. Det är det minsta jag kan göra.
Just idag ska jag vara stark
Idag kommer jag utsättas för en prövning. En prövning som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle utsättas för. Någonsin. Lyssnar på Räknar Mig Lugn med Navid & Gudarna. Det blir som ett mantra för mig. 4 misisippi, jag räknar dina revben. 3 misisippi, jag vill inte vara med mer. 2 misisippi, plötsligt sitter du bredvid. 1 misisippi, och jag räknar mig lugn. Ni förstår, det finns saker man inte får känna. Ovälkommna känslor som man måste göra sig av med. Jag är långt ifrån klar medet. Vet inte hur man blir av med det här. Men jiust idag tänker jag vara stark, och jag tänker vara det för din skull. Jag tänker låsa in känslorna så de inte kan störa dig. Jag ska låtsas att jag inte älskar dig. Jag ska försöka vara den vän du en gång tyckte om. Jag vill visa dig hur mycket du betyder för mig genom att inte visa det. Om du älskar någon, släpp taget. Jag kan bara tacka Mishakal för att tårar inte syns när det regnar.
