Det är natt. Jag är ensam. Så långt ifrån ensam. Klockan är 00:59, och jag vet att den inte alls är det. Hur kommer det sig att jag haft den här datorn sål änge, och ändå aldrig brytt mig om att ändra tiden. Den har alltid gått 8 minuter fel. Varför just 8? Varför inte 23? Eller 5? Jag lyssnar på glad gospel-pop. Jag sjunger, andas, saknar. Skulle egentligen varit ute på klubben nu. Men någon ställer in, och plötsligt har man en kväll med inget planerat. En kväll då man är ensam. Det ger mig panik, trots att jag levt större delen av mitt liv på det sättet. Vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte riktigt klarar det längre. Det är väl bra att jag oftast slipper. Jag hinner nästan höra den förintande tystnaden mellan orden. När Amy Lee drar efter andan, mellan pianotonerna. Jag dricker för mycket juice. Världen dricker för mycket stereotypisk tomhet. Stureplans ytlighet får mig att spy. Du kan vara bitter.

 

Var på IKEA igår. Hyllor. Fyllde en hel IKEA-påse, betalade 98:-. Sarah var med. Felicia ringde. De var bra. Jag var väldigt trött när jag kom hem. Mitt kök kommer gå väldigt mycket i rosa och lila. Mitt sovrum går i grönt. Mitt liv går i blått. Passande nog. Fast jag är nog mer röd. Blå är för odramatiskt för mig. Jag saknar. Alla vill hjälpa. Ingen kan. Klockan är 01:21. Egentligen är klockan 01:13. Jag ska åka till Gotland nästa vecka. Nån gång måste det göras. Jag ska vara valpvakt också. Jag ska sluta skriva.