Kommer inte ihåg något från förra veckan, men kan berätta lite om de två senaste helgerna som båda varit lite lätt awesome. Speciellt den senaste. Förra helgen hade Felicia jour, vilket innebar att hon var kvar med mig på skolan. Detta ledde till en hel del festande (fast utan alkohol givetvis) och en massa flumm. På lördagen åkte jag och träffade Sandra och Cissi i Upplands-Väsby, och vi gick på stan samt var i Cissis stora och fina lägenhet. Sen åkte jag tillbaka till Säby på kvällen och jag och Felicia spenderade natten ute hos fåren som har börjat lamma. Det var mysigt men kallt.

Nu i fredags tog jag bussen vid 2 från skolan och åkte in till Centralstationen där jag fick spendera några timmar ensam innan Sandra och Rakel kom. Men det var helt okej, jag åt lite mat och lyssnade på musik medan jag tittade på alla människor som gick förbi. Sedan kom ovan nämnda flummbarn och vi åkte till Rakels lägenhet i Hökarängen där Sofie väntade. Kvällen spenderades med Rakels hembakade tacopaj och dessa trevliga ungar + Örnevik. Senare kom också Cissi, Shakti och Adde och de andra drack öl medan jag och Sandra delade på vårat lådvin som vi blandade upp med sprite. På lördagmorgonen var jag lite bakis, och det var inte kul för vi gick upp vid cirka 07:30 för att ge oss iväg till gården. Där var vi till kl 17, och sen åkte jag itllbaka till Hökarängen tillsammans med Daniel medan Rakel drog vidare till nåt obestämt ställe. Lördagskvällen spenderades med pizza på ett ställe i Farsta samt mer vin med Sandra, Örnevik och Sofie. Daniel hade dragit vidare redan efter maten. Sen beslutade vi (Minus Sofie) oss för att dra iväg till krogen. Efter mycket om och men bestämde vi oss för ett ställe som hette Kellys där jag aldrig varit förut. Det var trevligt där. Redan i kön lärde vi känna en kille som hette Milton och som vi pratade engelska med. Han var från nåt roligt land, kom aldrig fram till vilket. Men trevlig var han. Sen kom vi in och Örnevik bjöd mig på en Rom&cola, en underbar drink vill jag minnas fast jag redan var ganska påverkad av allt vin. Det var jättebra musik på Kellys och vi drack och sjöng med och pratade med Milton. Sen träffade vi en annan kille som hette Eddie. Han bjöd mig och Sandra på varsin öl, och berättade om sig själv. Han var ifrån nordamerika någonstans men jobbade i norge med att bygga applikationer. Han var ganska högt uppsatt som jag fattade det. Sen var vi tvungna att gå hem, för klockan var 2, och deti nnebar att den var 3. Detta makar faktiskt sense, för de bytte till sommartid just då. Detta innebar att Kellys stängde, och vi vinglade hem via tunnelbanan. Sedan slocknade jag lycklgit hemma hos Örnevik, och vaknade vid 6-tiden av att Daniel ringde. Han var full och glad och ville komma in. Han var jobbig och jag var trött så jag gick in till Rakels lägenhet igen och sov med Sofie och Sandra.

På söndagen drog vi iväg vid 12-tiden (tror jag) för att lämna Sandra på centralen. Men först träffade vi Gigg och åt på Burger King. Inget hjälper så mycket mot baksmälla som snabbmat. Sedan åkte jag och Sofie tillbaka till Hökarängen, och spenderade kvällen med Örnevik. På måndagmorgonen fick jag vackert åka tillbaka till skolan. Det var en händelserik och otroligt trevlig helg! Nu är jag på skolan och Felicia är inte här vilket jag tycker är skönt. Även jag behöver ladda batterierna i ensamhet ibland.

Lyssnar på Andas med Martin Stenmarck. Jag kommer iåg första gången jag hörde den låten. Jag tänkte på oss direkt. På hur svårt det kan vara, men på att det ändå inte förndrar något eftersom det alltid skavara vi. Av den enkla anledningen att det är meningen. Det känns fortfarande så. Som att det är meningen. Det är ärför det här känns så fel. Du ska bry dig. Du ska ta mig i din famn när jag gråter, inte vända dig bort och "stänga av." Du ska inte säga "bra" och lägga ner när jag säger att du inte behövr prata med mig om du inte vill. Du ska vilja vara nära mig, vet du det? Och samtidigt förstår jag ju. Samtidigt an jag inte göra annat än accepera, för vem skulle vilja vara med en soån som jag? Det är slitna och överanvända ord, men i mitt fall är de sanna. Jag kan inte freställa mig att vi faktiskt var tillsammans, och samtidigt kan jag inte accepteraa tt vi nte är det. Och jag förstår inte. Det går emot allting jag trodde på. Prcis allt. Man slutar inte bara bry sig. Man väder sig inte bort medan den man en gång älskade ligger på golvet och lider. Men vad gör man då? Inte fan vet jag. Man bryr sig. Försöker trösta. Eller jag vet inte. Det är nog mest det att kärlek inte är någon kemisk reaktion för mig. En kemisk reaktion som händer helt slumpmässigt för att sedan frsvinna och lämna spillrorna som en gång var den man älskade i likgiltighet. Jag vill inte ha med dig att göra längre. Nej, för mig är det att faktist värdesäta en person.Det slutar man inte med, inte om inte personen visar sig vara en dålig människa. Jag käner mig så ensam. Är tött på alla vardagliga konversationer med alla omkring "Hur är det med dig?" "Bara bra. Själv?" Det är bara på låtsas. Någon slags rutin som ara finns där för att man inte ska självdö av tristess. Det är bara du som är på riktigt. Och du vill inte ha mig längre. Du lever hellre utan mig än med mig. Och alla säger at det jag går igenom är normalt, att alla går ienom samma sak. Men varför syns det inte då? Varför visste jag inte att livet gjorde såhär ont? Varför har ingen varnat mig? Varför uppmuntras tillit när det ändå inte finns någn som det faktiskt går att lita på? Människor finns där tils de tröttnar. Detta gäller alla. Från älskade till familj, släkt och vänner. Jag kanske är känslig, men jag är också stark. Jag överlever att min pappa nte vill ha mig. Det gör förjävlligt ont, men jag överlever. Men när ens liv förkastar en, kastar bort en... vad fan gör man då?

Det är inte lätt ska jag säga er. Man måste stå upp för sig själv när man är svag, säga ifrån. Det måste ju alla göra iförsig, men det är ju just det som är svaghet. Att man är svag. Med andra ord inte kan, eller har väldigt svårt för något eller allt. Förut trodde jag att all svaghet måste bekämpas och tryckas undan. Att man inte kan bli en bra människa förrän man lärt sig att helt skita i sin svaghet. Jag hade fel, och jag kan bara tacka Gud för att jag har vänner som är så klarsynta att det nästan är läskigt. Känslighet/svaghet är inte en defekt i en person. Det är ett personlighetsdrag. Om jag är känslig nu kommer jag alltid att vara det, och det är något jag måste stå för. Om inte människor omkring ser min känslighet som en tillgång hör de inte hemma i mitt liv. Det är dock en såndär sak man vet intellektuellt, men som inte hjälper speciellt mycket i praktiken, eftersom man inte vet det. Inte egentligen. Däremot måste man intala sig själv att stå på sig när folk reagerar negativt på ens svaghet. Visst kan man säga ifrån när man tycker att någon överreagerar, men att bli arg är det värsta (och elakaste) man kan göra. För vem är du att avgöra vad som är viktigt? Vad som är värt att reagera på? Vem är du att dömma ut andras känslor och stämpla dem som "överreaktion"? Ska man inte kunna ha en vanlig konversation då? Jo, det är det som är poängen. En vanlig konversation är en konversation med ömsesidig respekt för vad den andra säger, tycker, tänker och känner. Om du tycker att ngåon överreagerar, säg det, men på ett respektfullt sätt. Annars kommer du inte få något respektfullt svar, om du får något alls. Att bli arg är naturligt och vi behöva alla bli det, men blir man arg på en person ska det vara för att den personen medvetet har gjort något elakt eller egoistiskt. Sen är ingen av oss någon Jesus, och vi är alla orättvisa. Till och med jag. Speciellt jag. Men då tar man inte ut det på någon annan, och gör man det ber man om ursäkt efteråt.

Vad beror "överreaktion" på då? Jag tror att det alltid beror på bristande tillit. Man känner sig inte respekterad av den andra personen, eller man känner sig helt enkelt inte trygg med att bli tagen på allvar. Alla har vi ett självförsvar, om än varierande i styrka och karraktär. Själv har jag två metoder att försvara mig när jag känner mig orättvist behandlad. Det ena är deffensiv flykt, det andra är offensiv reaktion. Själv tycker jag att den sista är bättre. Speciellt som det inte har något med agressivitet eller grälsjuka att göra. Det är ett ifrågasättande, som de flesta ser som en vilja att lösa en komflikt. Blir man då arg på mig stänger jag istället in mig och det blir till en deffensiv attack. Det är då jag också blir arg, och kan säga saker jag inte menar. Alternativet till det är att jag flyr från situationen för att stillsamt och i ensamhet sitta och koka i några timmar, uppfylld av harm och irritation för att sedan söka kontakt, vilket jag egentligen inte borde göra. Detta händer bara med en person, eftersom det bara är den personen som helt verkar sakna intresse av att lösa komflikten genom att försöka förstå, försöka kompromissa. Det är nog därför det aldrig reds upp. Bli inte arg. Försök förstå, och bli sedan arg om jag gjort något taskigt mot dig. Nu har jag skrivit av mig lite här. Ingen fattar förmodligen, men det är nte det viktiga. Jag behövde bara få ur mig det.

Tänk om man kunde välja ett minne och sen gå tillbaka till det, stanna tiden och sedan leva i det minnet för resten av sitt liv. Jag lovar att jag inte hade blivit uttråkad, inte om jag valde rätt minne. Mitt liv har varit alldels för rätt för det. Det finns en punkt i allt där det går från att vara tråkig perfektion och övergår till att bara vara rätt, och det skulle jag inte kunna tröttna på om jag så levde 70 år i samma sekund. Jag tror faktiskt jag vet vilket minne jag skulle ha valt. Vill inte berätta om det, det hade förstört och det är ändå alldeles för privat för att skrivas om till nån. Men det är otroligt enkelt, inget speciellt egentligen. Inte på något sätt. Men för mig är det rätt.

Mår förjävligt som ni kanske märker. Har gjort det hela dagen. Menar psykiskt nu, även om jag har mått förjävligt fysiskt också. Min mage har känts väldigt orolig och jag har dessutom haft feberliknande symptom igen. Konstig kombination måste jag säga. Åkte iallafall tillbaka till skolan idag och imorgon drar det igång igen efter lovet. Och vet ni? Idag hade jag kommit hem från Skåne efter en veckas vistelse där om inte saker blivit som de blev. Jag skulle vara deppig för att det var över. Tänk vad små problem jag hade då. Jag visste ju att jag alltid skulle få komma tillbaka. Till och med sista gången visste jag det, även om det faktiskt inte blev så. Tänk vad annorlunda saker hade blivit om de inte hade blivit som de blev. Förmdligen hade jag fortfarande bott hos min pappa, inte behövt någon kontakt med Socialtjänsten, inte behövt oroa mig för min eknomi, inte behövt oroa mig för om jag skulle få gå kvar på skolan eller inte, och inte varit ensam. Tänk hur mycket en endah ändelse kan förändra. Tänker gå och lägga mig nu iallafall. Tänka på smärtsamma saker och förhoppningsvis somna hyfsat fort så jag slipper känna mer än vad som är absolut nödvändigt. Mycket har då sagts om livet, men jag hade ingen aning om att man ibland tvingas leva med något som är såhär fel.

Du förstår inte, det är ganska självklart. Jag har vetat det sen första gången jag träffade dig för 5 år sedan, även om jag inte kommer ihåg det nu. Du försöker hjälpa mig, ge mig råd, förstå. Vi sitter i korridoren utanför min dörr, för jag släpper inte in någon när jag inte har städat. Vi spelar musik i bakgrunden för att inte världen ska vara så tyst under de ögonblick vi hejdar oss i konversationen för att hämta andan. Det är så mycket här i världen som du inte vet, vet du det? Nej, det är klart att du inte gör. Det gör mig glad på sätt och vis. Att det fortfarande finns oskuld i den här världen. Om än oskuld befläckad av ovetande.
"Har du några fler frågor?" Frågar jag, och försöker låta bli att låta överlägsen.
"Ja, en till" svarar du och ser intresserat på mig. Jag ler.
"Bring it on."
"Varför älskar du henne fortfarande? Du vet ju att du aldrig kommer få henne tillbaka."
Jag tänker efter en sekund och ler sedan lite bistert.
"Varför andas du fortfarande? Du vet ju att du kommer dö en dag iallafall."

Jag älskar Daughtry. De ger hopp åt världen litegrann känner jag. Och vet ni? Ibland känns det nästan som att det var bra att det blev som det blev. Det har Peter tyckt helatiden och ibland gör jag det med. Om man helt bortser från själva saken så behövde jag något som bröt igenom. Min situation med pappa var inte riktigt okej, och jag behövde dels inse det och dels bli av med den. Sen är jag fri också. Jag kanske inte är lycklig, men på många sätt känner jag mig ganska fri. Dessutom har jag fått veta vilka som finns där för mig. Vispen till exempel. Vi känner inte varandra så bra men du har stöttat mig en hel massa genom att bara visa att du finns och att du läser min blogg. En annan person är Jacob. Jävlar vilken grabb alltså. Jag trodde aldrig att jag skulle komma honom såhär nära. Mer osjälvisk och omtänksam människa får man leta efter. Han har liksom erbjudit mig att få bo hos honom när jag än behöver eller vill. Hela sommaren till exempel. Liksom..oj? Och inte bara det, utan har hör också av sig nästan dagligen och förhör sig om hur jag mår, och vi har dessutom jättekul ihop. Några andra som stöttar mig mer än vad jag själv gör nästan (det där makade sense i mitt huvud) är the english girls. Inte bara Irs utan även Marielle och Lizzie även till viss del Ruby. De bryr sig läskigt mycket om mig. När vi väl är internationella ska vi väl också nämna John, som alltid gör mig glad såfort jag pratar med honom, och Joyce, som alltid finns där. Givetvis ska vi cokså nämna Onna som har funnits genom alla år, på sitt eget lilla sätt, och hennes fina familj såklart. Och Robin. Någon som är så lik mig men som ändå visar att livet inte alltid är så svårt. Sen även Sarah och Liz, som alltid får mig att tänka på annat och är awesome vänner. Sist men inte minst måste jag ju nämna Felicia. Min klippa. Min stora fina trygghet. Tack allihop för att ni är så sjukt fina och för att ni finns så nära mig. Det hade jag ingen jävla aning om! Fan vad jag har gått lös, varit hopplös, varit en millimeter från förfall. Sprungit som en halvdöd genom Stockholm, känns som jag gått under överallt. Kanske var det tur att jag föll så djupt, för det var ni som fick min fallskärm att vecklas ut.<3

Nu blev det här en hyllning till mina vänner. Det var mystiskt, det hade jag inte tänkt. Men det är ju bra att jag är positiv och sådär, och de förtjänar alla min credit. Jag tror faktiskt att jag har bättre vänner än de flesta. Jag har en jävla tur iallafall. Idag har jag hur som helst tränat igen med mamma. Jag presterade bättre än jag trodde att jag skulle och fick ingen astma så det kändes sjukt bra. Imorgon kör vi igen tror jag. Ikväll ska jag åka ut till Atlingbo och där ska jag träffa Mysan. Sjukt längsen ju! Men hon är otroligt awesome och hon är dessutom sjukt social. Ingen prestationsångest needed alltså. Vi ska spela spel med Anette och mamma med familj och äta fruktsallad, och umgås hela kvällen. Ser fram emot det! Måste ta en dusch och göra mig lite snygg nu ju. Puss älsklingar!

PS. I denna prövning är det svårt att finna ljus. Men det är inte du som är galen, det är världen som är sjuk!

Jag mår förjävligt. Vet inte om jag har feber eller något, men jag har huvudvärk och känner mig läskigt varm och seg i huvudet. Tvivlar på att jag skulle kunna utala en enda korrekt mening, så det är tur att jag är ensam här i lägenheten på Gotland och inte har någon att prata med.

Vet inte om jag har bloggat sedan dess, men förrförra fredagen var jag på Viper med Sarah och Adam. Min debut på natklubb, och det var mycket roligare än jag trodde att det skulle vara. Dansade hela natten lång och var besviken på deras shots som mest smakade pigelin. Men de har ett förträffligt vin måste jag säga, och det är väldigt billigt där. Iallafall deras shots, vin, öl och cider. Måste erkänna att jag hade i mig en hel del av allt och det ångrade jag på lördag morgon. Vi fick en kompis också. Amina. En riktig stammis var hon tydligen, och jag och Adam trodde att hon skulle vara för full för att komma ihåg sin bästis Sarah dagen därpå, men det gjorde hon tydligen. Det var en riktigt härlig kväll som förövrigt inleddes redan i taxin då jag och Sarah satt och drack vodkablandning från systemet och hade kul med vår chafför. Eller jag hade kul. Sarah tyckte att han var läskig tror jag. På söndagen gjorde jag inte heller så mycket kul.

Sen följde en ganska vanlig skolvecka. Jag tror iallafall det, för jag kommer inte ihåg något från den. Jag umgicks med Sarah och Liz för Felicia var hemma och sjuk. Men hon kom på torsdagkvällen och det var jättetrevligt. Vi hade lite mysigt där på torsdagkvällen. Det där lät perverst... Jaja. Nu i fredags var sista dagen innan lovet och det firade vi med cupcakes på klassrådet och ett väldigt oroande möte med hela skolan... Verkar inte alls lösa sig så bra med skolans flytt nästa år. Sen vilade jag en stund och passade på att vara ensam innan det bar av till Nacka och hem till Onna. Det var trevligt och vi umgicks några timmar innan det var dags att sova. På fredagen ville jag åka till Hökarängen och hälsa på folket där. Det blev en riktig succé. Sofie hade ett mycket gott vin som jag och Sandra blandade med sprite, och sen umgicks vi i några timmar tillsammans med Rakel, Sofie och Onna såklart. Jag skapade en inchekning i Rakels lägenhet på Facebook. Nämligen Rakels rosa porrsoffa. Den är väldigt rosa och väldigt fin. Jag bytte också erfarenheter med Sofie gällande breakups, samt var allmänt pervers med de andra. Sen åkte jag och Onna tillbaka hem till henne och såg Melodifestivalen.

På söndagen hände inte så mycket förutom att vi åkte till Ronjas jobb på ett bibliotek där hon berättade saga för några barn. Gjorde vi något annat meningsfullt har jag glömt det. På måndagen åkte Onna in till kansliet en sväng och då fick jag vara själv i hennes lägenhet. Sen på eftermiddagen åkte vi och åt middag med Alireza och Vispen. Det var riktigt trevligt och vi var perversa som vanligt. Såpass perversa att Vispen svor att hon skulloe vägra sex ett bra tag framöver. Vi hade väldigt trevligt även om alla var på ganska dåligt humör i omgångar. Speciellt Alireza som fick damp på våran servetör. Sen gick vi till affären eftersom de ville handla innan vi drog hem. På tisdagen var det gård, och jag och Onna drog dit. Det var inte så jättemånga där, men det blev kul ändå. Jag sjöng Kom Ihåg mig med Lars Winnebäck medan Ida tog en väldigt fin stämma och spelade gitarr. Sen sjöng vi Kents Utan Dina Andetag trestämmigt med Onna och det var magiskt tyckte jag. :) Vi fick också höra Idas slask-inspelning av låten Aldrig till US-skivan. Jag ser verkligen fram emot att den ska komma ut.

På onsdag morgon åkte jag hemmed båten. Sov hela vägen nästan trots att jag sovit en hel del hos Onna. Sen mötte mamma upp mig på hamnterminalen och vi åkte och handlade mat och träningskläder till mig. Vi skulle åkt och tränat också men vi hann inte eftersom vi hade ett allvarligt samtal istället. Sen åkte hon och jag spenderade resten av kvällen framför TV:n och i telefon med Emma. Idag har jag varit på Socialen och tränat med mamma. Imorgon ska jag träffa Mysan och Anette hemma hos mamma, och på lördag kanske jag får träffa Jacob om jag har tur.

Det var nog allt. Pusshejs.<3