Jag älskar Daughtry. De ger hopp åt världen litegrann känner jag. Och vet ni? Ibland känns det nästan som att det var bra att det blev som det blev. Det har Peter tyckt helatiden och ibland gör jag det med. Om man helt bortser från själva saken så behövde jag något som bröt igenom. Min situation med pappa var inte riktigt okej, och jag behövde dels inse det och dels bli av med den. Sen är jag fri också. Jag kanske inte är lycklig, men på många sätt känner jag mig ganska fri. Dessutom har jag fått veta vilka som finns där för mig. Vispen till exempel. Vi känner inte varandra så bra men du har stöttat mig en hel massa genom att bara visa att du finns och att du läser min blogg. En annan person är Jacob. Jävlar vilken grabb alltså. Jag trodde aldrig att jag skulle komma honom såhär nära. Mer osjälvisk och omtänksam människa får man leta efter. Han har liksom erbjudit mig att få bo hos honom när jag än behöver eller vill. Hela sommaren till exempel. Liksom..oj? Och inte bara det, utan har hör också av sig nästan dagligen och förhör sig om hur jag mår, och vi har dessutom jättekul ihop. Några andra som stöttar mig mer än vad jag själv gör nästan (det där makade sense i mitt huvud) är the english girls. Inte bara Irs utan även Marielle och Lizzie även till viss del Ruby. De bryr sig läskigt mycket om mig. När vi väl är internationella ska vi väl också nämna John, som alltid gör mig glad såfort jag pratar med honom, och Joyce, som alltid finns där. Givetvis ska vi cokså nämna Onna som har funnits genom alla år, på sitt eget lilla sätt, och hennes fina familj såklart. Och Robin. Någon som är så lik mig men som ändå visar att livet inte alltid är så svårt. Sen även Sarah och Liz, som alltid får mig att tänka på annat och är awesome vänner. Sist men inte minst måste jag ju nämna Felicia. Min klippa. Min stora fina trygghet. Tack allihop för att ni är så sjukt fina och för att ni finns så nära mig. Det hade jag ingen jävla aning om! Fan vad jag har gått lös, varit hopplös, varit en millimeter från förfall. Sprungit som en halvdöd genom Stockholm, känns som jag gått under överallt. Kanske var det tur att jag föll så djupt, för det var ni som fick min fallskärm att vecklas ut.<3

Nu blev det här en hyllning till mina vänner. Det var mystiskt, det hade jag inte tänkt. Men det är ju bra att jag är positiv och sådär, och de förtjänar alla min credit. Jag tror faktiskt att jag har bättre vänner än de flesta. Jag har en jävla tur iallafall. Idag har jag hur som helst tränat igen med mamma. Jag presterade bättre än jag trodde att jag skulle och fick ingen astma så det kändes sjukt bra. Imorgon kör vi igen tror jag. Ikväll ska jag åka ut till Atlingbo och där ska jag träffa Mysan. Sjukt längsen ju! Men hon är otroligt awesome och hon är dessutom sjukt social. Ingen prestationsångest needed alltså. Vi ska spela spel med Anette och mamma med familj och äta fruktsallad, och umgås hela kvällen. Ser fram emot det! Måste ta en dusch och göra mig lite snygg nu ju. Puss älsklingar!

PS. I denna prövning är det svårt att finna ljus. Men det är inte du som är galen, det är världen som är sjuk!