Det är först nu jag inser att jag aldrig slutade hoppas. Inte för en sekund, inte ett ögonblick av de 7 månader som gått. På något sätt trodde jag alltid att det skulle lösa sig. Det var alldeles nyss som det slog mig för första gången. Det faktum att det aldrig någonsin kommer att göra det. Jag vet det nu med all säkerhet. Det är bra. Att jag äntligen förstår.

 

Jag visste det inte när jag skapade den, men den här bloggen var menad för just det här kapitlet i mitt liv. My downfall. Det kommer alltid att finnas dokumenterat, vad jag gick igenom. Det finns för världen att beskåda. Men det är över nu. Allt jag egentligen behöver är att du ska behöva mig. Men det kommer du aldrig mer att göra. Någonsin. Då spelar det ingen roll att jag finns här om du någonsin skulle göra det. Det är ingen idé att jag fortsätter vänta på den dagen, för den kommer inte att komma. Att hoppas är bara att försena mitt eget tillfrisknande. Hope is the denial of reality. Jag måste släppa taget om dig. Fullkomligt och slutgiltigt. Det är skönt att äntligen veta vad som är rätt sak att göra. Jag vill inte göra det, men det var väl egentligen aldrig något val. Du valde. För längesen. 7 månader försent avslutar jag nu det här kapitlet. Jag kommer att byta blogg, och jag vill inte att Du läser den. Just därför kommer jag inte ge ut adressen här. Leta inte efter mig. Ni övriga är välkomna att maila till [email protected] för att få min nya adress. Ni är bra läsare och jag vill inte förlora er.<3 

 

/The One In Blue

 

Ska börja med att svara på Tildahs kommentar. Bli inte arger! Det funkade ju just, eftersom du just gjorde det. :P Någon mer som haft problem med att kommentera min blogg lately?

 

För att komma till saken då. Jag vill berätta om en sak jag verkligen älskar, och som får mig att känna trygghet i vetskapen att jag är önskad. Det jag pratar om är initiativtagande. Som när den där speciella personen som kan få dig att tappa andan bara genom att vara i samma rum frågar dig om du vill träffas imorgon. Snacka om att göra min dag.<3 Det är de där små sakerna som verkligen betyder något. De som bevisar att han faktiskt vill ha dig around. Speciellt om du träffat någon som i allmänhet har svårt att ta initiativ, men gör det ändå.

 

Det är dessa människor man ska lägga sin energi på. De som verkligen vill ha dig nära no matter what. De som inte uthärdar ditt sällskap, utan uppskattar det. De som får dig att flyga mycket oftare än de får dig att bli ledsen. De som behandlar dig som den värdefulla människa du faktiskt är. Jag har hittat någon som verkligen tycker om mig, och som jag faktiskt känner likadant för, och jag kommer inte släppa taget om honom i första taget.<3 

 

Slitsam dag idag. Vi flyttade råttorna och en hel massa andra grejer från Hökarängen, och Sofies mamma är på besök. Vi har ätit på pizzerian i Bro Centrum också, och det var gott. Längesen jag åt pizza.

 

Igår köpte jag min nya dator. Det blev ingen rekonditionerad från El Green som planerat, utan en sprillans ny Compaq från NetOnNet. Jag är riktigt nöjd. Majvor (en dator jag hade tidigare) var Compaq, och henne gillade jag. Dessutom har Nisse Windows 7. Han heter så min dator. Det var Sofie som döpte honom, Hon har även döpt sin egen dator till Bellman. Vackert va? Det är hur som helst skönt att ha en dator som fungerar nu. Vi har dessutom fått en TV till lägenheten och det gillar jag. Då kan jag titta på skräckfilmer när jag ska sova så jag får mardrömmar. ;) Vi har också storhandlat en massa mat så både frysen, kylen och skafferiet är överfulla. Då behöver man inte tänka på det ett bra tag framöver. :) Imorgon åker Sofie ner till Skåne och jag får lov att roa mig själv. Kan passa på att träffa mina andra vänner. Variation är bra har jag hört. Det här var nog ett av de tråkigaste inlägg jag skrivit på länge. Kanske för att jag känner mig allmänt känslokall idag. Inte ledsen, inte glad, inte tom bara neutral. Det är ganska skönt måste jag säga. Sofie sitter bredvid mig och skjuter sin chef på hennes mammas iPhone och sjunger Almost Lover. Han dör ju aldrig, tydligen. Chefen alltså. Inte hennes nästan-älskling. Någon sådan har hon nog inte. Nu ska jag sluta skriva och gå och ta mig en lång, skön dusch.

Igår hade vi egentligen planerat en myskväll med någon film, men sedan blev Sofie ivägbjuden på middag hos sin pojkväns familj, så det blev inte av. När hon väl var klar där fram mot 9 ringde hon mig och frågade om jag ville följa med och tunnelbaneluffa. Säg mig, när säger Hannah Ryding nej till att göra något? Förutom idag när jag skulle gå pride-paraden dårå. Men annars! Så Jocke och Sofie mötte mig i Hökarängen och vi begav oss mot stan med ett snabbt stopp i Gullmarsplan för att införskaffa cola till Sofie och tuggummi till mig. Där lämnade Jocke oss, och vi bytte ut honom mot Tommy i Fruängen. Inget illa mot Jocke, men det hade jag inget emot. ^^ Vi åkte till Skanstull, men sedan kom vi inte längre, eftersom Läckerbiten hade öppet och vi ville ta en drink. Eller jag mest, tror jag. Sofie drack cola och Tommy päroncider. Jag däremot hinkade i mig en 6a med Rom&cola och ytterligare en 6a med Gin&tonic. Smaskens! Vet inte vad klockan var när vi begav oss därifrån, men sedan gick vi till Donken eftersom Sofie var hungrig. Sedan åkte vi till Hökarängen, och Tommy tog t-banan därifrån när han hälsat på Lita. Det var en riktigt awesome kväll och natt även om det inte blev så mycket tunnelbaneluffa av.

 

Idag har varit en lugn dag. Sofie har varit lite depp så vi har mest varit hemma. Jag åkte dock en snabbis till Farsta och fixade med sånt som fixas bör. Sedan åkte jag hem och tittade på Jag Saknar Dig, och sedan åkte vi till grillen och åt för att muntra upp Sofie lite. Själv tyckte jag det var skönt att vila. Imorgon kommer Denneth hem (<3333) och på måndag ska jag åka och köpa en ny dator. Känns som att Macen är lite av ett hopplöst företag tyvärr. Ska nog träffa Litas föredetta ägare på måndag också om jag hinner. Sedan ska jag njuta av min sista vecka av sommarlov. Efter det blir det tre veckors praktik innan skolan drar igång.

Jag kan ha nämnt det förut, men jag har kommit fram till att alla i min omgivning har väldigt starka känslor för mig. Antingen tycker de väldigt mycket om mig, eller så hatar de mig med en förvånande passion. Jag gillar det. Faktiskt. Det innebär att jag givit intryck. Förut tyckte jag att det var fruktansvärt såfort någon tyckte illa om mig. Jag ville (behövde snarare) att alla skulle älska mig, och när de inte gjorde det kände jag mig dålig. Det är först nyligen jag har insett att deras "hat" bevisar motsatsen. Hde jag varit dålig hade de inte lagt energin på att hata. De hade undvikit mig. Istället kan jag sitta och le överlägset medan de letar fel. Jag skulle inte kunna ta dem på allvar även om jag velat. Deras argument är så tragiska att jag nästan tycker synd om dem ibland. Och varför lägger jag energi  på så tragiska påhopp då? Jo, för att jag inte alls har något emot dem. Visst blir jag irriterad. Till en början. På det sätt man blir irriterad på ett barn som försöker retas. "Jag har godis, det har inte du! Haha!" Man vill bara ta godiset och köra upp det i näsan på dem. Inte för vad de säger, utan för att de faktiskt tror att jag ska bry mig. Men sedan blir det ändå värt det, eftersom det är så hejdlöst underhållande att luta sig tillbaka och se vad de kommer säga härnäst. Se hur mycket de är villiga att skämma ut sig själva. Tror aldrig jag har varit med om en sådan här konversation när jag inte fått sista ordet, och detta tan att ens försöka speciellt mycket. Man märker när de börjar få slut på sina såkallade argument också, för då börjar de alltid, utan något som helst undantag, med personliga påhopp istället. De säger saker som inte har något som helst med saken att göra. T.ex "Du är ful." Det här är så genombarnsligt att man knappt vet vad man ska svara. Jag begränsas här något av att jag automatisk tar för givet att de har en otroligt låg IQ, och därför måste formulera mig mycket enkelt. Då blir det svårt. Men det är nog den enda svårigheten också. Det jag vill komma till med det här blogginlägget är att jag faktiskt gillar att vara hatad. Usch vad tråkigt det hade varit om alla tyckte om en. Jag är tillräckligt älskad av de jag älskar, och kan därför unna mig att njuta av underhållning. Vilken tur att jag går i en sån bitchklass! :D

Hej kära blogg som får lyssna på alla mina problem!

igår var en rolig dag. Jag var på Pride med Felicia och Amanda. Över 10 timmar var vi där. Först stället på Sergels och sedan Pride Park. Det var sjukt roligt. Vi skulle dit idag också, men vi är helt slut och behövde idag för att hämta krafterna inför Pride-paraden på lördag. Jag har en känsla att det kommer bli minst lika krävande som gårdagen. Idag har jag mest sovit, samt försökt fixa Macen, utan resultat, trots att jag provat allt. Har även fixat praktikplats. Det blir väldigt nära Hökarängen, vilket morgontrötta jag kommer att uppskatta. Ligger typ på gränsen mellan Hökarängen och Gubbängen. Jag kan gå dit på ca 10 min max. Score!

 

Nu ska jag fortsätta min matlagning. Jag älskar tomatsoppa!

Jag minns mitt rum i ditt hjärta

En gång var det bara mitt eget

Men medan tiden gick

Blev rummet som jag fick

Någon annans än mitt

Det hann aldrig bli ledigt

Har han flyttat in förevigt

Har alla lås bytts ut?

I förmiddags vaknade jag, fast besluten om att jag inte ska ha tråkigt idag. Jag anade inte hur fullkomoligt otråkigt jag skulle ha det, men dit kommer vi sen. Jag tar det från början.

 

När vi ätit frukost begav vi oss på Sofies initiativ iväg med pendeltåget från Farsta Strand till Nynäshamn. Jag har i princip bara varit i hamnen och inte i Centrum (med undantaget när jag var där med Ronja och hennes föräldrar) och Sofie har aldrig satt sin fot i Nynäs, så det blev spännande. Efter att ha åkt tåg hysteriskt länge genom de mest öde landskap man kan tänka sig var vi framme, och vi gick på upptäcktsfärd genom Centrum. Vi stannade på Lindex, och som den klänningsfanatiker jag är hittade jag en underbar klänning som jag egentligen inte hade råt med men köpte ändå. Hoppsan. xD Sedan ringde Denneth och vi pratade med honom en stund medan vi fortsatte utforska, och sedan begav vi oss tillbaka. I hissen upp till våning 3 (vi bor där. Eller, Denneth bor där) var vi allt för många. Förutom jag, Lita och Sofie så var det ytterligare en tjej och två killar. Dessa skulle upp till 2an och köpa en crosstrainer, och de brukade alltså inte hålla till på Linvägen. Vi kände dem med andra ord inte alls. Mellan plan 1 och 2 gav hissen upp fullkomligt och tvärdog. I ungefär 40 minuter fick vi sitta där, och under den tiden hann jag gå från fylld av spänning inför "fritigandet" till aningen irriterad till uttråkad bortom alla gränser. Men det var rätt roligt emellanåt att lära känna de andra. Man hade liksom inte så mycket val därinne. Men Brolund och Per hörde när vi alarmerade och tillkallade hissjouren, i form av en mycket trevlig gubbe som låste upp dörren till plan 1. Eftersom vi stod mellan båda planen var vi inte i höjd med golvet, men vi fick hoppa ner och det var inte allt för dramatiskt. Men det hela var verkligen ett äventyr. Nu sitter jag här och bloggar medan Sofie steker köttbullar och kokar makaroner. Vi ska äta och sedan ska vi titta på Twilight av alla filmer.

 

Jag vill ta upp en sak till. Eller en fundering snarare. Varför uppbringar vissa saker så mycket saknad? Helt random saker som egentligen inte borde uppbringa någon känsla överhuvudtaget. En facebookuppdatering som egentligen inte handlar om något särskilt. Iallafall inget som borde frambringa saknad. Och så sitter man där med knutnäven prässad mot hjärtat och känner sig inte så lite patetisk. Visst har man associerat till något, men det är långsökt och inte alls lika konkret som det rimligtvis borde vara med tanke på vad det medför. Visst gör de konkreta sakerna också ont, men det är iallafall logiskt. Förövrigt är det inte mycket som gör såhär ont längre. Jag vet inte vad det beror på, vet inte var det kommer ifrån, men snälla, kom och vila hos mig.