Tillslut har jag bara tre vänner som aldrig lämnar mig. Ni känner dem säkert. Det gör alla. Den första är Gin. Två flaskor med av Mishakal välsignad glömska. Den ena är tom. Den andra är halvfull. Halvtom. De står bredvid mig på bänken. Den andra är musiken. Att vara en del av någonting. Som om man inte är ensam. Som om det man går igenom vore något vackert. Den tredje är Marlboro. Eufori. Som att vara förälskad. 5 minuters kärlek till livet. 5 minuter förgiftat, förkortat liv. Röken stiger mot natthimlen. Sommarregn. Jag ser en nattfjärill. Den kommer närmare, dras mot ljuset från fönstret. Den är vacker på sitt eget mystiska sätt. Det som hör natten till. Jag tar upp tändaren. Jag kan skymta reklamtexten. Den kommer från Biltema. Med en snabb rörelse sätter jag eld på fjärillen. Befriar den från den här världen. Den flammar upp och faller tyst mot marken. Den skulle ha skrikit om den kunnat. Jag trampar vårdslöst på den för att släcka lågan. Dess sista skrik dör bort. Skriket bara jag kan höra. Jag tänder nästa cigg. Dricker några klunkar direkt ur flaskan intill. Just nu känns det bra. Jag vet inte hur länge jag sitter där ute, men tillslut går jag in. Raka vägen in till TV:n, slår på den. Då kommer du. Försiktigt lägger du dig intill mig, kryper så nära du kan. Jag ser ner på dig. Bärnstensfärgade ögon som ser rakt in i mina. Jag ser att du på något sjukt sätt förstår vad jag går igenom. Du lägger huvudet mot mitt bröst. Jag tror du tycker om ljudet av mina hjärtslag. Jag blir med ens helt lugn. Äkta, oförgiftat lugn. Jag har trots allt en vän till. Du kommer aldrig lämna mig, och det vet jag med säkerhet.

Jag tar mig igenom spärrarna vid Hökarängens tunnelbana, och det är så rutinmässigt att jag gör det på autopilot. Jag stoppar undan SL-kortet och kastar en blick mot avgångstavlan. Det är natt och vardag, men jag har tur. Nästa tåg mot Alvik ankommer om 6 minuter. Jag tar upp en cigarett av märket Pall Mall, tänder den. Jag tar ett halsbloss medan jag funderar på hur lågt jag egentligen sjunkit. Jag skulle väl aldrig ha rökt  något annat än Marlboro. Nu är Pall Mall och Level allt jag unnar mig. Det är konstigt hur långt man är villig att gå, hur villig man är att kompromissa med sig själv. För bara ett halvår sedan hade jag inte kunnat tänka mig ett liv utan dig. Jag låter röken stiga mot den nattsvarta himlen som dimma medan jag tänker på den tid vi hade. Så mycket turbulens. Så mycket perfektion. Nu träffar jag någon annan, och du är långt borta. Det är inte det att jag inte skulle ta dig tillbaka i ett hjärtslag. Men jag funktionerar riktigt bra utan dig. Måste ju. Jag hör tåget komma in från Farsta, och den mekaniska rösten bekräftar att tåget mot Alvik nu kommer in. Jag reser mig upp från bänken jag suttit på medan jag fimpar cigaretten på perrongen, och går på närmaste vagn. Vid den här tiden är det inte många som åker, och jag får min sektion på 4 stolar för mig själv. Jag kopplar mitt headset till min mobiltelefon och sätter på musik. Jag spelar en låt med You Me At Six, vet inte vilken. Träden sveper förbi utanför och varvas med ett fåtal hus, men vi befinner oss i Stockholms utkant. ”Nästa, Gubbängen.” Jag undrar vem jag är egentligen. Jag är så olik mig själv och har tagit fram en helt ny version av mig de senaste månaderna. Vet inte om det är en uppgradering eller om jag gått tillbaka på något sätt. Jag är inte lika välborstad längre. Inte lika kontrollerad. Fast jo, men på ett annat sätt. Jag har lyckats bli så mycket mer stabil, men ändå mycket vildare. Det hela handlar väl egentligen om att jag blivit starkare. Inte lika känslig, men minst lika känslosam. Jag är återigen den vilda hästen, nu när jag inte fick chansen att bära dig i en och en halv evighet. Visst låter jag andra rida på min rygg, men aldrig med tyglar. Jag bär dem så länge jag vill, så länge det känns bra. Sedan galopperar jag vidare, inte bunden till någon. ”Nästa, Tallkrogen.” Jag tror att många finner min vildhet spännande. Det är därför jag har så lätt att få vänner nuförtiden. Men jag har på nytt någon slags murar på plats runt mig. På gott och ont. Det ska väl vara lagom av allt antar jag. Vissa murar varken kan eller vill jag bygga upp igen. Det viktigaste är att jag har lärt mig att bära mig själv, samt att älska mer här i världen. Nu när du är borta finns det så mycket kärlek att sprida ut. Så jag älskar, och jag älskar allt omkring mig. Jag älskar solen, molnen, regnet, vinden och musiken. Jag älskar hur jag kan ta tunnelbanan hela vägen till Alvik och bara finnas tills det inte gör ont längre. Inte på väg någonstans, bara på väg. Så jag antar att jag är uppgraderad. Jag antar att allt som hänt gjort mig starkare, trots all smärta. ”Nästa, Skogskyrkogården.” Jag slappnar av lite. Det känns redan mycket bättre, och jag har fortfarande många stationer kvar innan jag är tillbaka där jag började. Bättre till mods och redo att möta de andra. Ännu lite starkare än jag var när jag åkte.

Jag har spenderat de första timmarna av den nya dagen med att läsa min egen blogg. Jag läste inläggen från december, januari och februari. Med andra ord den tiden då det var som värst med Emma. Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag tror att det var bra. Jag tror att det var mitt sätt att bearbeta, för det kändes riktigt bra och jag mådde inte dåligt av det. För jag inser hur långt jag har kommit. Men jag iner också något sorgligt. Att jag visste. Jag var så oförberedd när hon lämnade mig, men ändå kände jag det på mig. Följande utdrag skrev jag i december. Alltså någon månad innan.

"There is this little voice in my head that goes like: "It wouldn't be this way if she knew. She wouldn't love him in the first place if she loved you. This is not gonna pass. If it does, she'll just find someone else to crush on because she's so unsatisfied with you. You're not good enough, in any way." But she would've left if she didn't love me, wouldn't she? "It's just a matter of time." But she said it was gonna be okay... "She also said that it wasn't gonna get worse, and look at her now." She loves me. "Oh really? She won't even stop being with him. She knows that she's killing you but she wouldn't even sacrifise one friend for your survival." It might be so, but she doesn't believe in sacrifising anything, and she really doesn't understand what she does to me. At all. I'll just have to fight. No matter what she does. I'd rather die fighting (and die I probabbly will) than live hurting like that. It would kill me eventually anyway. Right now, I might as well enjoy her company..."

Det är så sorgligt att jag såg det. Men kanske bra också. Det innebär förmodligen att jag redan höll på att bearbeta det. Något annat jag verkligen tycker om med den här texten är att jag verkligen kämpade in i det sista. Och att jag verkligen uppskattade det jag hade och njöt av det så länge det varade. Jag kan aldrig ångra att jag inte la min själi det här, och det är bra. Utdraget jag kommer bifoga nu är ifrån januari, efter att hon lämade mig. Med det vill jag visa hur långt jag faktiskt kommit sen dess. Jag är långt ifrån såhär samhällskritisk nu.

"Livet är en sorglig, sadistisk, smärtsam och fullständigt meningslös företeelse. Först föds man, och det första man gör i livet är att skrika. Är inte det intressant? Vi kommer ut i den här världen, drar vårat första andetag och..skriker. På så sätt tycker jag att spädbarn är så mycket smartare än oss andra principtyngda, normbundna och fördomsfyllda människor. De nyfödda barnen skriker. Rakt ut. Om de inte gör det är det något fel på dem. Sen spenderar vi de kommande 80 åren med att matas av skit och information om motsatsen. Släpper man taget och skriker rakt ut är det något fel på en. Den här världen är motbjudande, men vi ska vara tysta. Le, och kämpa vidare. Sedan, vid 80-90-års åldern blir många människor cenila och tappar förståndet något. Med andra ord, de blir som spädbarn igen. De tappar gräppet om vad som är "Okej" och hur man "ska" bete sig. Enligt mig blir de intelligentare. De är de människor de var från början, innan den här sjuka världen formade, bröt ner och kuvade dem. Men innan dess ska de "leva." Vad är det egenligen? Folk gör det på olika sätt. Vissa kämpar som idioter, andra bara flyter. Vad är resultatet i slutendan? Smärta. Alltid smärta. Den går inte att undvika, oavsett hur man lever. De säger att alla människor i någon tidpunkt av livet har velat dö. Säger det er ingenting? Livet gör ont och är fruktansvärt meningslöst. Vad är meningen? Meningen är att vi ska leva. Leva, gå runt och andas och ha ont. Och när vi inte har ont är det grått. Allting. Helatiden. Det är svart, grått och lite lite fint. Sen försvinner det fina. Det gör det alltid. Förr eller senare. You know what happens to all good things. They come to an end. Alltid. Utan några undantag överhuvudtaget. Sen, när vi har levt klart våra liv som består av gråskala, svärta och fina saker som försvinner ska vi dö. Pangbom. End of story. Vad har vi då uppnått med våra liv? Några storverk? Har vi gjort någon skillnad. Självklart. Vi har sprutat ut avgaser och slagit hål på Ozonlagret. Vi har dödat oresonligt många djur, huggit ner träd och gjort allt annat man kan komma på för att förstöra planeten vi lever på. Så varför är det då så lätt att vara ledsen och så svårt att vara glad? Därför att världen är en ledsam plats."

Efter det här kan jag bara säga att jag inte håller med mig själv. Jag har fortfarande samma åsikter när det gäller fördomar, men inte samma värderingar när det gäller livet som sådant. Visst innehåller livet mycket smärta, men det är värt det. Alla gånger. Jag skulle vilja avsluta med att berätta om en annan sak som fick mig att må bra när jag läste mina inlägg från början av det här året. Jag insåg hur mycket livsglädje det trots allt fanns där, någonstans. Man märkte det. I min galjhumor främst. Ska bifoga några exempel där.

"Jag gör verkligen sjuka associationer. Jag skulle kunna se ett kylskåp, och bryta ihop, vrålandes "Hon har ett kylskåååp!"

"I may be a completely ruined case, but I'm a damn cool completely ruined case!"

"Tack och hej, piratebay!"

Det sista citatet (en bättre version av "tack och hej, leverpastej!") hade jag så roligt åt att jag tror att jag kommer anta det som ett av mina uttryck. Tack Hannah för det! :D

Vi är inne hos Carro's, och jag befinner mig i upplösningstillstånd. Det här är första gången. Första gången jag träffar dig efter att hela mitt liv förändrades. Du hade varit innom räckhåll för mig hela dagen nu. Fysiskt, inte psykiskt. Men det är inget jag verkar kunna vänja mig vid. Tvärtom känner jag hur mitt försvar bryts ner mer och mer för varje sekund. Jag borde ge mig av härifrån, och det fort. Jag är fullt medveten om det. Men jag stannar. Vet inte vem det gagnar egentligen. Det gör ju så fruktansvärt ont. Vi är givetvis inte ensamma. Våra vänner är här också. Mina vänner mest. Hade det inte varit för dem hade jag inte klarat mig igenom dagen. Eller jo, det hade jag visst. Men det hade inte varit något jag kunnat vara stolt över efteråt. De finns där nästan hela tiden. Vid min sida, ständigt skyddande mig från mig själv. De få stunder de måste lämna min sida viskar de alltid något tröstande till mig innan de går. "Jag finns här." "Ring såfort du behöver mig." "Vi är så stolta över dig." "Du är stark, du klarar det här." Jag känner mig inte stark. Inte det minsta. Jag är rädd. Rädd för tt tappa kontrollen, göra något dumt. Jag har druckit, och det är väl kanske inte det smartaste jag gjort. Men jag hade lagt av ganska snabbt när jag insåg vad det skulle kunna leda till. Däremot är jag trött bortom alla gränser. Jag hade inte insett hur hårt det hade tärt på mig att hålla mig borta, sköta mig. Hur det fortfarande tär på mig. Jag lägger mig ner, måste bara samla ihop mig lite. Men jag somnar uppenbarligen ganska omgående, för jag vaknar med ett ryck. Jag hade drömt igen. Givetvis. För det här är ju det perfekta tillfället att visa sig svag. Jag förbannar ödet och allt som har med det att göra, samtidigt som jag darrar i hela kroppen. Muntra konversationer hålls omkring mig. De flesta märker inte ens av mitt sorgliga tillstånd. Du märker det. Självklart gör du det. Jag har tappat räkningen på alla nätter du tagit mig igenom, vaggands mig i din famn. Du gjorde det nästan per automatik på slutet. Nu säger du ingenting. Du rör mig inte. Självklart gör du inte det. Det är inte så det funkar längre Det är inte vi längre. Jag kryper försiktigt närmare dig. Steg för steg. Så långsamt att jag inte ens märker det själv. Plötsligt ligger jag alldeles intill dig i sängen. Du är så nära, och det faktum att vi inte är ensamma i sängen verkar fullkomligt irrelevant. Du är vänd bort från mig, har varit det hela tiden. Vi pratar inte med varandra. Du pratar med de andra, jag är mest tyst. Tanken hade flugit genom mitt sinne hela dagen, men jag hade inte tänkt göra det. Fick inte göra det. Ändå griper jag plötsligt tag om din arm. Som om jag håller på att falla ner i ett svart hål, och du är min enda livboj till världen. Jag griper tag, och håller fast. Du vänder dig frågande mot mig, frågar vad jag vill. Jag svarar inte, griper bara hårdare om din arm. Vi har komunicerat på det här sättet förr, och jag vet att du kommer att förstå vad jag menar. Vad jag vill. Min ordlösa bön om hjälp tycks hänga i luften ett ögonblick, medan jag långsamt låter min hand glida ner längsmed din arm för at gripa tag i din. Du rycker till lite. "Are you sure about this? Jag säger ingenting, kramar bara din hand. Jag vet att du förstår. Men jag vet inte om du kommer gå med på det. De där milisekunderna känns som flera minuter. Sedan vänder du dig bort, accepterar. Du ger ingen respons, men du accepterar. Hela min kropp fylls omedelbart av lättnad. En lättnad så intensiv att den nästan inte lugnar mig, utan bara tar upp mig i varv ytterligare. Sofie kommer tillbaka efter att ha uträttat något jag inte haft uppmärksamhet över till att lägga på minne vad det var. Hon scannar genast av rummet efter potentiella hot mot mig och min självkontroll. Hon ser på min hand som hårt håller i din. Hon ser bekymrad ut, och tittar sedan på mitt ansikte. Jag möter hennes blick en kort sekund innan jag vänder den tillbaka till dig. Ronja börjar prata om att åka hem. Jag får panik. Åker hon åker du. Jag klamrar mig fast vid din hand, vill aldrig släppa den. Jag vill inte att det här ögonblicket ska ta slut. Aldrig någonsin. Plötsligt inser jag varför jag gör det här. Varför jag utsätter mig för den här smärtan. Varför jag inte bara går härifrån, gömmer mig från smärtan som ett skräckslaget barn. Jag inser att någonstans, i något universum är jag lycklig. Jag är fullkomligt nöjd med att bara ha dig här. Du behöver inte vara min. Behöver inte kyssa mig godnatt. Behöver inte hålla om mig varje natt. Behöver inte svara ja när jag friar till dig. Behöver inte spendera ditt liv med mig. Du behöver bara vara nära. Just nu. Det räcker.

Just a little
(skriven i augusti 09)
I woke up that morning
Feeling you sleeping next to me
And I died just a little
Knowing it was true

I turned to hold you tenderly
Felt you breathing and living
And I smiled just a little
Knowing how lucky I was

I remind myself to be gentle
Not to break you as I remember
And I cry just a little
Knowing you will be gone

You wake up again
You´re so cute when you´re tired
And I fly just a little
Knowing somehow you won´t ever leave.

Det var så längesen, men du hade fullkomligt rätt. Jag skulle aldrig ha lämnat dig. Aldrig i livet. Det blev istället du sm lämnade mig. Du som kastade bort det där. Jag skriver inte det här till dig. Du vet det redan, och läser dessutom inte. Det är väl bäst så. Men jag vill minnas. Veta vad som fanns, och att det inte var jag som kastade bort det.