Jag tar mig igenom spärrarna vid Hökarängens tunnelbana, och det är så rutinmässigt att jag gör det på autopilot. Jag stoppar undan SL-kortet och kastar en blick mot avgångstavlan. Det är natt och vardag, men jag har tur. Nästa tåg mot Alvik ankommer om 6 minuter. Jag tar upp en cigarett av märket Pall Mall, tänder den. Jag tar ett halsbloss medan jag funderar på hur lågt jag egentligen sjunkit. Jag skulle väl aldrig ha rökt  något annat än Marlboro. Nu är Pall Mall och Level allt jag unnar mig. Det är konstigt hur långt man är villig att gå, hur villig man är att kompromissa med sig själv. För bara ett halvår sedan hade jag inte kunnat tänka mig ett liv utan dig. Jag låter röken stiga mot den nattsvarta himlen som dimma medan jag tänker på den tid vi hade. Så mycket turbulens. Så mycket perfektion. Nu träffar jag någon annan, och du är långt borta. Det är inte det att jag inte skulle ta dig tillbaka i ett hjärtslag. Men jag funktionerar riktigt bra utan dig. Måste ju. Jag hör tåget komma in från Farsta, och den mekaniska rösten bekräftar att tåget mot Alvik nu kommer in. Jag reser mig upp från bänken jag suttit på medan jag fimpar cigaretten på perrongen, och går på närmaste vagn. Vid den här tiden är det inte många som åker, och jag får min sektion på 4 stolar för mig själv. Jag kopplar mitt headset till min mobiltelefon och sätter på musik. Jag spelar en låt med You Me At Six, vet inte vilken. Träden sveper förbi utanför och varvas med ett fåtal hus, men vi befinner oss i Stockholms utkant. ”Nästa, Gubbängen.” Jag undrar vem jag är egentligen. Jag är så olik mig själv och har tagit fram en helt ny version av mig de senaste månaderna. Vet inte om det är en uppgradering eller om jag gått tillbaka på något sätt. Jag är inte lika välborstad längre. Inte lika kontrollerad. Fast jo, men på ett annat sätt. Jag har lyckats bli så mycket mer stabil, men ändå mycket vildare. Det hela handlar väl egentligen om att jag blivit starkare. Inte lika känslig, men minst lika känslosam. Jag är återigen den vilda hästen, nu när jag inte fick chansen att bära dig i en och en halv evighet. Visst låter jag andra rida på min rygg, men aldrig med tyglar. Jag bär dem så länge jag vill, så länge det känns bra. Sedan galopperar jag vidare, inte bunden till någon. ”Nästa, Tallkrogen.” Jag tror att många finner min vildhet spännande. Det är därför jag har så lätt att få vänner nuförtiden. Men jag har på nytt någon slags murar på plats runt mig. På gott och ont. Det ska väl vara lagom av allt antar jag. Vissa murar varken kan eller vill jag bygga upp igen. Det viktigaste är att jag har lärt mig att bära mig själv, samt att älska mer här i världen. Nu när du är borta finns det så mycket kärlek att sprida ut. Så jag älskar, och jag älskar allt omkring mig. Jag älskar solen, molnen, regnet, vinden och musiken. Jag älskar hur jag kan ta tunnelbanan hela vägen till Alvik och bara finnas tills det inte gör ont längre. Inte på väg någonstans, bara på väg. Så jag antar att jag är uppgraderad. Jag antar att allt som hänt gjort mig starkare, trots all smärta. ”Nästa, Skogskyrkogården.” Jag slappnar av lite. Det känns redan mycket bättre, och jag har fortfarande många stationer kvar innan jag är tillbaka där jag började. Bättre till mods och redo att möta de andra. Ännu lite starkare än jag var när jag åkte.