Du har ingen anledning att be om ursäkt, och jo, jag bryr mig. Att säga att jag inte gör det är att ljuga för mig själv. Det har jag försökt med tidigare och det hjälper mig inte mer än för stunden. Ibland kan jag slå bort och säga att jag inte bryr mig. Det ger mig energi och det får mig att må väldigt bra just då. Men det är inte sant. Däremot vet jag inte om det var så värst bra att du skrev det där. Som du sa, det rörde upp en del skit. Och de där orden väger upp rätt lite mot allt du sa för några månader sen. Men jag dömmer inte dig heller. Men en sak du just sa gjorde rätt ordentligt. Du vet väl om att vi kommer att träffas nu på lördag? På Release-festen. Tänkte du ignorera mig där? Jag kommer då inte att ignorera dig. Jag kommer att behandla dig som du förtjänar. Med andra ord med vänlighet och respekt. Det kommer bli jobbigt som fan för mig, men det tänker jag inte utsätta dig för. Det är inte ditt fel och det har ingen annan anledning än att jag fortfarande älskar dig. Förövrigt hade jag hoppats att vi en dag kunde bli vänner. Den dag då jag kan se dig med någon annan utan att vilja dö. Du kanske minns att jag lovade dig att bli gudmor till mitt första barn. Well, the offer still stands. Om du fortfarande vill ha det.

Jag älskar dig.
/The one in blue

När du lämnade mig sa du att det berodde på mig. Att du inte orkade mer. Jag trodde dig. Givetvis gjorde jag det. Du var en ängel för mig. Är fortfarande för det mesta, när jag inte har mina klara stunder. Jag har en av dem just nu. Det innebär inte att jag tycker att du är dålig. Det innebär inte att jag älskar dig mindre. Det innebär bara att jag ser. Det var på Showdownträningen jag kom på det. Att du hade fel. Jag tror du vet det själv också, innerst inne. Antingen så ser du det inte, eller så vill du inte se det. Men det har du iallafall. Jag tänker aldrig säga att jag inte gjorde dig fruktansvärt illa. Det gjorde jag, och det vet vi båda två. Men det var inte därför du lämnade mig, och du har beskyllt mig för saker som jag inte ens rår över. Det är därför jag är arg. Du älskar en annan, och du tappade känslorna för mig. Inget av det här hade med mig att göra. Inget av det var mitt fel. Hur kan jag veta det? Jo, därför att det hade blivit så mycket bättre. Allting. Jag höll på att bli en starkare person. När jag sa det till dig sa du bara att det inte spelade någon roll eftersom det dåliga hade funnits där. Men det spelar visst roll. Hade du lämnat mig för att du inte orkade med mig hade du gjort det när det var som värst. Inte när det höll på att bli så mycket bättre. Hur kan det inte spela någon roll? Du är ingen dålig människa, så du har förmågan att förlåta. Speciellt som det absolut inte var min mening at skada någon. Jag mådde dåligt, och det är därför det blev som det blev. Man lämnar inte en relation för att ens partner en gång mådde väldigt dåligt. Det fungerar inte så. Man lämnar en relation för att man förlorar känslorna. Jag säger inte att allt var bra, det var det verkligen inte. Speciellt inte som du skadade mig otroligt mycket på slutet, eftersom du var fruktansvärt klumpig när det gällde att hantera situationen. Men grunden var bättre. Jag hade börjat ta mig ur mönstret. Dessutom är jag ur det helt nu, och har varit det ett bra tag. Om du lämnade mig på grund av det skulle du tagit mig tillbaka väldigt fort, eftersom jag faktiskt lärt mig en hel del och numera inte alls har de problem jag hade då. Vad säger allt det här? Jo, att det inte var mitt fel. Du gjorde fel som anklagade mig. Du såg mig som något dåligt på slutet och du kan inte förneka det. Jag är inte dålig. Jag är värdefull, kärleksfull, omtänksam och jag är precis lika fin som alla andra människor på den här jorden. För vissa är jag finare än de flesta. De finns dem som fortfarande älskar mig, och de är rätt många skulle jag vilja påstå. De älskar mig, för det är inget fel på mig. Jag förtjänade inte att bli lämnad på det sättet jag blev. Jag förtjänar inte att få skulden för något jag inte alls kunde rå över. Det var inte mitt fel att du blev förälskad i någon annan. Det hade inte med mig att göra. Det hade inte funnits något jag kunde göra åt det även om jag vetat i förväg. Jag har gjort en jäkla massa misstag, och jag har fastnat i ett mönster som var både självdestruktivt och destruktivt, men jag är inte mer än människa och det hade kunnat hända vem som helst. Du har också skadat mig. Du har också brutit ner mig fullkomligt. De sista månaderna vi hade har förstört mer än du anar, eftersom du behandlade mig på ett sätt jag verkligen inte förtjänade. Som Iris sjöng för mig, "I promise that it's not your fault. It was never your fault."

Igår skulle Sofie köpa en flaska Coca-cola på Pressbyrån i Farsta Strand. Hon tog med sig sin flaska till kassan, och när hon skulle betala sa hon som jobbade där att det var extrapris om hon tog två flaskor. Då sa Sofie åt mig att ta den andra. Jag gick till "kylskåpet" och tog en flaska, samtidigt som jag gjorde stor affär av att jag tyckte det var konstigt att bara gå och ta, och sa högt och tydligt att nu minsann hade jag snattat. Jag gick ut till de andra och gav flaskan till Sandra som fick den av mig. Sen kom Sofie och vi satte oss på tunnelbanan påväg hem mot Hökarängen. När vi var halvvägs dit (i Farsta) sa Sofie: "Fan också att mitt kort inte funkade. Jag som ville ha Cola!" Jag kopplade rätt snabbt och blev helt förtvivlad. Hon hade med andra ord inte betalat sin cola och därför inte heller den jag tog och gav till Sandra. Jag hoppade snabbt av i Farsta och Sofie och Sandra följde med. Vi väntade en stund på tunnelbanan, och sen åkte vi tillbaka till Farsta Strand och jag gick genast in på Pressbyrån, betalade Colan och bad o ursäkt. Hon blev sjukt tacksam, och jag förstår henne. De flesta skulle förmodligen bara åka vidare. Men det kändes bra!

Vad är det för äcklig värld vi lever i egentligen? Jag känner att jag har gått vilse i den. Det får jag aldrig höra om. Folk som inte vet hur man ska leva i den här komplicerade världen. De enda som inte klarar av det är de såkallade psykfallen. Jag undrar hur många av dem som verkligen är sjuka i huvudet, och hur många som bara ser världen för vad den är. Jag känner mig otrygg. Fruktansvärt otrygg. För människorna här gömmer sig bakom en vägg av attiyd, fördomar och rädsla för att vara annorlunda. Jag tänker inte spela det spelet. Jag vet inte om det beror på att jag inte kan, eller på att jag inte vill. Men jag tänker inte göra det. Ändå gör jag det. Helatiden. Varje dag. Omedvetet. Jag dömmer människor. Jag begränsar mig själv, hindrar mig själv från att bli lycklig. Sätter meningslösa begränsningar. Jag tänker sluta vara så luddig nu och lägga fram åtminstone 2 konkreta exempel på varför den här världen är sjuk.

Att lida är att vara i behov av psykisk vård
Jag är inte frisk. Jag är så mycket starkare och jag är friskare än jag någonsin varit, men jag är ännu inte frisk. Men som jag var förut var jag riktigt illa därann. Jag sörjde, och jag gjorde det med lidelse och intensitet. Folk blev rädda för mig. För att jag inte betedde mig som etiketten föreskrev. Man ska vara samlad, trevlig och man ska inte gråta annat än i mörkret där ingen kan se. Jag grät, och jag gjorde det öppet. Jag visade min sorg för människorna omkring mig. Inte för att den var något att visa upp, utan för att det var jag just då. Det var det enda jag hade att visa upp, och jag ville inte gömma mig. Jag kände helt enkelt inte för att vara ensam i mörkret. Men folk kunde inte ta det. Folk ville inte se, de såg min sorg som något skamfullt. I den här världen ska man vara kall och stark, och man ska klara allting. Varför är motsatsen till att vara stark att vara svag? Motsatsen till att vara stark borde vara att inte vara stark nog. Att bära på mer än man klarar. Det gör mig inte till en svag person om jag inte orkar. Faktum är att jag tycker att man är stark om man vågar visa att man inte kan bära hela världen själv. Men folk blir rädda. De säger att man är psykiskt sjuk, att man måste läggas in. Tro mig, det finns inga antidepressiva mediciner som hjälper mot hjärtesorg. Man är inte sjuk för att man lider. Lidande är liksom glädje ett tillstånd, precis som regn eller soligt väder. Vissa människor som lider behöver psykisk vård. Andra behöver bara kärlek från sina nära och kära. De behöver bara att omgivningen vågar fråga. Vad behöver du? Om du bryr dig tillräckligt mycket ska du se att din lidande medmänniska har svaret själv. Hn behöver ingen doktor för at ställa sin egen diagnos. Jag behöver inga psykologiska råd. Jag behöver en kram.

Det är viktigare att vi ser lyckliga ut än att vi faktiskt är det
Tänk dig en flicka. Tänk dig att den här flickan har platinablonda lockar, en smal midja, stora bröst och rumpa, fylliga läppar och stora blå ögon. Tänk dig att flickan har en pojkvän med sexig solbränna, sexpack, tattueringar och hela skiten. Tänk dig att hon också har en pappa som ger henne massor med pengar varje månad så hon kan köpa alla märkeskläder hon skulle kunna önska sig. Hon kan gå på alla festerna, och hon kan vara störst bäst och vackrast. Är det här lycka? Är det här vad som är viktigt i livet? Visst, hon är vacker, och alla avundas henne oich hennes pojkvän, eftersom de har allt. Men resten då? Tänk dig att flickan lider av bulemi och måste kräkas flera gånger per dag för att känna sig bra nog. Tänk dig att hennes pojkvän slår henne och utnyttjar henne sexuellt? Tänk dig att hennes pappa aldrig givit henne något annat än pengar. Ingen kärlek. Tror ni att den här flickan är lycklig? Jag tror inte det. Men sådant tänker vi inte på. Vi önskar oss bara det där perfekta utseendet, den perfekta pojkvännen och alla de där pengarna, i tron att det är det som är viktigt i livet. Men kanske... Ja, bara kanske är det så att om man tog bort alla fördomar, alla vanföreställningar och all skit som finns i den här världen så skulle det vara den där lätt överviktiga, finniga och osminkade tjejen med den rullstolsbundna pojkvännen med CP-skada som är lyckligast. För vad spelar det för roll att hon är ful när hennes familj älskar henne för den hon är? Vad spelar det för roll hur hennes pojkvän ser ut när han kan hålla om henne om natten och få henne att känna sig trygg? Det är vårat hjärta som är attraktivt egentligen. Glöm inte det.

Ja, inga riktiga barn då, men ändå. Idag åkte jag och Sofie och hämtade våra råttbebisar, Liam och Navid. Liam är min, och jag vet inte var namnet kommer ifrån. Det bara kom till mig när jag höll honom helt enkelt. Navid är Sofies och han är döpt efter Navid från Navid & Gudarna - världens bästa band. :D De är 5 månader gamla, inte större än möss och helt underbara.

Imorgon ska vi åka till Haninge och titta på när Denneth och Daniel spelar Showdown på Haninge Open. Det ska bli kul, för jag har aldrig sett dem spela. Denneth är borta och spelar hela helgen, och jag måste säga att sängen är väldigt stor och tom utan honom. Förövrigt är Papa Roach riktigt bra. Nu ska jag skriva ett inlägg till - jag ska införa en ny grej här på bloggen nämligen! Ciao.

Jag drömde om dig inatt igen. Vi var på ett hotell. Jag vet inte vad vi gjorde där. Jag delade rum med Christoffer, du bodde med dina föräldrar. Vi träffades av en ren slump. Jag blev så skärrad, ar inte berädd. Kommer aldrig vara berädd. Du sa inte mycket. Inte mycket alls. Du bara höll om mig. Hårt. Länge. Trots att det var en dröm minns jag att jag tänkte att jag ville leva i det ögonblicket i resten av mitt liv. Jag skulle inte behöva några andra ögonblick, inga andra livserfarenheter för att göra mig hel. Jag behövde bara dina armar runt mig. Behöver fortfarande. Du var också osäker, du var nog inte mer redo än jag var. Du har ju byggt upp ditt försvar. Du har ju gått vidare. Jag tror att jag kanske inte riktigt var enligt planerna. Men det gjorde ingenting. Just då brydde jag mig inte om att du gått vidare. Att du älskar någon annan. Just då brydde jag mig bara om att du saknat mig. Att du ville hålla om mig på det sättet. Att du fortfarande ville vara nära. Efter allt som hänt. Efter allt som inte hänt de senaste 4 månaderna. Just precis. 4 månader exakt igår. Kanske var det därför jag drömde om dig. Jag drömmer alltid om dig när vi har månadsdag isär. Det plus några gånger till per månad är en euforisk smärta jag måste stå ut med. Jag vet inte om jag skulle välja bort det om jag kunnat. Det förstör hela min dag, fyller den med saknad. Men också njutning. Minns du vad jag sa till dig för så längesen? Jag sa att drömmarna om dig var som en gåva av ömmhet från dig. Som du gav mig, fast omedvetet. Jag vet inte om du läser det här. Förmodligen inte. Men hur det än är med den saken så vill jag tacka dig. Jag vet inte för vad. För att du finns. Du är ingen ängel. Du har behandlat mig illa, precis som jag har behandlat dig illa utan att avse det. Nej, du är ingen ängel, men jag älskar dig ändå. Och om du någon gång skulle behöva trygghet, om du någon gång skulle behöva all den här kärleken... Då finns jag här. Jag har inget hopp. Att hoppas är att förneka verkligheten. Men jag finns, och kommer alltid att göra det. Jag vill också grattulera dig för 4 månader i frihet. 4 månader utan mig. Jag vet att du kommer träffa någon som kan ge dig precis vad du behöver, även om det gör så ont att det inte är jag. Du ska eta att jag också kommer att klara mig fint. Det är något vackert i att inte längre behöva dig för att andas, men ändå vilja ha dig här. Inte för att jag blir ensam utan dig. Det blir jag inte. Utan för att du skulle göra mig lycklig. Det kommer aldrig bli så, men tanken är fin. Du kommer att finnas i mina tankar mer än vanligt idag. Som en baksmälla från gårdagens saknad. Ännu lite smärtsammare, ännu lite svårare att leva med. Men jag kommer att klara det. För jag är så mycket starkare. Inte för att du inte finns i mitt liv, utan för att jag nu kan lea som jag vill leva. Jag kan välja vilka människor jag vill ha i mitt liv, jag kan säga ifrån till vem som helst. Jag är inte längre låst i en situation som jag inte kan påverka. Det enda jag inte kan göra något åt är at du inte finns här hos mig. Jag skulle kunna ringa dig och be dig att ta mig tillbaka. Tro mig, tanken har slagit mig tusentals gånger. Det finns tillfällen då jag endast avstått för att mina vänner har sagt åt mig att låta bli eller hållit fast mig. Vet du varför jag avstår? För att jag inte vill göra dig illa. För att jag älskar dig. Jag vill skrika det ut till världen ibland. Det gör jag också. Tro inte för en sekund att inte alla här vet precis hur mycket jag älskar dig. Tro inte för en sekund att du inte längre är den viktigaste människan i mitt liv. Glöm aldrig att du alltid kommer vara nr 1 för någon. För mig, och snart också för någon annan. Glöm aldrig att du är värdefull. Glöm aldrig att människor som inte uppskattar dig inte ska ha någon plats i ditt liv. Glöm aldrig att din familj är underbar och att de älskar dig. Glöm aldrig att du kan komma så långt du vill bara du kämpar tillräckligt. Glöm aldrig att jag älskar dig.

Yours always
The One In Blue

Can we pretend that airplanes in the nightsky are like shooting stars? I could really use a wish right now.

Härlig dag idag. I skolan var vi på besök på Kickis (våran får-lärares) get-gård där hon producerar getmjölk och ost. Den osten var fantastisk. Sedan hade jag trevlig lunch med Sarah, Liz och Felicia innan jag drog till Hökis där Sofie befann sig. Denneth är i Eskilstuna. Ett par timmar senare joinade Sandra, och jag fick för mig att jag ville klippa mig. Vi kollade upp olika ställen på nätet och bestämde oss sedan för att åka till ett ställe i Haninge som klippte hyfsat billigt. Jag och Sofie klippte oss, och sedan bestämde vi oss för en shoppingrunda när vi ändå var i Haninge Centrum. Vi drog också till Ica Maxi en sväng, för där är det väldigt trevligt. Tror inte vi var hemma före halv nio och det var en trevlig kväll.

Jag sover i Hökis inatt - ensam i Denneths stora säng. Den känns för stor när man är ensam i den. Sen imorgon förmiddag ska jag ta tunnelbanan till Stockholm C, Pendeln till Väsby och sedan Upptåget till Uppsala där jag ska träffa Robin. Ska vara där till söndag, och vi ska kanske grilla med hans familj om vädret blir bra. Ser verkligen fram emot att åka dit!

PS. Dagens kärleksförklaring;
Hannah: Man kan se himlen härifrån.
Sandra: Du kan vara himlen!
Älskar min lilla galning.<3