Jag drömde om dig inatt igen. Vi var på ett hotell. Jag vet inte vad vi gjorde där. Jag delade rum med Christoffer, du bodde med dina föräldrar. Vi träffades av en ren slump. Jag blev så skärrad, ar inte berädd. Kommer aldrig vara berädd. Du sa inte mycket. Inte mycket alls. Du bara höll om mig. Hårt. Länge. Trots att det var en dröm minns jag att jag tänkte att jag ville leva i det ögonblicket i resten av mitt liv. Jag skulle inte behöva några andra ögonblick, inga andra livserfarenheter för att göra mig hel. Jag behövde bara dina armar runt mig. Behöver fortfarande. Du var också osäker, du var nog inte mer redo än jag var. Du har ju byggt upp ditt försvar. Du har ju gått vidare. Jag tror att jag kanske inte riktigt var enligt planerna. Men det gjorde ingenting. Just då brydde jag mig inte om att du gått vidare. Att du älskar någon annan. Just då brydde jag mig bara om att du saknat mig. Att du ville hålla om mig på det sättet. Att du fortfarande ville vara nära. Efter allt som hänt. Efter allt som inte hänt de senaste 4 månaderna. Just precis. 4 månader exakt igår. Kanske var det därför jag drömde om dig. Jag drömmer alltid om dig när vi har månadsdag isär. Det plus några gånger till per månad är en euforisk smärta jag måste stå ut med. Jag vet inte om jag skulle välja bort det om jag kunnat. Det förstör hela min dag, fyller den med saknad. Men också njutning. Minns du vad jag sa till dig för så längesen? Jag sa att drömmarna om dig var som en gåva av ömmhet från dig. Som du gav mig, fast omedvetet. Jag vet inte om du läser det här. Förmodligen inte. Men hur det än är med den saken så vill jag tacka dig. Jag vet inte för vad. För att du finns. Du är ingen ängel. Du har behandlat mig illa, precis som jag har behandlat dig illa utan att avse det. Nej, du är ingen ängel, men jag älskar dig ändå. Och om du någon gång skulle behöva trygghet, om du någon gång skulle behöva all den här kärleken... Då finns jag här. Jag har inget hopp. Att hoppas är att förneka verkligheten. Men jag finns, och kommer alltid att göra det. Jag vill också grattulera dig för 4 månader i frihet. 4 månader utan mig. Jag vet att du kommer träffa någon som kan ge dig precis vad du behöver, även om det gör så ont att det inte är jag. Du ska eta att jag också kommer att klara mig fint. Det är något vackert i att inte längre behöva dig för att andas, men ändå vilja ha dig här. Inte för att jag blir ensam utan dig. Det blir jag inte. Utan för att du skulle göra mig lycklig. Det kommer aldrig bli så, men tanken är fin. Du kommer att finnas i mina tankar mer än vanligt idag. Som en baksmälla från gårdagens saknad. Ännu lite smärtsammare, ännu lite svårare att leva med. Men jag kommer att klara det. För jag är så mycket starkare. Inte för att du inte finns i mitt liv, utan för att jag nu kan lea som jag vill leva. Jag kan välja vilka människor jag vill ha i mitt liv, jag kan säga ifrån till vem som helst. Jag är inte längre låst i en situation som jag inte kan påverka. Det enda jag inte kan göra något åt är at du inte finns här hos mig. Jag skulle kunna ringa dig och be dig att ta mig tillbaka. Tro mig, tanken har slagit mig tusentals gånger. Det finns tillfällen då jag endast avstått för att mina vänner har sagt åt mig att låta bli eller hållit fast mig. Vet du varför jag avstår? För att jag inte vill göra dig illa. För att jag älskar dig. Jag vill skrika det ut till världen ibland. Det gör jag också. Tro inte för en sekund att inte alla här vet precis hur mycket jag älskar dig. Tro inte för en sekund att du inte längre är den viktigaste människan i mitt liv. Glöm aldrig att du alltid kommer vara nr 1 för någon. För mig, och snart också för någon annan. Glöm aldrig att du är värdefull. Glöm aldrig att människor som inte uppskattar dig inte ska ha någon plats i ditt liv. Glöm aldrig att din familj är underbar och att de älskar dig. Glöm aldrig att du kan komma så långt du vill bara du kämpar tillräckligt. Glöm aldrig att jag älskar dig.

Yours always
The One In Blue