Jag kan ha nämnt det förut, men jag har kommit fram till att alla i min omgivning har väldigt starka känslor för mig. Antingen tycker de väldigt mycket om mig, eller så hatar de mig med en förvånande passion. Jag gillar det. Faktiskt. Det innebär att jag givit intryck. Förut tyckte jag att det var fruktansvärt såfort någon tyckte illa om mig. Jag ville (behövde snarare) att alla skulle älska mig, och när de inte gjorde det kände jag mig dålig. Det är först nyligen jag har insett att deras "hat" bevisar motsatsen. Hde jag varit dålig hade de inte lagt energin på att hata. De hade undvikit mig. Istället kan jag sitta och le överlägset medan de letar fel. Jag skulle inte kunna ta dem på allvar även om jag velat. Deras argument är så tragiska att jag nästan tycker synd om dem ibland. Och varför lägger jag energi  på så tragiska påhopp då? Jo, för att jag inte alls har något emot dem. Visst blir jag irriterad. Till en början. På det sätt man blir irriterad på ett barn som försöker retas. "Jag har godis, det har inte du! Haha!" Man vill bara ta godiset och köra upp det i näsan på dem. Inte för vad de säger, utan för att de faktiskt tror att jag ska bry mig. Men sedan blir det ändå värt det, eftersom det är så hejdlöst underhållande att luta sig tillbaka och se vad de kommer säga härnäst. Se hur mycket de är villiga att skämma ut sig själva. Tror aldrig jag har varit med om en sådan här konversation när jag inte fått sista ordet, och detta tan att ens försöka speciellt mycket. Man märker när de börjar få slut på sina såkallade argument också, för då börjar de alltid, utan något som helst undantag, med personliga påhopp istället. De säger saker som inte har något som helst med saken att göra. T.ex "Du är ful." Det här är så genombarnsligt att man knappt vet vad man ska svara. Jag begränsas här något av att jag automatisk tar för givet att de har en otroligt låg IQ, och därför måste formulera mig mycket enkelt. Då blir det svårt. Men det är nog den enda svårigheten också. Det jag vill komma till med det här blogginlägget är att jag faktiskt gillar att vara hatad. Usch vad tråkigt det hade varit om alla tyckte om en. Jag är tillräckligt älskad av de jag älskar, och kan därför unna mig att njuta av underhållning. Vilken tur att jag går i en sån bitchklass! :D