I förmiddags vaknade jag, fast besluten om att jag inte ska ha tråkigt idag. Jag anade inte hur fullkomoligt otråkigt jag skulle ha det, men dit kommer vi sen. Jag tar det från början.

 

När vi ätit frukost begav vi oss på Sofies initiativ iväg med pendeltåget från Farsta Strand till Nynäshamn. Jag har i princip bara varit i hamnen och inte i Centrum (med undantaget när jag var där med Ronja och hennes föräldrar) och Sofie har aldrig satt sin fot i Nynäs, så det blev spännande. Efter att ha åkt tåg hysteriskt länge genom de mest öde landskap man kan tänka sig var vi framme, och vi gick på upptäcktsfärd genom Centrum. Vi stannade på Lindex, och som den klänningsfanatiker jag är hittade jag en underbar klänning som jag egentligen inte hade råt med men köpte ändå. Hoppsan. xD Sedan ringde Denneth och vi pratade med honom en stund medan vi fortsatte utforska, och sedan begav vi oss tillbaka. I hissen upp till våning 3 (vi bor där. Eller, Denneth bor där) var vi allt för många. Förutom jag, Lita och Sofie så var det ytterligare en tjej och två killar. Dessa skulle upp till 2an och köpa en crosstrainer, och de brukade alltså inte hålla till på Linvägen. Vi kände dem med andra ord inte alls. Mellan plan 1 och 2 gav hissen upp fullkomligt och tvärdog. I ungefär 40 minuter fick vi sitta där, och under den tiden hann jag gå från fylld av spänning inför "fritigandet" till aningen irriterad till uttråkad bortom alla gränser. Men det var rätt roligt emellanåt att lära känna de andra. Man hade liksom inte så mycket val därinne. Men Brolund och Per hörde när vi alarmerade och tillkallade hissjouren, i form av en mycket trevlig gubbe som låste upp dörren till plan 1. Eftersom vi stod mellan båda planen var vi inte i höjd med golvet, men vi fick hoppa ner och det var inte allt för dramatiskt. Men det hela var verkligen ett äventyr. Nu sitter jag här och bloggar medan Sofie steker köttbullar och kokar makaroner. Vi ska äta och sedan ska vi titta på Twilight av alla filmer.

 

Jag vill ta upp en sak till. Eller en fundering snarare. Varför uppbringar vissa saker så mycket saknad? Helt random saker som egentligen inte borde uppbringa någon känsla överhuvudtaget. En facebookuppdatering som egentligen inte handlar om något särskilt. Iallafall inget som borde frambringa saknad. Och så sitter man där med knutnäven prässad mot hjärtat och känner sig inte så lite patetisk. Visst har man associerat till något, men det är långsökt och inte alls lika konkret som det rimligtvis borde vara med tanke på vad det medför. Visst gör de konkreta sakerna också ont, men det är iallafall logiskt. Förövrigt är det inte mycket som gör såhär ont längre. Jag vet inte vad det beror på, vet inte var det kommer ifrån, men snälla, kom och vila hos mig.