Vad är det för äcklig värld vi lever i egentligen? Jag känner att jag har gått vilse i den. Det får jag aldrig höra om. Folk som inte vet hur man ska leva i den här komplicerade världen. De enda som inte klarar av det är de såkallade psykfallen. Jag undrar hur många av dem som verkligen är sjuka i huvudet, och hur många som bara ser världen för vad den är. Jag känner mig otrygg. Fruktansvärt otrygg. För människorna här gömmer sig bakom en vägg av attiyd, fördomar och rädsla för att vara annorlunda. Jag tänker inte spela det spelet. Jag vet inte om det beror på att jag inte kan, eller på att jag inte vill. Men jag tänker inte göra det. Ändå gör jag det. Helatiden. Varje dag. Omedvetet. Jag dömmer människor. Jag begränsar mig själv, hindrar mig själv från att bli lycklig. Sätter meningslösa begränsningar. Jag tänker sluta vara så luddig nu och lägga fram åtminstone 2 konkreta exempel på varför den här världen är sjuk.

Att lida är att vara i behov av psykisk vård
Jag är inte frisk. Jag är så mycket starkare och jag är friskare än jag någonsin varit, men jag är ännu inte frisk. Men som jag var förut var jag riktigt illa därann. Jag sörjde, och jag gjorde det med lidelse och intensitet. Folk blev rädda för mig. För att jag inte betedde mig som etiketten föreskrev. Man ska vara samlad, trevlig och man ska inte gråta annat än i mörkret där ingen kan se. Jag grät, och jag gjorde det öppet. Jag visade min sorg för människorna omkring mig. Inte för att den var något att visa upp, utan för att det var jag just då. Det var det enda jag hade att visa upp, och jag ville inte gömma mig. Jag kände helt enkelt inte för att vara ensam i mörkret. Men folk kunde inte ta det. Folk ville inte se, de såg min sorg som något skamfullt. I den här världen ska man vara kall och stark, och man ska klara allting. Varför är motsatsen till att vara stark att vara svag? Motsatsen till att vara stark borde vara att inte vara stark nog. Att bära på mer än man klarar. Det gör mig inte till en svag person om jag inte orkar. Faktum är att jag tycker att man är stark om man vågar visa att man inte kan bära hela världen själv. Men folk blir rädda. De säger att man är psykiskt sjuk, att man måste läggas in. Tro mig, det finns inga antidepressiva mediciner som hjälper mot hjärtesorg. Man är inte sjuk för att man lider. Lidande är liksom glädje ett tillstånd, precis som regn eller soligt väder. Vissa människor som lider behöver psykisk vård. Andra behöver bara kärlek från sina nära och kära. De behöver bara att omgivningen vågar fråga. Vad behöver du? Om du bryr dig tillräckligt mycket ska du se att din lidande medmänniska har svaret själv. Hn behöver ingen doktor för at ställa sin egen diagnos. Jag behöver inga psykologiska råd. Jag behöver en kram.

Det är viktigare att vi ser lyckliga ut än att vi faktiskt är det
Tänk dig en flicka. Tänk dig att den här flickan har platinablonda lockar, en smal midja, stora bröst och rumpa, fylliga läppar och stora blå ögon. Tänk dig att flickan har en pojkvän med sexig solbränna, sexpack, tattueringar och hela skiten. Tänk dig att hon också har en pappa som ger henne massor med pengar varje månad så hon kan köpa alla märkeskläder hon skulle kunna önska sig. Hon kan gå på alla festerna, och hon kan vara störst bäst och vackrast. Är det här lycka? Är det här vad som är viktigt i livet? Visst, hon är vacker, och alla avundas henne oich hennes pojkvän, eftersom de har allt. Men resten då? Tänk dig att flickan lider av bulemi och måste kräkas flera gånger per dag för att känna sig bra nog. Tänk dig att hennes pojkvän slår henne och utnyttjar henne sexuellt? Tänk dig att hennes pappa aldrig givit henne något annat än pengar. Ingen kärlek. Tror ni att den här flickan är lycklig? Jag tror inte det. Men sådant tänker vi inte på. Vi önskar oss bara det där perfekta utseendet, den perfekta pojkvännen och alla de där pengarna, i tron att det är det som är viktigt i livet. Men kanske... Ja, bara kanske är det så att om man tog bort alla fördomar, alla vanföreställningar och all skit som finns i den här världen så skulle det vara den där lätt överviktiga, finniga och osminkade tjejen med den rullstolsbundna pojkvännen med CP-skada som är lyckligast. För vad spelar det för roll att hon är ful när hennes familj älskar henne för den hon är? Vad spelar det för roll hur hennes pojkvän ser ut när han kan hålla om henne om natten och få henne att känna sig trygg? Det är vårat hjärta som är attraktivt egentligen. Glöm inte det.