Sitter i min lägenhet och lyssnar på Lullaby med Nickelback. Mina fötter är kalla, men annars är allt riktigt bra. Det känns riktigt ovant att vara ensam, trots att jag bara varit det i en och en halv timme. Kommer kännas rätt konstigt att sova själv, men det går nog bra. Om det inte blir alltför kallt imorgon ska jag gå ner och bada med hundarna. Kanske kommer Sofie med sitt flyttlass också. Eller kanske på tisdag. Lullaby ersattes just av Hush med Automatic Loveletter. Snacka om att förändra stämningen. Försöker komma fram till om den förändrades till det sämre. Det gör ont, men inte på fel sätt. Jag får nästan känslan av att du tänker på mig. Det känns bra. När jag lyfter blicken från min dator ser jag bilden från mina föräldrars bröllopp som står i fönstret. Ibland känns det som att de också tänker på mig. Jag och min syster är också med på bilden. Vi ser alla ganska glada ut. Vi ser ut som vilken familj som helst egentligen. Ibland anklagar jag mig själv för att det inte är dem jag saknar mest. Det borde det vara. Jag undrar vad det är för fel på mig. Eller världen. Eller vad det nu är fel på. Är fortfarande inte ledsen, inte nere. Bara lite vemodig, på ett ganska fint sätt. När jag tänker tillbaka på de senaste månaderna känns allt som en dröm. Allt har förändrats så mycket sen den där söndagsnatten när allt rasade. Jag kan inte säga att det förändrats till det sämre, bortsett från att du inte längre är hos mig. Jag har blivit en annan människa med andra värderingar, och jag har blivit starkare. Jag kommer ihåg en av de värsta nätterna efter att du lämnat mig. Jag kommer ihåg att jag låg i duschen (den var avstängd och jag har ingen aning om varför jag befann mig där) och grät tills jag kräktes och inte kunde andas överhuvudtaget. När jag tänker på det inser jag hur långt jag har kommit. Det slår mig också hur ensam jag faktiskt var just då. Jag hade vackraste Felicia, och hon har varit underbar. Men hon kunde inte vara hos mig 24/7. Mycket av det där var jag tvungen att ta mig igenom ensam på mitt rum. Och här sitter jag idag, i min helt egna lägenhet (en tvåa med egen uteplats) med två underbara hundar och känner mig lite bekymmrad för att jag ska få vara ensam en natt. På sin höjd två. Jag kan inte säga annat än att mina bekymmer reducerats en aning. Jag kommer ihåg när jag bodde hos min pappa, och han nästan aldrig var hemma. Jag sa till mig själv och alla andra att jag tyckte om det, att jag tyckte det var skönt att vara ensam. Skönt att vara ensam med dig kanske, men annars trivdes jag inte alls med ensamheten och det inser jag först nu. Jag är inte menad att vara ensam. Och det behöver jag nästan aldrig vara heller, trots att jag lever på socialen. Jag har vänner som värdesätter mig och som kommer sakna mig inatt precis lika mycket som jag kommer sakna dem. Jag vet inte om Gud finns, me ntack iallafall. Tack till någon. Vem som helst.