Egentligen ville jag skriva ett mail till någon. Någon jag inte får maila till. Men jag lät bli. Av just nämnda anledning. Men jag måste skriva det. Funderade på att skriva det i ett word-dokument eller något. Men jag vill skriva det här. Saken är den att jag längtar hem. Det gör jag alltid när detä r svårt. Inte hem som de flesta skulle definiera det. Kanske för att jag inte har något sådant hem, kanske för att jag inte är som de flesta andra. Faktum är att de flesta andra inte är som de flesta andra. Hur som helst så vill jag inte hem som i hem till där jag bor, eller hem till där jag växte upp. Jag vill hem till där jag började leva. Hem till Hemmah. Kanske för att jag var så trygg där. Så trasig, men ändå så trygg. Nu är jag inte alls trasig på samma sätt längre, och det får mig bara att längta ännu mer. För jag vet hur det skulle kunnat vara. Om inte saker var som de nu faktiskt är. Det är konstigt hur något som är så fel för en person kan vara så rätt för en annan. Det är konstigt vad längtan kan göra med en människa. Vad den kan förändra. Men vill ni veta något fantastiskt? Jag har blivit en bättre människa. Jag har lärt mig att bära mina egna bekymmer. Att bära mig själv. Jag har lärt mig att vårda och ta hand om relationer till andra människor. Jag har lärt mig att älska och värdesätta många saker och personer i livet. Men det finns en sak jag inte tycks kunna lära mig. Att släppa in människor som jag släppte in dig. Jag vet inte, jag kanske släppta in dig för mycket. Kanske är det såhär det ska vara. Men därinne nånstans finns det ett rum som förblir obebott. Som förblir ditt. Då spelar det egentligen ingen roll att du inte vill ha det, att du inte ens läser det här. Det enda som spelar roll är att det rummet alltid kommer vara ditt. Det enda som betyder något här är att jag finns. Om du någonsin skulle vilja ha med mig att göra, så finns det där. Det spelar ingen roll hur lång tid som paserar eller vad klockan är på dygnet. Den finns. Du skulle aldrig ta den, men vetskapen hjälper mig av någon anledning. För jag vet att du vet det, trots att du inte läser det här. Du vet att det finns någon som vill hjälpa dig. Som finns där. Alltid. Någon som skulle göra vad som helst för att få se dig le. Du vet om det, och du vet att det är dyrbart. Att inte många människor har samma tur. Det här beror inte på att jag är förälskad i dig. Det kommer att gå över, och det vet jag också. Det här är att jag faktiskt bryr mig om dig. Det kommer inte att gå över. Det är därför jag kan lova att jag alltid kommer finnas här, trots att jag blivit väldigt försiktig med ordet "alltid" på sistone. För att sammanfatta det hela och vara lite poetisk på samma gång kan man säga att jag behöver dig, men jag älskar dig mer än jag behöver dig. Jag skulle kunna ringa dig nu. Jag behöver ringa dig nu. Jag låter bli. För jag är stark, och jag älskar dig. Jag är stolt över mig själv, oxh jag kommer att klara det här.