Tänk om man kunde välja ett minne och sen gå tillbaka till det, stanna tiden och sedan leva i det minnet för resten av sitt liv. Jag lovar att jag inte hade blivit uttråkad, inte om jag valde rätt minne. Mitt liv har varit alldels för rätt för det. Det finns en punkt i allt där det går från att vara tråkig perfektion och övergår till att bara vara rätt, och det skulle jag inte kunna tröttna på om jag så levde 70 år i samma sekund. Jag tror faktiskt jag vet vilket minne jag skulle ha valt. Vill inte berätta om det, det hade förstört och det är ändå alldeles för privat för att skrivas om till nån. Men det är otroligt enkelt, inget speciellt egentligen. Inte på något sätt. Men för mig är det rätt.

Mår förjävligt som ni kanske märker. Har gjort det hela dagen. Menar psykiskt nu, även om jag har mått förjävligt fysiskt också. Min mage har känts väldigt orolig och jag har dessutom haft feberliknande symptom igen. Konstig kombination måste jag säga. Åkte iallafall tillbaka till skolan idag och imorgon drar det igång igen efter lovet. Och vet ni? Idag hade jag kommit hem från Skåne efter en veckas vistelse där om inte saker blivit som de blev. Jag skulle vara deppig för att det var över. Tänk vad små problem jag hade då. Jag visste ju att jag alltid skulle få komma tillbaka. Till och med sista gången visste jag det, även om det faktiskt inte blev så. Tänk vad annorlunda saker hade blivit om de inte hade blivit som de blev. Förmdligen hade jag fortfarande bott hos min pappa, inte behövt någon kontakt med Socialtjänsten, inte behövt oroa mig för min eknomi, inte behövt oroa mig för om jag skulle få gå kvar på skolan eller inte, och inte varit ensam. Tänk hur mycket en endah ändelse kan förändra. Tänker gå och lägga mig nu iallafall. Tänka på smärtsamma saker och förhoppningsvis somna hyfsat fort så jag slipper känna mer än vad som är absolut nödvändigt. Mycket har då sagts om livet, men jag hade ingen aning om att man ibland tvingas leva med något som är såhär fel.