Lyssnar på Andas med Martin Stenmarck. Jag kommer iåg första gången jag hörde den låten. Jag tänkte på oss direkt. På hur svårt det kan vara, men på att det ändå inte förndrar något eftersom det alltid skavara vi. Av den enkla anledningen att det är meningen. Det känns fortfarande så. Som att det är meningen. Det är ärför det här känns så fel. Du ska bry dig. Du ska ta mig i din famn när jag gråter, inte vända dig bort och "stänga av." Du ska inte säga "bra" och lägga ner när jag säger att du inte behövr prata med mig om du inte vill. Du ska vilja vara nära mig, vet du det? Och samtidigt förstår jag ju. Samtidigt an jag inte göra annat än accepera, för vem skulle vilja vara med en soån som jag? Det är slitna och överanvända ord, men i mitt fall är de sanna. Jag kan inte freställa mig att vi faktiskt var tillsammans, och samtidigt kan jag inte accepteraa tt vi nte är det. Och jag förstår inte. Det går emot allting jag trodde på. Prcis allt. Man slutar inte bara bry sig. Man väder sig inte bort medan den man en gång älskade ligger på golvet och lider. Men vad gör man då? Inte fan vet jag. Man bryr sig. Försöker trösta. Eller jag vet inte. Det är nog mest det att kärlek inte är någon kemisk reaktion för mig. En kemisk reaktion som händer helt slumpmässigt för att sedan frsvinna och lämna spillrorna som en gång var den man älskade i likgiltighet. Jag vill inte ha med dig att göra längre. Nej, för mig är det att faktist värdesäta en person.Det slutar man inte med, inte om inte personen visar sig vara en dålig människa. Jag käner mig så ensam. Är tött på alla vardagliga konversationer med alla omkring "Hur är det med dig?" "Bara bra. Själv?" Det är bara på låtsas. Någon slags rutin som ara finns där för att man inte ska självdö av tristess. Det är bara du som är på riktigt. Och du vill inte ha mig längre. Du lever hellre utan mig än med mig. Och alla säger at det jag går igenom är normalt, att alla går ienom samma sak. Men varför syns det inte då? Varför visste jag inte att livet gjorde såhär ont? Varför har ingen varnat mig? Varför uppmuntras tillit när det ändå inte finns någn som det faktiskt går att lita på? Människor finns där tils de tröttnar. Detta gäller alla. Från älskade till familj, släkt och vänner. Jag kanske är känslig, men jag är också stark. Jag överlever att min pappa nte vill ha mig. Det gör förjävlligt ont, men jag överlever. Men när ens liv förkastar en, kastar bort en... vad fan gör man då?