Du förstår inte, det är ganska självklart. Jag har vetat det sen första gången jag träffade dig för 5 år sedan, även om jag inte kommer ihåg det nu. Du försöker hjälpa mig, ge mig råd, förstå. Vi sitter i korridoren utanför min dörr, för jag släpper inte in någon när jag inte har städat. Vi spelar musik i bakgrunden för att inte världen ska vara så tyst under de ögonblick vi hejdar oss i konversationen för att hämta andan. Det är så mycket här i världen som du inte vet, vet du det? Nej, det är klart att du inte gör. Det gör mig glad på sätt och vis. Att det fortfarande finns oskuld i den här världen. Om än oskuld befläckad av ovetande.
"Har du några fler frågor?" Frågar jag, och försöker låta bli att låta överlägsen.
"Ja, en till" svarar du och ser intresserat på mig. Jag ler.
"Bring it on."
"Varför älskar du henne fortfarande? Du vet ju att du aldrig kommer få henne tillbaka."
Jag tänker efter en sekund och ler sedan lite bistert.
"Varför andas du fortfarande? Du vet ju att du kommer dö en dag iallafall."