Det är inte lätt ska jag säga er. Man måste stå upp för sig själv när man är svag, säga ifrån. Det måste ju alla göra iförsig, men det är ju just det som är svaghet. Att man är svag. Med andra ord inte kan, eller har väldigt svårt för något eller allt. Förut trodde jag att all svaghet måste bekämpas och tryckas undan. Att man inte kan bli en bra människa förrän man lärt sig att helt skita i sin svaghet. Jag hade fel, och jag kan bara tacka Gud för att jag har vänner som är så klarsynta att det nästan är läskigt. Känslighet/svaghet är inte en defekt i en person. Det är ett personlighetsdrag. Om jag är känslig nu kommer jag alltid att vara det, och det är något jag måste stå för. Om inte människor omkring ser min känslighet som en tillgång hör de inte hemma i mitt liv. Det är dock en såndär sak man vet intellektuellt, men som inte hjälper speciellt mycket i praktiken, eftersom man inte vet det. Inte egentligen. Däremot måste man intala sig själv att stå på sig när folk reagerar negativt på ens svaghet. Visst kan man säga ifrån när man tycker att någon överreagerar, men att bli arg är det värsta (och elakaste) man kan göra. För vem är du att avgöra vad som är viktigt? Vad som är värt att reagera på? Vem är du att dömma ut andras känslor och stämpla dem som "överreaktion"? Ska man inte kunna ha en vanlig konversation då? Jo, det är det som är poängen. En vanlig konversation är en konversation med ömsesidig respekt för vad den andra säger, tycker, tänker och känner. Om du tycker att ngåon överreagerar, säg det, men på ett respektfullt sätt. Annars kommer du inte få något respektfullt svar, om du får något alls. Att bli arg är naturligt och vi behöva alla bli det, men blir man arg på en person ska det vara för att den personen medvetet har gjort något elakt eller egoistiskt. Sen är ingen av oss någon Jesus, och vi är alla orättvisa. Till och med jag. Speciellt jag. Men då tar man inte ut det på någon annan, och gör man det ber man om ursäkt efteråt.

Vad beror "överreaktion" på då? Jag tror att det alltid beror på bristande tillit. Man känner sig inte respekterad av den andra personen, eller man känner sig helt enkelt inte trygg med att bli tagen på allvar. Alla har vi ett självförsvar, om än varierande i styrka och karraktär. Själv har jag två metoder att försvara mig när jag känner mig orättvist behandlad. Det ena är deffensiv flykt, det andra är offensiv reaktion. Själv tycker jag att den sista är bättre. Speciellt som det inte har något med agressivitet eller grälsjuka att göra. Det är ett ifrågasättande, som de flesta ser som en vilja att lösa en komflikt. Blir man då arg på mig stänger jag istället in mig och det blir till en deffensiv attack. Det är då jag också blir arg, och kan säga saker jag inte menar. Alternativet till det är att jag flyr från situationen för att stillsamt och i ensamhet sitta och koka i några timmar, uppfylld av harm och irritation för att sedan söka kontakt, vilket jag egentligen inte borde göra. Detta händer bara med en person, eftersom det bara är den personen som helt verkar sakna intresse av att lösa komflikten genom att försöka förstå, försöka kompromissa. Det är nog därför det aldrig reds upp. Bli inte arg. Försök förstå, och bli sedan arg om jag gjort något taskigt mot dig. Nu har jag skrivit av mig lite här. Ingen fattar förmodligen, men det är nte det viktiga. Jag behövde bara få ur mig det.