Jag sitter uppe inatt som så många andra nätter. Tror att min insomni är påväg tillbaka. Försökte använda lugnande tabletter (atarax) för att somna i tid igår och sedan gå upp i tid idag. Jag somnade visserligen i tid, men kom jag upp tidigare för det? Nej. Lita rör sig oroligt vid mina fötter, som om hon känner av min sinnesstämning. Annars är lägenheten tyst. Sofie la sig för väldigt många timmar sedan. Först trodde jag att jag bara vänt på dygnet, men jag sover inte bättre när jag inte sovit alls. Jag tror att det är det här som får mig att må så dåligt nuförtiden. Först är jag vaken på natten och på natten blir jag sentimental, och då tänker jag på saker som gör ont. Sådanna behöver jag ju inte precis leta efter. Sedan sover jag hela dagen, och det gör mig deprimerad. Hela min sömncykel är i obalans eom jag varvar sömnbrist med för mycket sömn och jag har ingenstans att göra av känslorna. Senast jag hade de här besvären blev jag också väldigt sentimental, men då hade jag någonstans att göra av det. Jag skrev mail. Det kan jag inte göra längre. Det går liksom inte, eftersom jag inte får. Istället skriver jag blogginlägg, och det är inte alls lika bra. Jag kan inte skriva allt jag vill skriva här. Ändå lämnar jag ut mig alldeles för mycket, och det vet jag om. Men jag kan inte riktigt bry mig känner jag. Jag föredrar helt klart den förra insomia-perioden. Den inspirerande Owl City-känslan. Den var glad, även när den var saknad. Den här är mer desperation. Lugn desperation, men ändå desperation. Vad är det med nätter som gör att de inbjuder till känslor på ett sätt dagar inte gör? Vad är skillnaden egentligen, förutom att det är mörkt och kallt och alla sover? Jag önskar att jag var som andra människor som kan lägga sig i sängen och bara somna innom en halvtimme. Det gör jag aldrig. Inte en normal natt iallafall. Är jag utmattad, visst. Annars, nej. Kan vara glad om jag somnar innom en timme. Och då anser jag mig ändå vara i en bra (normal) period. Nuförtiden kan jag inte sova alls. Sover jag drömmer jag mardrömmar och vaknar, och sen kan jag inte sova längre. Om det inte råkar vara dag. Varför sover jag så jävla bra på dagarna? Funderar på att börja köra varannan-natt-metoden igen. Den funkade när det var som värst. Alltså dygna varannat dygn och sedan sova på utmattningen och börja om igen. Men det är lite tidigt än. Det har inte varit såhär länge alls, även om det känns så. Jag får väl vänta ut det och sådär och herregud vad jag saknar dig. Jag ska gå nu tror jag. Det är nog bäst så...