Hurting-reason of the day: Jag kan inte trösta henne
Detta är sjukt jobbigt. När jag ser på Facebook att hon har haft en dålig dag, till exempel. Först och främst kan jag inte veta om hon faktiskt mår skit eller om hon bara har haft insane känslor, vilket inte är så ovanligt. Men även om jag utgår från att hon mår skit så kan jag inte veta av vad. Även om jag visste vad så skulle jag inte kunna trösta henne. För jag får inte. Hon vill inte ha min törst. Hon vill inte att jag frågar vad som är fel, hon vill inte att jag hushar henne. Och även om jag fick det skulle det bara göra saker och ting värre. Hur tröstar man någon man älskar utan att ösa kärlek över dem? Kärlek de faktiskt inte uppskattar. Jag tror jag ska bli alkis eller drogmissbrukare eller åt. Det verkar hjälpa för alla i låtarna. Utom The Script-grabben i låten Nothing då. Han skriker hennes namn över hela stan. Det skulle jag dock tycka om. Fast, det hade givit sådanna där fina konsekvenser igen. Man får inte vara dramatisk i Sverige. Det är mycket intressant. Alla blir rädda och skickar in mig på psyket. Det är nog inte bara det självdestruktiva faktiskt. De är bara rädd för den mängd av känslor jag har. Jag har ju själv inte sett något liknande. Det är väldigt intressant faktiskt. Var fick jag det ifrån liksom? Allt jag vet är att jag inte är psykiskt sjuk. Inte heller behöver jag någon beteendeterapi. Min känslighet är en tillgång, för säg vad ni vill men jag gillar sättet jag blir glad på. Däremot behöver jag psykiatrisk hjälp med mitt självdestruktiva beteende, samt dela upp min livsglädje på ett antal olika personer/andra saker i livet, och..jag vill trösta! Jag får försöka ta in att jag är oönskad helt enkelt. Vi får tacka gudarna för att jag bryr mig så mycket om hur hon mår, för annars hade jag tvingat mig på henne. Men å andra sidan, hade jag inte brytt mig om att jag bara gör henne illa så hade jag nog inte älskat henne, och då hade där inte funnits nåt problem. Då hade det bara varit konstigt att tvinga mig på henne. Men vissa säger ju "love is selfish." Det är bara skit. Med tanke på hur desperat jag faktiskt egentligen är så skulle jag klänga på henne som en jävla igel. Men det gör jag inte. Trots att jag egentligen inte klarar det. Suck on that one! Får mig åtminstone att känna mig en smula mer värd, även om det inte är mycket. Jag kom på ytterligare ett par bra minnen igår förresten. Jag vet inte varför jag skriver dem här egentligen. Men jag tror att jag behöver ha något att läsa när jag är självdestruktiv. Eller vill ha fin smärta. Eller vill må bra. Vem vet, det kanske kan göra mig lycklig i framtiden. Anyway, jag tänkte på alla fina gruppbesök. Fattar inte hur jag kunde glömma dem, för det var ju trots allt där vi träffades. Sen tänkte jag även på alla högar vi haft med Onna, och när jag skrev om en massa låtar att handla om hennes grabbar. Imorse när jag bäddade ner Wolfie (min gosedjursvarg som jag fick av henne. Den har blivit läskigt värdefull för mig) så kom jag och tänka på alla gånger jag har bäddat ner henne i min eller hennes säng. Kom också att tänka på den gång jag sjöng henne till sömns, och sen kröp ner i sängen intill henne och hon var sådär härligt sovvarm. That was perfection.
En sak till som gör ont: Efter två år av kärleksrelation, tre år av jävligt nära relation, 10 år av..någon typ av relation, så blir hon arg på mig för att jag kommenterar hennes blogg, eftersom jag inte får kontakta henne. Är det bara jag som tycker att det inte är att kontakta någon? Är det bara jag som aldrig trodde att det skulle göra någon fucking skada att tacka för något? Är det bara jag som tycker att världen är sjuk? Är det bara jag som har insett att vad som helst kan hända, och att man inte kan lita på någonting det minsta? Allt det här är bara sjukt. Med tanke på vilken stor del av mitt liv hon är så är jag jävligt chockad och stolt över mig själv för att jag faktiskt inte sms:ar och ringer helatiden, utan ger henne utrymmet hon ber om. Hon av någon borde inse vad jag gör för henne. Ändå är det enda hon reagerar på att ag kommenterar ett av hennes blogginlägg. Liksom..vad fan väntar hon sig egentligen? Det ser ut som att jag är sjukt arg. Det är jag inte. Jag har ingen ilska kvar i mig. Jag är bara kraftigt förvånad. Jag går konstant runt i en lätt förvåning utöver smärtan, och sen då och då händer något som gör mig närmast mållös av chock. Liksom..jag trodde att om någon kände mig så var det hon. Hon borde förstå att hon nollställer mig när hon lämnar mig. Ändå förväntar hon sig hjälp från min sida i det här, och det är väldigt intressant. Speciellt som hon sa att hon inte förväntade sig nån hjälp och att hon var medveten om att jag inte skulle släppa henne. Jag ger henne tid nu, vilket jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Det är en rätt intressant sak att lägga min energi på, om jag får säga det själv. Sen om det kanske hjälper oss båda i slutendan är en annan sak. Jag lägger ändå energi jag knappt har. Det är ett heltidsprojekt. Hon förstår inte det alls. Det är det som orsakar min förvåning. Inte arg, inte irriterad, inte det minsta. Jag har inget sånt. Bara sjukt förvånad.
Trackback
