Det värsta är när man slits åt tre olika håll. En tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad, en är din. Väldigt sann låtrad det där egentligen. En tredjedel av mig vill lägga på och vara ifred. Det är den egoistiska delen, den självbevarande delen som jag förmodligen borde lyssna till men som aldrig vinner. Sen har vi den del som är krossad. Den del som bara vill lyda, som gör vad som helst. Den har varit stor på sistone. Väldigt stor, och ofta tar den över helt. Jag tycker inte det är bra, iallafall inte ibland. Men jag vet inte. Sen har vi den del som är din, den som hoppas på att allt ska lösa sig. Som stannar kvar i telefonen för att den hoppas att det på något magiskt sätt ska bli bra igen. Det är inte lätt att hinna med själv när det skiftar mellan dessa tre. Speciellt inte som du inte heller verkar veta vad du vill. Du ville lämna mig för att jag är som jag är, och när jag försöker ändra mig är det också fel. Min slutsats är att jag är fel vad jag än gör. Så varför göra något alls? Säg bara hur du ska ha det är du snäll.