Last night we were dancing on the table, swinging from the chandallier, singing "EYOOOO!"
Ja, rubriken kommer från låten jag just lyssnar på - Last Night med Breathe Carolina. Låten passar läskigt bra in på mina aktiviteter igår natt. Fast vi kunde inte hänga från the chandallier, för vi var utomhus när vi dansade på bordet. Istället hängde vi från någon annan typ av annordning som jag inte kan beskriva. Kul var det iallafall. Ska ta det från början.
Vi skulle egentligen vara hos Adam kl 18, men jag var där någon timme tidigare då Sarah ville ha sällskap. Jag minglade lite med folket där tills själva festen drog igång och de resterande gästerna droppade in. Adam hade fixat väldigt mycket med både middag och bar. Vi fick först en välkomstdrink (champange eller vin, jag tog Champange eftersom jag hade eget vin med mig) och sedan åt vi. Sarah och Adam hade bakat en jättegod grönsakspaj, och hade gjort vok till. Det var gott! Sedan dansade vi, umgicks och drack tills grannarna började klaga big time. I samband med detta började jag bli lite deppig. Jag har haft fylleångest en gång tidigare, och det är inte kul. Tur att det är så ovanligt. Jag höll låg profil eftersom jag inte ville dra ner någon annan, och då försökte trösta så mycket de kunde. Fina människor.<3 Eftersom grannarna klagade var vi tvungna att dämpa oss, och det hade vi ingen lust med. Det slutade alltså med att vi flyttade festen till en sjöstrand. Det fanns ett bord med bänkar där som vi fyllde upp. Viktor hade med sig en bärbar högtalare till sin iPhone, så vi kunde spela musik. Våra skrik och musiken måste ha hörts över hela Ekensberg (eller vad det nu hette) och jag tycker synd om de stackars offer som bodde där i närheten. Iallafall höjdes mitt humör drastiskt när jag kom fram till att jag skulle bada. Vädret i juni har ju varit riktigt dåligt, så jag hade ännu inte badat på hela sommaren. Efter många om och men fick jag med mig Sarah att bada, och killarna joinade såklart. Att simma i finklänning och strumpbyxor känns mycket mystiskt ska ni veta. Men vattnet fick mig att nyktra till lite, och det gjorde inte så mycket att jag höll på att få migrän. Vi badade hur länge som helst, då man snabbt vande sig vid vattnets temperatur. Sedan gick vi upp och började dansa för att torka. Jag hade inget ombyte med mig och skulle åka tunnelbanan hem sen, så det var ganska angeläget. Jag frös dock inte så mycket, och märkte inte av myggen förrän vi skulle gå hem, så jag måste haft kul. Tillslut blev marken tråkig, och vi hoppade upp på bordet för att dansa där istället. Tror att det var Peters ide från början. Vi sjöng allt vi hade (falskt var det) och dansade som bara festande människor kan. Jag hann också med att hångla med en kille för att sedan slå honom på käften när han hällde vatten på mig. Skyll dig själv, liksom. Don't mess with Hannah. ^^ 9,5 timmar höll vi på, och sedan drog vi hem till Adam för att packa ihop oss. Vissa skulle sova över, men jag åkte hem eftersom jag har hund. Jag fick dock inte åka hem direkt eftersom polisen var i området och Adam var nojjig. Men tillslut fick jag komma hem, ta ut Lita och rasa i säng. Herregud vilken fest det blev! :D
Smörgåsbord!
Jag har inte varit på något smörgåsbord, så tyvärr, ni får ingen leverpastej. Rubriken hade ingen relatering till någonting överhuvudtaget. Nu när ni vet det ska jag berätta om de tre senaste dagarna. Längre tillbaka än så minns jag inte. Det är ju min blogg ni läser, så vad väntade ni er? Innan jag börjar ska jag dock tacka Tildah för att hon finns och gör min dag, samt säga att jag älskar henne och saknar henne med. Har du inget mobilnummer? Jag vet att jag har haft det, men det försvann nog när jag tappade bort min förra mobil. Du kan väl ge det till mig på nåt magiskt sätt, så kan vi smsa.
I förrgår gick jag upp kl 08:50, gjorde mig i ordning, åt frukost samt gick hela vägen till Säbyholms busstation eftersom SL är dumma i huvudet. Jag åkte till Bro Station och sedan vidare till Hökarängen, tog hand om råttorna och åkte sedan vidare till stan. Där träffade jag Sarah, Felicia, Liz och ni vet han den lilla nooben som snodde min rom. Pedro alltså. Vi började med att äta på McDonald's på Centralen, och tog oss sedan iväg till systemet. Sedan lämnade Liz och Pedro oss, så jag och de kvarvarande två gav oss ut på en liten fönstershoppingstur. Vi gick till en affär som jag har glömt vad den heter men vars sortiment påminner om Lagerhouse och Designtorget. Felicia tog mig dit med mening, eftersom hon vet hur förtjust jag är i dem affärerna. Jag spenderade ett tag där och var i paradiset, och sedan lämnade Sarah oss. Jag och Felicia hade en trött stund på stan då vi bland annat fikade och gick till en erotikbutik (igen...) vilket var roligt. På fiket jobbade en svensk kille som hade en underbar brittisk accent när han pratade med turristerna, och det var underbart. Jag gick också min Felicia på nerverna när jag sa "Det kan du inte veta" om allt hon sa. Men jag gillar på den att promenera på hennes nerver! Sedan åkte jag hem till Bro på kvällen.
Igår var en ganska lugn dag. Åkte till stan i syfte att träna showdown med Johnnie, Sandra, Vispen och Denneth, men Johnnie var sjuk så då sket jag i det. Istället gick jag upp till Carro för att fråga om hon skapat några sälar på sistone, och där blev jag kvar ett tag. Johanna lagade stuvade makaroner till oss, och vi tittade på Idol 2004 (eller var det 2005?) Emma, det var året Agnes vann. Hjälp mig! Johanna är en underbar person, även om hon är så hyper att till och med jag blir lite trött ibland. Där blev jag kvar till halv 12, oc hsedan gick jag ner till Denneth och tittade på True Blood innan jag la mig.
Idag har jag sovit hela förmiddagen då jag haft migrän. Skulle träffat finaste Tommy idag, men var tvungen att ställa in av ovan nämnda anledning. När Denneth kom hem umgicks vi lite med Sandra och Cissi innan de skulle iväg, och sedan åkte vi till Farsta Strand-grillen och åt med Carro och Johanna. Det var itll och med flummigare än vad som är standard för mig nuförtiden, och den nivån är ändå ganska hög. Efter maten hade jag och Denneth lite quality time. Vi tittade på Björn Gustafsson-filmen och fikade. Just nu ligger han och läser min blogg medan jag bloggar i den, och Emma tvingade mig förövrigt att skriva det här inlägget. Hon tror att hon har nån makt över mig från ett berg därborta i Canada. Uppenbarligen...hade hon det. Hehehe. Ehehehe. heheheheee... Jag vet! För att dölja hur lättpåverkad jag är ber jag Denneth säga nåt random. Denneth, säg nåt random! Han ifrågasätter detta krav i en vacker Anders Moritz-imitation. Jag insisterar. Han sa som en på jobbet tydligen brukar säga; "jag har säng hemma." Det får avsluta dagens inlägg nu. Nöjd nu skåning?
Utveckling
Jag har spenderat de första timmarna av den nya dagen med att läsa min egen blogg. Jag läste inläggen från december, januari och februari. Med andra ord den tiden då det var som värst med Emma. Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag tror att det var bra. Jag tror att det var mitt sätt att bearbeta, för det kändes riktigt bra och jag mådde inte dåligt av det. För jag inser hur långt jag har kommit. Men jag iner också något sorgligt. Att jag visste. Jag var så oförberedd när hon lämnade mig, men ändå kände jag det på mig. Följande utdrag skrev jag i december. Alltså någon månad innan.
"There is this little voice in my head that goes like: "It wouldn't be this way if she knew. She wouldn't love him in the first place if she loved you. This is not gonna pass. If it does, she'll just find someone else to crush on because she's so unsatisfied with you. You're not good enough, in any way." But she would've left if she didn't love me, wouldn't she? "It's just a matter of time." But she said it was gonna be okay... "She also said that it wasn't gonna get worse, and look at her now." She loves me. "Oh really? She won't even stop being with him. She knows that she's killing you but she wouldn't even sacrifise one friend for your survival." It might be so, but she doesn't believe in sacrifising anything, and she really doesn't understand what she does to me. At all. I'll just have to fight. No matter what she does. I'd rather die fighting (and die I probabbly will) than live hurting like that. It would kill me eventually anyway. Right now, I might as well enjoy her company..."
Det är så sorgligt att jag såg det. Men kanske bra också. Det innebär förmodligen att jag redan höll på att bearbeta det. Något annat jag verkligen tycker om med den här texten är att jag verkligen kämpade in i det sista. Och att jag verkligen uppskattade det jag hade och njöt av det så länge det varade. Jag kan aldrig ångra att jag inte la min själi det här, och det är bra. Utdraget jag kommer bifoga nu är ifrån januari, efter att hon lämade mig. Med det vill jag visa hur långt jag faktiskt kommit sen dess. Jag är långt ifrån såhär samhällskritisk nu.
"Livet är en sorglig, sadistisk, smärtsam och fullständigt meningslös företeelse. Först föds man, och det första man gör i livet är att skrika. Är inte det intressant? Vi kommer ut i den här världen, drar vårat första andetag och..skriker. På så sätt tycker jag att spädbarn är så mycket smartare än oss andra principtyngda, normbundna och fördomsfyllda människor. De nyfödda barnen skriker. Rakt ut. Om de inte gör det är det något fel på dem. Sen spenderar vi de kommande 80 åren med att matas av skit och information om motsatsen. Släpper man taget och skriker rakt ut är det något fel på en. Den här världen är motbjudande, men vi ska vara tysta. Le, och kämpa vidare. Sedan, vid 80-90-års åldern blir många människor cenila och tappar förståndet något. Med andra ord, de blir som spädbarn igen. De tappar gräppet om vad som är "Okej" och hur man "ska" bete sig. Enligt mig blir de intelligentare. De är de människor de var från början, innan den här sjuka världen formade, bröt ner och kuvade dem. Men innan dess ska de "leva." Vad är det egenligen? Folk gör det på olika sätt. Vissa kämpar som idioter, andra bara flyter. Vad är resultatet i slutendan? Smärta. Alltid smärta. Den går inte att undvika, oavsett hur man lever. De säger att alla människor i någon tidpunkt av livet har velat dö. Säger det er ingenting? Livet gör ont och är fruktansvärt meningslöst. Vad är meningen? Meningen är att vi ska leva. Leva, gå runt och andas och ha ont. Och när vi inte har ont är det grått. Allting. Helatiden. Det är svart, grått och lite lite fint. Sen försvinner det fina. Det gör det alltid. Förr eller senare. You know what happens to all good things. They come to an end. Alltid. Utan några undantag överhuvudtaget. Sen, när vi har levt klart våra liv som består av gråskala, svärta och fina saker som försvinner ska vi dö. Pangbom. End of story. Vad har vi då uppnått med våra liv? Några storverk? Har vi gjort någon skillnad. Självklart. Vi har sprutat ut avgaser och slagit hål på Ozonlagret. Vi har dödat oresonligt många djur, huggit ner träd och gjort allt annat man kan komma på för att förstöra planeten vi lever på. Så varför är det då så lätt att vara ledsen och så svårt att vara glad? Därför att världen är en ledsam plats."
Efter det här kan jag bara säga att jag inte håller med mig själv. Jag har fortfarande samma åsikter när det gäller fördomar, men inte samma värderingar när det gäller livet som sådant. Visst innehåller livet mycket smärta, men det är värt det. Alla gånger. Jag skulle vilja avsluta med att berätta om en annan sak som fick mig att må bra när jag läste mina inlägg från början av det här året. Jag insåg hur mycket livsglädje det trots allt fanns där, någonstans. Man märkte det. I min galjhumor främst. Ska bifoga några exempel där.
"Jag gör verkligen sjuka associationer. Jag skulle kunna se ett kylskåp, och bryta ihop, vrålandes "Hon har ett kylskåååp!"
"I may be a completely ruined case, but I'm a damn cool completely ruined case!"
"Tack och hej, piratebay!"
Det sista citatet (en bättre version av "tack och hej, leverpastej!") hade jag så roligt åt att jag tror att jag kommer anta det som ett av mina uttryck. Tack Hannah för det! :D
Sekundärångest
Det är natt. Jag är ensam. Så långt ifrån ensam. Klockan är 00:59, och jag vet att den inte alls är det. Hur kommer det sig att jag haft den här datorn sål änge, och ändå aldrig brytt mig om att ändra tiden. Den har alltid gått 8 minuter fel. Varför just 8? Varför inte 23? Eller 5? Jag lyssnar på glad gospel-pop. Jag sjunger, andas, saknar. Skulle egentligen varit ute på klubben nu. Men någon ställer in, och plötsligt har man en kväll med inget planerat. En kväll då man är ensam. Det ger mig panik, trots att jag levt större delen av mitt liv på det sättet. Vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte riktigt klarar det längre. Det är väl bra att jag oftast slipper. Jag hinner nästan höra den förintande tystnaden mellan orden. När Amy Lee drar efter andan, mellan pianotonerna. Jag dricker för mycket juice. Världen dricker för mycket stereotypisk tomhet. Stureplans ytlighet får mig att spy. Du kan vara bitter.
Var på IKEA igår. Hyllor. Fyllde en hel IKEA-påse, betalade 98:-. Sarah var med. Felicia ringde. De var bra. Jag var väldigt trött när jag kom hem. Mitt kök kommer gå väldigt mycket i rosa och lila. Mitt sovrum går i grönt. Mitt liv går i blått. Passande nog. Fast jag är nog mer röd. Blå är för odramatiskt för mig. Jag saknar. Alla vill hjälpa. Ingen kan. Klockan är 01:21. Egentligen är klockan 01:13. Jag ska åka till Gotland nästa vecka. Nån gång måste det göras. Jag ska vara valpvakt också. Jag ska sluta skriva.
Någonstans, i något universum
Vi är inne hos Carro's, och jag befinner mig i upplösningstillstånd. Det här är första gången. Första gången jag träffar dig efter att hela mitt liv förändrades. Du hade varit innom räckhåll för mig hela dagen nu. Fysiskt, inte psykiskt. Men det är inget jag verkar kunna vänja mig vid. Tvärtom känner jag hur mitt försvar bryts ner mer och mer för varje sekund. Jag borde ge mig av härifrån, och det fort. Jag är fullt medveten om det. Men jag stannar. Vet inte vem det gagnar egentligen. Det gör ju så fruktansvärt ont. Vi är givetvis inte ensamma. Våra vänner är här också. Mina vänner mest. Hade det inte varit för dem hade jag inte klarat mig igenom dagen. Eller jo, det hade jag visst. Men det hade inte varit något jag kunnat vara stolt över efteråt. De finns där nästan hela tiden. Vid min sida, ständigt skyddande mig från mig själv. De få stunder de måste lämna min sida viskar de alltid något tröstande till mig innan de går. "Jag finns här." "Ring såfort du behöver mig." "Vi är så stolta över dig." "Du är stark, du klarar det här." Jag känner mig inte stark. Inte det minsta. Jag är rädd. Rädd för tt tappa kontrollen, göra något dumt. Jag har druckit, och det är väl kanske inte det smartaste jag gjort. Men jag hade lagt av ganska snabbt när jag insåg vad det skulle kunna leda till. Däremot är jag trött bortom alla gränser. Jag hade inte insett hur hårt det hade tärt på mig att hålla mig borta, sköta mig. Hur det fortfarande tär på mig. Jag lägger mig ner, måste bara samla ihop mig lite. Men jag somnar uppenbarligen ganska omgående, för jag vaknar med ett ryck. Jag hade drömt igen. Givetvis. För det här är ju det perfekta tillfället att visa sig svag. Jag förbannar ödet och allt som har med det att göra, samtidigt som jag darrar i hela kroppen. Muntra konversationer hålls omkring mig. De flesta märker inte ens av mitt sorgliga tillstånd. Du märker det. Självklart gör du det. Jag har tappat räkningen på alla nätter du tagit mig igenom, vaggands mig i din famn. Du gjorde det nästan per automatik på slutet. Nu säger du ingenting. Du rör mig inte. Självklart gör du inte det. Det är inte så det funkar längre Det är inte vi längre. Jag kryper försiktigt närmare dig. Steg för steg. Så långsamt att jag inte ens märker det själv. Plötsligt ligger jag alldeles intill dig i sängen. Du är så nära, och det faktum att vi inte är ensamma i sängen verkar fullkomligt irrelevant. Du är vänd bort från mig, har varit det hela tiden. Vi pratar inte med varandra. Du pratar med de andra, jag är mest tyst. Tanken hade flugit genom mitt sinne hela dagen, men jag hade inte tänkt göra det. Fick inte göra det. Ändå griper jag plötsligt tag om din arm. Som om jag håller på att falla ner i ett svart hål, och du är min enda livboj till världen. Jag griper tag, och håller fast. Du vänder dig frågande mot mig, frågar vad jag vill. Jag svarar inte, griper bara hårdare om din arm. Vi har komunicerat på det här sättet förr, och jag vet att du kommer att förstå vad jag menar. Vad jag vill. Min ordlösa bön om hjälp tycks hänga i luften ett ögonblick, medan jag långsamt låter min hand glida ner längsmed din arm för at gripa tag i din. Du rycker till lite. "Are you sure about this? Jag säger ingenting, kramar bara din hand. Jag vet att du förstår. Men jag vet inte om du kommer gå med på det. De där milisekunderna känns som flera minuter. Sedan vänder du dig bort, accepterar. Du ger ingen respons, men du accepterar. Hela min kropp fylls omedelbart av lättnad. En lättnad så intensiv att den nästan inte lugnar mig, utan bara tar upp mig i varv ytterligare. Sofie kommer tillbaka efter att ha uträttat något jag inte haft uppmärksamhet över till att lägga på minne vad det var. Hon scannar genast av rummet efter potentiella hot mot mig och min självkontroll. Hon ser på min hand som hårt håller i din. Hon ser bekymrad ut, och tittar sedan på mitt ansikte. Jag möter hennes blick en kort sekund innan jag vänder den tillbaka till dig. Ronja börjar prata om att åka hem. Jag får panik. Åker hon åker du. Jag klamrar mig fast vid din hand, vill aldrig släppa den. Jag vill inte att det här ögonblicket ska ta slut. Aldrig någonsin. Plötsligt inser jag varför jag gör det här. Varför jag utsätter mig för den här smärtan. Varför jag inte bara går härifrån, gömmer mig från smärtan som ett skräckslaget barn. Jag inser att någonstans, i något universum är jag lycklig. Jag är fullkomligt nöjd med att bara ha dig här. Du behöver inte vara min. Behöver inte kyssa mig godnatt. Behöver inte hålla om mig varje natt. Behöver inte svara ja när jag friar till dig. Behöver inte spendera ditt liv med mig. Du behöver bara vara nära. Just nu. Det räcker.
Allt gott kommer till den som..tycker synd om sig själv? ;D
Midsommar. En av alla högtider då man ska umgås i familjens trygga krets. Splendid. Både Sofie och Christoffer är hemma hos sina familjer, och jag är ensam i Hökarängen. Eller Sandra var nog kanske här igår, men vi har gått igenom en bitchfight utan dess like, så det var inget sällskap att räkna med där. Jag firade alltså min midsommar genom att sova hela förmiddagen. Sedan gick jag upp och satte mig vid datorn för att chatta med alla som inte umgicks med sina familjer just då, vilket inte var många. Jag deppade ytterligare några timmar (fram till 18:15 på kvällen ungefär), men sen får jag ett väldigt oväntat SMS. Sarah skriver något i stil med: "Jag är i Hökarängen snart. Ska du med på fest? Skynda dig! Bussen går från Farsta 18:45." Jag, som gått runt i pyamas och depp-frisyr hela dagen får plötsligt brottom. På en halvtimme ska jag hinna välja kläder, klä på mig, fixa håret, ta ut hunden och ta mig till Farsta. Jag hann, även om det var knappt. I Farsta mötte jag Sarah och Adam, samt även Sharon, Anton och en tjej till som jag alltid glömmer namnet på. Jag har inte träffat någon av dem tidigare, så det var intressant. Vi begav oss iväg till Hökarängsbadet med buss, där vi satt och drack cider och öl på stranden. Det var riktigt mysigt. När det började bli kallt drog vi hem till Anton. Han bor nånstans mellan Blåsut och Sandsborg, i en rätt mysig etta. Där spelade vi hög musik, dansade och hade väldigt trevlig. Om jag säger såhär... Jag och Sarah hade en 1-litersflaska med vodka. Den är nu halvtom... Jaja, det var roligt som sjutton. Jag fick riktigt bra kontakt med Anton dessutom. Vi får se vad det leder till. Han stöttade mig hela vägen till tunnelbanan, och ajg tror det behövdes. Hans ex var dock också där, och hon sa att han bara utnyttjade mig. Själv anser jag att det var jag som utnyttjade honom som krycka, men det är väl bara jag. xD Det roliga var att Anton råkar vara ärkefiende med Sebbe - mitt föredetta fylleragg. Det är ganska roligt att se dem prata om varandra. Jaja, nu ska jag avsluta det här. Kan väl sluta med att låten Call Me Maybe har satt sig hos mig. Jag har alltid tyckt att den är väldigt intetsägande, men igår började jag älska den. Nu ska jag prata i telefon med Aamir. Ta hand om er!
Nattliga reflektioner
Jag sitter uppe inatt som så många andra nätter. Tror att min insomni är påväg tillbaka. Försökte använda lugnande tabletter (atarax) för att somna i tid igår och sedan gå upp i tid idag. Jag somnade visserligen i tid, men kom jag upp tidigare för det? Nej. Lita rör sig oroligt vid mina fötter, som om hon känner av min sinnesstämning. Annars är lägenheten tyst. Sofie la sig för väldigt många timmar sedan. Först trodde jag att jag bara vänt på dygnet, men jag sover inte bättre när jag inte sovit alls. Jag tror att det är det här som får mig att må så dåligt nuförtiden. Först är jag vaken på natten och på natten blir jag sentimental, och då tänker jag på saker som gör ont. Sådanna behöver jag ju inte precis leta efter. Sedan sover jag hela dagen, och det gör mig deprimerad. Hela min sömncykel är i obalans eom jag varvar sömnbrist med för mycket sömn och jag har ingenstans att göra av känslorna. Senast jag hade de här besvären blev jag också väldigt sentimental, men då hade jag någonstans att göra av det. Jag skrev mail. Det kan jag inte göra längre. Det går liksom inte, eftersom jag inte får. Istället skriver jag blogginlägg, och det är inte alls lika bra. Jag kan inte skriva allt jag vill skriva här. Ändå lämnar jag ut mig alldeles för mycket, och det vet jag om. Men jag kan inte riktigt bry mig känner jag. Jag föredrar helt klart den förra insomia-perioden. Den inspirerande Owl City-känslan. Den var glad, även när den var saknad. Den här är mer desperation. Lugn desperation, men ändå desperation. Vad är det med nätter som gör att de inbjuder till känslor på ett sätt dagar inte gör? Vad är skillnaden egentligen, förutom att det är mörkt och kallt och alla sover? Jag önskar att jag var som andra människor som kan lägga sig i sängen och bara somna innom en halvtimme. Det gör jag aldrig. Inte en normal natt iallafall. Är jag utmattad, visst. Annars, nej. Kan vara glad om jag somnar innom en timme. Och då anser jag mig ändå vara i en bra (normal) period. Nuförtiden kan jag inte sova alls. Sover jag drömmer jag mardrömmar och vaknar, och sen kan jag inte sova längre. Om det inte råkar vara dag. Varför sover jag så jävla bra på dagarna? Funderar på att börja köra varannan-natt-metoden igen. Den funkade när det var som värst. Alltså dygna varannat dygn och sedan sova på utmattningen och börja om igen. Men det är lite tidigt än. Det har inte varit såhär länge alls, även om det känns så. Jag får väl vänta ut det och sådär och herregud vad jag saknar dig. Jag ska gå nu tror jag. Det är nog bäst så...
"Ella, vad vart det för problem med mina strupar?!"
Saknade insipration till rubriken som vanligt, och då kom Denneth upp med rubriken. Nu stör han mig med flit fast han vet att jag bloggar. En sån elak jäkel han är.
Om Denneth nu tillåter tänkte jag berätta om min dag. Tog en redig sovmorgon, och Denneth sjöng just "Happy pancake!" mycket musikaliskt. När jag vaknade sov Denneth fortfarande, och jag satte mig vid datorn en stund. Sen åkte vi och åt på grillen, och sen tränade vi med Johnnie och Krister. Det var givande och utmattande måste jag säga.
Imorgon blir nog en bra dag. Ska försöka komma upp i tid (innan 11:20, 11:30 är för sent!) för att bege mig iväg och storhandla till lägenheten. Jag måste nämigen vara tillbaka innan halv 2, då Sandra anländer till Hökis. Sofie är på återträff med Ågesta-folket och jag vet inte när hon kommer hem. Vid 5 kommer jag ta mina hundar och bege mig hem till Bro och den nya lägenheten, som bör bebos lite tycker jag. På lördag flyttar Sofie och råttorna in. Det kommer bli hur bra som helst! Vet ni? Jag har huvudvärk. Intresseklubben antecknar. Det är till och med rätt antal ord. Aj... Jaja, hur som helst och hur som haver och by the way. Jag är offantligt miserabel jag. Bara så ni vet. Stavas miserabel med två s tro? Skitsamma. Jag vill ha biff. Jag vet inte varför jag skrev så, för jag vill inte ha biff. Jag är en köttälskare i allmänhet men just biff har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Orginalet av den här låten är mycket bättre än den här versionen. Tänkte att ni ville veta det. Nej, hejdå.
Uppdatering
Förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag. Det är inte det att det inte funnits saker att säga. Mer som att jag behövt bearberta det jag skrev om tidigare. Jag ville nte älta det, det har jag gjort tilräckligt i den här bloggen. Så istället valde jag att låta bli att skriva.
Redan i fredags hade jag skolavslutning. Det är tidigare än de flesta andra, men jag tyckte det var riktigt skönt. Det var verkligen välbehövligt. Kände verkligen hur energin tröt där på slutet. Jag hade en jättemysig avslutning med mina tjejer. Dagen innan (torsdag) hade vi våran egen avslutning med utgång på stan. Det var jag, Felicia, Liz, Sarah, Pedro, Viktor och Adam. Det var riktigt mysigt det med. Efter skolavslutningen på fredagen kom jag hem och överraskades genast av Sofie som kom med världens finaste godiskaktus till mig. Det var polly i botten av krukan som jord, och sen var själva växten en gurka med tandpetare med gelehallon. Den var väldigt fin! Senare kom Denneth hem och han bjöd mig på fin restaurang där jag åt grillat kött. Herregud vad de skämmer bort mig. Jag som inte ens tar studenten i år.
Sen har jag mest slappat. Förutom i söndags då jag storstädade Skoga och packade ihop allt inför flytten. Hela måndagen gick sedan åt till att flytta in i min nya lägenhet. Den är jättefin och väldigt stor. Sofie (som ska bli min inneboende över sommaren) får till och med eget sovrum. Dock inte lika stort som mitt. Jag har dessutom dörr till uteplats i mitt rum. Sen finns det badkar också, det gillas. På kvällen när jag fixat klart där åkte jag tillbaka till Hökarängen eftersom jag skulle titta på en hund idag som behövde ett jourhem tills han kan omplaceras. Det är en gårdshund som är 5 år gammal, väldigt stor och något överviktig. Han är ett riktigt energiknippe. Han tedde sig till mig direkt och han fick följa med mig hem idag. Han är jättemysig på alla vis, det enda som är lite jobbigt är att han är väldigt dryg att åka komunalt med, då han tycker det är tråkigt. Detta leder till att han skäller och gnäller en hel del. Men det ska förhoppningsvis gå att träna bort. Han heter Messi förresten, och kommer från spanien. Han har en något aggressiv historia (bet förra jourhussen i armen) så vi får väl se om det är något jag kan få bukt med. Just nu är han väldigt kär i mig. Han följer mig vart jag än går i lägenheten. Ska försöka få ner honom lite i vikt också, så det blir mycket simma i sommar.
Jag klarade det iallafall
Nu är det över. Jag klarade det. Även om det gjorde hur jävla ont som fan och även om jag var nära ett kraftigt sammanbrott flera gånger. Fram mot slutet kunde jag tyvärr inte dölja det längre. Men jag får väl vara glad för att jag ändå behöll kontrollen. Mina fantastiska vänner hjälpte mig något kopiöst, de lämnade nästan aldrig min sida. Hon hjälpte mig faktiskt också, något jag dock inte hade tänkt utsätta henne för. Men jaja, jag var hyfsat stark nästan helatiden så jag är ändå nöjd med min prestation. Nu ska jag bara försöka fortsätta vara stark för mina fina vänner som förtjänar så ycket bättre än det här. Nu ska vi åka till grillen, äta och vara glada..
PS. Sofie sa just: "Christoffer, vet du att jag har världens starkaste syster?" "Ja, det vet jag."
Så sjukt fina ni är.<3
It's too much to handle
Har nu varit på Sergels Torg med US. Det var svårt. Så sjukt svårt. Men jag var stark, och jag är faktiskt stolt över mig själv. Jag tror inte att det märktes hur jobbigt det var. Bortsett kanske från mina närmaste som såg hur jag stressade runt som en yr hönsmamma och försökte vara överallt och ingenstans. Men det gick förhållandevis bra. Mina vänner höll sig tätt intill helatiden och skyddade mig. De var helt fantastiska! Det är dock inte riktigt över än. En middag kvarstår, och jag är riktigt rädd. Men med deras hjälp kommer det nog gå bra. Jag ska inte visa det. Inte låta någon se. Det är det minsta jag kan göra.
Just idag ska jag vara stark
Idag kommer jag utsättas för en prövning. En prövning som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle utsättas för. Någonsin. Lyssnar på Räknar Mig Lugn med Navid & Gudarna. Det blir som ett mantra för mig. 4 misisippi, jag räknar dina revben. 3 misisippi, jag vill inte vara med mer. 2 misisippi, plötsligt sitter du bredvid. 1 misisippi, och jag räknar mig lugn. Ni förstår, det finns saker man inte får känna. Ovälkommna känslor som man måste göra sig av med. Jag är långt ifrån klar medet. Vet inte hur man blir av med det här. Men jiust idag tänker jag vara stark, och jag tänker vara det för din skull. Jag tänker låsa in känslorna så de inte kan störa dig. Jag ska låtsas att jag inte älskar dig. Jag ska försöka vara den vän du en gång tyckte om. Jag vill visa dig hur mycket du betyder för mig genom att inte visa det. Om du älskar någon, släpp taget. Jag kan bara tacka Mishakal för att tårar inte syns när det regnar.
Reply to Your comment
Du har ingen anledning att be om ursäkt, och jo, jag bryr mig. Att säga att jag inte gör det är att ljuga för mig själv. Det har jag försökt med tidigare och det hjälper mig inte mer än för stunden. Ibland kan jag slå bort och säga att jag inte bryr mig. Det ger mig energi och det får mig att må väldigt bra just då. Men det är inte sant. Däremot vet jag inte om det var så värst bra att du skrev det där. Som du sa, det rörde upp en del skit. Och de där orden väger upp rätt lite mot allt du sa för några månader sen. Men jag dömmer inte dig heller. Men en sak du just sa gjorde rätt ordentligt. Du vet väl om att vi kommer att träffas nu på lördag? På Release-festen. Tänkte du ignorera mig där? Jag kommer då inte att ignorera dig. Jag kommer att behandla dig som du förtjänar. Med andra ord med vänlighet och respekt. Det kommer bli jobbigt som fan för mig, men det tänker jag inte utsätta dig för. Det är inte ditt fel och det har ingen annan anledning än att jag fortfarande älskar dig. Förövrigt hade jag hoppats att vi en dag kunde bli vänner. Den dag då jag kan se dig med någon annan utan att vilja dö. Du kanske minns att jag lovade dig att bli gudmor till mitt första barn. Well, the offer still stands. Om du fortfarande vill ha det.
Jag älskar dig.
/The one in blue
Blivit mamma nu igen! :)
Ja, inga riktiga barn då, men ändå. Idag åkte jag och Sofie och hämtade våra råttbebisar, Liam och Navid. Liam är min, och jag vet inte var namnet kommer ifrån. Det bara kom till mig när jag höll honom helt enkelt. Navid är Sofies och han är döpt efter Navid från Navid & Gudarna - världens bästa band. :D De är 5 månader gamla, inte större än möss och helt underbara.
Imorgon ska vi åka till Haninge och titta på när Denneth och Daniel spelar Showdown på Haninge Open. Det ska bli kul, för jag har aldrig sett dem spela. Denneth är borta och spelar hela helgen, och jag måste säga att sängen är väldigt stor och tom utan honom. Förövrigt är Papa Roach riktigt bra. Nu ska jag skriva ett inlägg till - jag ska införa en ny grej här på bloggen nämligen! Ciao.
Jag drömde om dig inatt
Jag drömde om dig inatt igen. Vi var på ett hotell. Jag vet inte vad vi gjorde där. Jag delade rum med Christoffer, du bodde med dina föräldrar. Vi träffades av en ren slump. Jag blev så skärrad, ar inte berädd. Kommer aldrig vara berädd. Du sa inte mycket. Inte mycket alls. Du bara höll om mig. Hårt. Länge. Trots att det var en dröm minns jag att jag tänkte att jag ville leva i det ögonblicket i resten av mitt liv. Jag skulle inte behöva några andra ögonblick, inga andra livserfarenheter för att göra mig hel. Jag behövde bara dina armar runt mig. Behöver fortfarande. Du var också osäker, du var nog inte mer redo än jag var. Du har ju byggt upp ditt försvar. Du har ju gått vidare. Jag tror att jag kanske inte riktigt var enligt planerna. Men det gjorde ingenting. Just då brydde jag mig inte om att du gått vidare. Att du älskar någon annan. Just då brydde jag mig bara om att du saknat mig. Att du ville hålla om mig på det sättet. Att du fortfarande ville vara nära. Efter allt som hänt. Efter allt som inte hänt de senaste 4 månaderna. Just precis. 4 månader exakt igår. Kanske var det därför jag drömde om dig. Jag drömmer alltid om dig när vi har månadsdag isär. Det plus några gånger till per månad är en euforisk smärta jag måste stå ut med. Jag vet inte om jag skulle välja bort det om jag kunnat. Det förstör hela min dag, fyller den med saknad. Men också njutning. Minns du vad jag sa till dig för så längesen? Jag sa att drömmarna om dig var som en gåva av ömmhet från dig. Som du gav mig, fast omedvetet. Jag vet inte om du läser det här. Förmodligen inte. Men hur det än är med den saken så vill jag tacka dig. Jag vet inte för vad. För att du finns. Du är ingen ängel. Du har behandlat mig illa, precis som jag har behandlat dig illa utan att avse det. Nej, du är ingen ängel, men jag älskar dig ändå. Och om du någon gång skulle behöva trygghet, om du någon gång skulle behöva all den här kärleken... Då finns jag här. Jag har inget hopp. Att hoppas är att förneka verkligheten. Men jag finns, och kommer alltid att göra det. Jag vill också grattulera dig för 4 månader i frihet. 4 månader utan mig. Jag vet att du kommer träffa någon som kan ge dig precis vad du behöver, även om det gör så ont att det inte är jag. Du ska eta att jag också kommer att klara mig fint. Det är något vackert i att inte längre behöva dig för att andas, men ändå vilja ha dig här. Inte för att jag blir ensam utan dig. Det blir jag inte. Utan för att du skulle göra mig lycklig. Det kommer aldrig bli så, men tanken är fin. Du kommer att finnas i mina tankar mer än vanligt idag. Som en baksmälla från gårdagens saknad. Ännu lite smärtsammare, ännu lite svårare att leva med. Men jag kommer att klara det. För jag är så mycket starkare. Inte för att du inte finns i mitt liv, utan för att jag nu kan lea som jag vill leva. Jag kan välja vilka människor jag vill ha i mitt liv, jag kan säga ifrån till vem som helst. Jag är inte längre låst i en situation som jag inte kan påverka. Det enda jag inte kan göra något åt är at du inte finns här hos mig. Jag skulle kunna ringa dig och be dig att ta mig tillbaka. Tro mig, tanken har slagit mig tusentals gånger. Det finns tillfällen då jag endast avstått för att mina vänner har sagt åt mig att låta bli eller hållit fast mig. Vet du varför jag avstår? För att jag inte vill göra dig illa. För att jag älskar dig. Jag vill skrika det ut till världen ibland. Det gör jag också. Tro inte för en sekund att inte alla här vet precis hur mycket jag älskar dig. Tro inte för en sekund att du inte längre är den viktigaste människan i mitt liv. Glöm aldrig att du alltid kommer vara nr 1 för någon. För mig, och snart också för någon annan. Glöm aldrig att du är värdefull. Glöm aldrig att människor som inte uppskattar dig inte ska ha någon plats i ditt liv. Glöm aldrig att din familj är underbar och att de älskar dig. Glöm aldrig att du kan komma så långt du vill bara du kämpar tillräckligt. Glöm aldrig att jag älskar dig.
Yours always
The One In Blue
-.-
Can we pretend that airplanes in the nightsky are like shooting stars? I could really use a wish right now.
Tråkigt men informativt inlägg
Hej på er!
Ska väl börja med att svara Tildah. Ja, det blev bra tycker jag. Hon gjorde som jag ville och det var prisvärt. :)
Ska berätta lite snabbt om helgen, även om jag kanske kommer verka lite frånvarande. Jag chattar med Mattias och Jacob och umgås med Sarah samtidigt, och mycket mer räcker inte min simeltankapacitet till tyvärr. Iallafall så åkte jag till Uppsala på lördagen vid 12-tiden, var framme vid 1. Jag fick skjuts av Robins bror från stationen i Knivsta och vi gick ganska omgående hem till Robins föräldrar, efter att ha spanat in hans underbart övermysiga lägenhet. Så vill jag också bo kan man säga. Det är en lägenhet fast med stug-atmosfär, mitt ute på landsbyggden. Vi grillade och umgicks hemma hos Robins föräldrar och jag blev väldigt förtjust i dem. Jag gillade även hans bröder väldigt mycket. Vid 9-tiden gick vi hem till Robin och tittade på Sjukan. Fy fan vad roligt det är. :D Det gjorde vi en hel massa på söndagen också, och vi hann även med ytterligare ett besök hos hans föräldrar. Där fanns det bollar, och det gillade både Lita och Robin. De lekte hur länge som helst medan jag solade och var glad och nöjd. På söndageftermiddagen åkte jag tillbaka till Hökarängen och umgicks lite med Sofie och Denneth innan vi drog iväg till Skanstull för att äta, och sedan var det i princip bara hem och sova.
I helgen ska jag och Felicia åka till Gotland och hämta grejer hos min pappa. Vi fick inte bo där så vi ska bo hos Jacob i hans nya lägenhet. Tur att man har snälla vänner! :)
Otroligt tråkigt inlägg om jag får säga det själv, men det var informativt iallafall. ;)
I'd sing a milion songs to make you smile
Härlig dag idag. I skolan var vi på besök på Kickis (våran får-lärares) get-gård där hon producerar getmjölk och ost. Den osten var fantastisk. Sedan hade jag trevlig lunch med Sarah, Liz och Felicia innan jag drog till Hökis där Sofie befann sig. Denneth är i Eskilstuna. Ett par timmar senare joinade Sandra, och jag fick för mig att jag ville klippa mig. Vi kollade upp olika ställen på nätet och bestämde oss sedan för att åka till ett ställe i Haninge som klippte hyfsat billigt. Jag och Sofie klippte oss, och sedan bestämde vi oss för en shoppingrunda när vi ändå var i Haninge Centrum. Vi drog också till Ica Maxi en sväng, för där är det väldigt trevligt. Tror inte vi var hemma före halv nio och det var en trevlig kväll.
Jag sover i Hökis inatt - ensam i Denneths stora säng. Den känns för stor när man är ensam i den. Sen imorgon förmiddag ska jag ta tunnelbanan till Stockholm C, Pendeln till Väsby och sedan Upptåget till Uppsala där jag ska träffa Robin. Ska vara där till söndag, och vi ska kanske grilla med hans familj om vädret blir bra. Ser verkligen fram emot att åka dit!
PS. Dagens kärleksförklaring;
Hannah: Man kan se himlen härifrån.
Sandra: Du kan vara himlen!
Älskar min lilla galning.<3
Några anledningar till att världen är en bra plats!
- Denneth kommer hem ikväll
- Jag var på en grymt rolig hemmafest igår
- Sofie innehar värktabletter. Starka värktabletter
- Felicia skickade världens sötaste SMS till mig igår. Älskar dig<3
- Det är första maj (jag kan lura folk, moha!)
- Vi ska äta på grillen idag och Sofie bjuder (himmelriket)
- Jag var tydligen inte allt för packad på festen igår
- Det är fint väder
- Det finns bra musik här i världen
- No pictures from last night ended up online, and I'm not screwed!
- Jag har städat åt Denneth och vi ska baka tårta till honom (älskar att överraska folk)
- Jag har fått tillbaka Wolfie
- Och slutligen: Denneth kommer hem ikväll!!! (Värt att sägas igen)
"Sluta böga dig som alla andra svenskar gör!"
Vet ni? Det finns tre saker här i världen som jag inte fixar. Det första är lögner, det andra är folk som går bakom ryggen på varandra och det tredje är folk som är illojala och sviker förtroenden. Det sista är faktiskt nästan värst tror jag. Fy fan.
Hur som helst så ska jag uppdatera min dag. Nej, min blogg om min dag. Sandra lyssnar på Paramore i porrsoffan, det gillar vi. Idag har vi mest tagit det lungt, och för en gångs skull inte ätit på grillen. Det gör vi nästan gämt. Vi lagade egen mat idag big time. Jag längtar efter Denneth, och Sandra har bestämt sig för att I Caught Myself handlar om att skära sig. Denneth är förresten i Milano och spelar VM i Showdown, vet inte om jag har sagt det. Förresten ska jag säga två sjuka saker jag gjorde i fredags på fyllan som jag glömt nämna. Vill ha dem här i bloggen så jag kan skratta åt mig själv! Först berömde jag en lyktstolpe för dess vackra former, och sen åkte jag rutchbana...i en buske. Hmmm?
Sen måste jag berätta om något som inte alls är lika kul. Pappas familjs katt (Trulls/Transa) har gått en våldsam död till mötes. Hon hängde sig i fönstret och blev hängande i flera timmar tills de hittade henne på morgonen. Då var hon förlamad och det var blod över hela väggen. De fick givetvis avliva henne. Jag bröt ihop när jag läste om det, och Sofie var fin och tröstade mig medan Sandra lagade mat till mig. Min första impuls var sedan att ringa till någon som verkligen inte bryr sig för att söka tröst, men jag lät bli och det är jag väldigt stolt över. Istället ringde jag Felicia som iförsig inte svarade men som ringde upp senare och var världens finaste stöd. Jag älskar mina vänner!
PS. Rubriken är ett citat från Sandra. Vem annars?
