Tråkig rubrik, men kunde inte komma på något adjektiv som beskriver min sinnesstämmning bättre. Förr brukade jag aldrig känna så. Jag har antingen alltid varit euforisk på gränsen till mani, rädd på gränsen till vansinne eller ledsen på gränsen till förtvivlan. Nu är jag bara lugn och till freds med allting. Jag sitter inne i Rakels lägenhet, fast hon är inte hemma. Robin och Christoffer ligger och sover i rummet intill, och jag ska snart joina dem. Men först ska jag njuta av lugnet. Sofie ligger i sängen och kelar med Lita, och Sandra borstar tänderna. Allt är i balans. Vi lyssnar på Martin Stenmarck och Sandra trodde att han sjöng "Smeka fingret på berget" istället för "släcka fyren på berget." Nu frågar hon oroligt hur jag mår, som om det skulle finnas något att må dåligt över. Allt är ju i balans. Allt är rätt. För första gången på 18 år är saker och ting i balans. Nu ska jag sluta blogga och tala om för mina fina vänner hur mycket jag älskar dem. See you!